Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Jag börjar tro att jag prickade alldeles rätt när jag skrev Kanske dement eller nåt, det är helt klart någon i huset där jag just flyttat in som inte har alla hästar hemma.

Det har hittills aldrig skett på tider som inte är okej men samtidigt, vem börjar spika i väggarna (det låter så) varje morgon, halvannan månad efter inflyttning? Varför gör man inte klart det man ska i stället? Herregud, ingen tycker att det är märkligt om sånt här hörs någon gång men varje morgon som sagt och ja, jag upplever att det handlar om samma lägenhet någonstans i närheten av min. Ännu märkligare blir det av att det hela pågår i som mest tio minuter, sedan är det tyst resten av dygnet.

Jag avbröt ju mina läkarstudier och jag har ingen som helst annan utbildning inom området mänsklig hälsa eller ohälsa heller. Men det jag har gjort är att som journalist skriva mycket om medicin eftersom det intresserar mig och när en artikel inom ett specialområde till slut publiceras ligger det i regel betydligt mer kunskapsinhämtning bakom än vad som faktiskt kommer till uttryck i texten, journalisten lär sig väldigt mycket på vägen, hela tiden. Dessutom har jag levt rätt länge vid det här laget och även om jag uppskattar att vara ensam och pula med mitt så är jag också allmänt nyfiken på människor (helst på avstånd då), vilket gjort mig till en god bedömare av andra. Med det sagt är min upplevelse klar – någon som bor nära min nya lägenhet mår inte bra, på det ena eller det andra sättet. Det här är inte ett friskt beteende.

Nu vet jag som sagt inte vem det handlar om, jag har lite för mycket omkring mig för att hinna springa och lyssna vid dörrar, men jag har tagit en första, trevande kontakt med hyresvärden. Och kanske var det väldigt bra? I torsdags, nämligen, besökte företaget som byggt huset alla lägenheter för en tillfällig justering av elementen. Det är ju ofta lite knixigt i hus där allt är nytt och en del boende har haft det kallt medan andra i stället upplevt det som för varmt (själv hade jag en temperatur på bara runt 18 grader i badrummet men jag är ju rätt bestämd av mig så det åtgärdades snabbt) och nu ville man testa en sak så att alla förhoppningsvis får en varm och skön jul.

Killen från byggföretaget kom och trodde först att han skulle behöva byta en större del men då sa jag att det nog skulle funka att bara ta bort termostaten och sätta på en anordning som kan skruvas på och av, det var så man hade gjort i mitt badrum, nämligen. Det visade sig stämma och han sprang ned till sin bil för att hämta några saker. Jag lät ytterdörren stå olåst och så kom han tillbaka men bara någon minut senare öppnades dörren igen och en äldre kvinna kom in i hallen. Först trodde jag att hon hade något med reparationen att göra så jag blev arg när hon bara stövlade in med skor på och sa ifrån: ”Du får gärna ta av dig skorna!”. Men då vände hon helt plötsligt på klacken och gick ut igen.

Jag stod som ett frågetecken men skrattade och då berättade killen som var på besök att han just hade varit i kvinnans lägenhet och att hon tydligen bor två trappor rakt ovanför mig, i en exakt kopia av min lägenhet. Vad kallar man sånt? Så klart kan vem som helst vara stressad och begå misstag men att ta fel på två våningsplan? Om hon gick nedåt hade hon ju just lämnat sin egen lägenhet, om hon gick upp missar man liksom inte att man bara hunnit en trappa. Om hon tog hissen upp? Nej, varför skulle hon ha tryckt på fel knapp? Dessutom försökte hon inte öppna med nyckel, hon bara tryckte ned handtaget. Och till sist – nej, hon var absolut inte full eller drogpåverkad på något sätt. Inte alls.

Ni fattar vilket ord jag söker, antar jag? En demenssjukdom där ett vanligt symptom är desorientering.

Det här är otäckt, inte för att kvinnan klev in i min lägenhet, det var ju bara synd om henne (och jag fick äntligen tummen ur och svabbade hallgolvet efter hennes stöveltramp, det hade jag ändå tänkt göra i veckor!) utan därför att att här kanske jag har min lilla snickare. Förvirring i rummet ackompanjeras ofta av förvirring i tiden, vilket är förklaringen till att den sjuke upprepar saker och inte kan hålla isär olika dagar och tillfällen. Man minns inte vad man åt till middag dagen innan och man kanske heller inte minns att man faktiskt slog in den där spiken redan för två veckor sedan? Det blir lite som i filmen där en man vaknar upp till samma dag – dag efter dag efter dag. Hemskt, ju!

Inte minst jag har sett på nära håll hur en neurodegenerativ sjukdom bryter ned en människa; det är fasansfullt. Och visst, ingen sjukdom är vacker, ingen död är behaglig, men eftersom vi människor skiljer ut oss från övriga djur just genom vår hjärna känns demens och andra patologiska tillstånd där lite som förlusten av den mänsliga identiteten. Det är….förnedrande. Har ni sett filmen ”Still Alice”? (Om inte, gör det så snart ni kan.) Spåkprofessorn och forskaren Alice drabbas av hereditär Alzheimer mitt i livet och blir snabbt sämre, vid ett tillfälle säger hon:

– Jag önskar att jag hade cancer, då hade jag inte behövt skämmas så. När det gäller cancer tar människor på sig rosa band och skänker pengar. Man behöver inte känna sig så socialt…jag kommer inte på vad det heter!

Och jag tror att jag i alla fall hyggligt kan sätta mig in i det hon säger. Att tappa stoltheten, att inte längre få vara människa.

Själv har jag inga demensproblem, jag håller fortfarande runt tvåhundra lösenord i huvudet, minns precis vad jag sa eller åt för flera veckor sedan och går inte in i fel lägenhet. Olika familjer och olika individer har olika anlag, jag kommer att bli sjuk i och dö av något annat skulle jag tro, vi har aldrig haft demenssjukdom i släkten. Jag är glad för det även om det ju faktiskt betyder att jag kommer att vara smärtsamt medveten om mitt kroppsliga förfall.

Hur som helst – att hyra den här lägenheten är ett av mitt livs största misstag. Men misstag kan man rätta till, om man har kraft och pengar och min son, som måste vara världens snällaste, har redan lovat att ställa upp. Han förstår att jag trodde att det här skulle bli kalasbra men slutade med ”Hjälp!” och kommer att hjälpa mig med en ny flytt. Och när allt kommer omkring? Jag har fått gammal skit utrensad, kastat kläder som blivit liggande sedan anno dazumal och köpt nya fina möbler – det är bara att hyra flyttbil ju. Nu blir det villa även i Sverige, i alla fall och lagom till våren kommer jag att kunna spatsera omkring i min egen trädgård om allt löper enligt plan.

God Jul på er!

Jag blir mer och mer övertygad – i mitt hus i Solna bor en psykiskt sjuk person. För samtidigt som jag ligger i soffan och kollar På spåret, där Molly Hammar sjunger så fint, går en annan hammare i gång kvart över nio en söndagsmorgon.

Jag tänker så här: Du kanske borde lugna ned dig, vem du än är, innan jag blir förbannad på allvar. Jag lovar dig att du inte vill uppleva det, nämligen.

Efter en lång dag som avslutades med trevligt lussefika på stan kommer jag hem till min bostad i Sverige och hoppar nästan direkt in i duschen. Jag ska hinna dammsuga (liten lägenhet = mycket damm på kort tid), få i gång en tvättmaskin som är klar före 22.00 och helst laga mat också – det är kort sagt bråttom. Men precis när jag tvålat in mig ringer det på dörren.

Jag svär en kort ramsa – ”Vad fan nu då???!!!!???” – och virar in mig i en handduk; utanför står en ung kille som håller upp en legitimation han har hängande runt halsen:

– Ser du var jag kommer ifrån? Verisure!

Jag skiter väl för i helvete i vem han är, han ska helt enkelt inte befinna sig i huset, han har ingen anledning att göra det. Så jag drar igen dörren, låser den och ringer omedelbart den så kallade störningsjour som bostadsbolaget har. Det har många fler gjort, visar det sig, den här försäljaren har trängt sig in och ska ut. Men frågan som inställer sig blir vem som släppt in honom, vilken jävla nolla som på det sättet orsakat bostadsbolaget och som en konsekvens därav, eftersom det som drabbar en hyresvärd alltid kommer att landa på hyran i slutänden, övriga boende en dryg kostnad när vaktbolaget ryckte ut.

”Trygghetsboende” kallar fastighetsbolaget det här huset. Tja, då kanske man skulle ha infört begåvningstest som ytterligare ett krav för att få hyra eftersom inga lås i världen hjälper om boende släpper in obehöriga hur som helst.

Men självklart har Verisure sin skuld i det här, de också, vilket otroligt skitföretag de är som säger sig stå för trygghet men tvärtom skapar stor otrygghet hos äldre boende, när de utan tillstånd bryter sig in och springer runt och ringer på dörrar klockan halv åtta en luciakväll. Själv blev jag ju bara förbannad och Verisure-killen fick sig den utskällning han förtjänade men andra kanske faktiskt blev oroliga och rädda. Förresten…var det inte Jan Guillou som hade fått totalt nog av Verisure? Vänta nu….jodå, här har ni det.

Jag börjar inse att det jag hela tiden kallat ett experiment, att hyra en liten lägenhet, kommer att få stanna just där så nu, när jag snart jobbat undan det sista, ska jag sätta mig med te och mackor och lusläsa Hemnet. Jag bor ju i villa i Köpenhamn och till det finns en anledning, jag är av den bestämda åsikten att det alltid kommer att gå fel när man staplar människor, som är olika på alla de sätt människor kan vara just olika, ovanpå och bredvid varandra. Men så hittade jag det här seniorboendet och tänkte att det kunde vara värt ett försök ändå, ska man få hyra här måste man vara över 60 år och det borde utgöra någon slags garanti för en ostörd och trygg miljö. Ha! Jag hade så fel man kan ha. Eller snarast rätt på varje punkt. För det handlar ju inte bara om det som hände i kväll utan om så mycket mer, saker jag ska skriva om när andan faller på.

Men nu som sagt: Hemnet! Jag skulle tippa att det slutar med någon mindre kåk runt Norrtälje, där hittade jag några bra objekt innan jag gjorde misstaget att hyra den här lägenheten. Antingen det eller att jag säger upp kontraktet ändå och helt skippar Sverige.

Många lustiga grannar har man stött på under sitt liv men jag tror faktiskt inte att jag förrän nu har haft ett regelrätt psykfall i närheten. För jag antar att det är vad det handlar om? Varför annars startar man varje dag med att snickra och hamra en månad efter inflyttning i en mycket liten lägenhet? Det finns liksom inte ens yta nog att fortsatt sätta upp grejer efter så lång tid.

Sjuk jävel. Kanske dement eller nåt, vad vet jag. Verkar under alla omständigheter behöva avancerad vård.

Bravo.

Kvinnors kroppar är inte byggda för dagens samhälle, nämligen, de är tänkta att börja producera barn så fort första ägglossningen är ett faktum och fortsätta med det fram till menopaus, med avbrott endast för amning. Vem vill leva så? Inte du, inte jag. Vi vill utbilda oss och jobba, skaffa en egen ekonomi och påverka samhället. Kanske föda också, visst. Men inte hela tiden.

Sedan kvinnor började välja bort en karriär som fru och mamma har hormonellt betingade kvinnosjukdomar blivit mer och mer påtagliga. Bröstcancer är till exempel vanligare bland högutbildade kvinnor än bland lågutbildade men det är förstås inte de förvärvade kunskaperna som är boven i dramat, det handlar om att färre graviditeter och vid en högre ålder ökar risken att få sjukdomen. Det gör också övervikt, som kan vara en effekt av den stress som uppstår när du ska försöka bolla ihop en karriär med en familj som fortfarande inte fattat att man bör dela på det som så vackert kallas ”hemarbete” och ”omhändertagande av barn”. Samt användning av p-piller, som också ökar risken livmoderhalscancer något.

Å andra sidan minskar p-piller risken för cancer i livmodern och äggstockarna.

Tjosan.

Jag skrattade en gång när en god, kvinnlig vän kallade kvinnors kroppar för ”en cirkus”, just apropå alla hormoner som ryms i den och drar än hit, än dit och inte helt sällan åt olika håll. Tja, kanske blir vi lite av clowner?

Amanda Schulman har så rätt, forskning kring det kvinnliga hormonspelet skulle inte bara minska den stigmatisering hon skriver om utan faktiskt också förebygga många av våra vanligaste kvinnosjukdomar och därmed lidande och död samt få kvinnor att må mycket bättre psykiskt. Självklart går det att skapa hormonell balans och hälsa i den kvinna som inte lever som kvinnor gjorde förr, det handlar bara om att avsätta tillräckligt med tid och pengar till projektet och att få fler att vilja forska inom området – och vid varje tillfälle då en kvinna mår dåligt, fysiskt eller psykiskt, borde en hormonell förklaring vara den första att söka.

Några skrev att de blivit ”förvånade” av att se Amanda Schulman så välformulerad och skarp. Jaha? Det blev inte jag men faktiskt är ju det bara en bekräftelse på en sak Schulman tar upp:

En bra början kan vara att kvinnor håller ihop och kräver att man tar våra kroppar på allvar.

Så viktigt att i alla fall någon tidning lyfter barnets perspektiv i den här smutsiga historien. För det är ju precis som ETC skriver, det verkar helt ha tappats bort när människor är ”i chock” och debatten om hur Centerpartiet ska klara av ännu en kris stormar i morgonsoffor och fikarum. Vem bryr sig om en äcklig, gammal gubbe som tycker att det är okej att sitta och runka i kollektivtrafiken? Inte jag, i alla fall. Förhoppningsvis ingen annan heller.

Men den jag tänker mycket på är den pojke som fick sitt liv förstört av Gustav Hemming.

Visst finns det barn som går på vuxna, det handlar i regel om importpojkar som inte fått en ordentlig uppfostran därför att papporna varit frånvarande. Men det är de det, normala barn är rädda för vuxna. Normala barn vågar inte säga ifrån till vuxna utan tar deras skit och mår sedan dåligt själva; det är därför barn bland annat tror att det är deras fel när mamma och pappa ska skiljas. Barn kastar alltid skulden på sig själva.

Och jag kan inte sluta tänka på just det barn som råkade hamna mittemot Gustav Hemming på Roslagsbanan.

Här satt alltså en 13-årig kille precis intill en sjuk man som valde att ofreda honom sexuellt; på ett tåg där han borde ha varit skyddad, mitt i det offentliga rummet, tvingades han uppleva hur äcklet Gustav Hemming smekte sitt könsorgan utan en tanke på andra som tog skada. Inte förrän hans förövare gick av tåget gjorde han samma sak, det vet vi från övervakningsfilmerna, viket betyder att han i nästan tio minuter tvingades utstå Gustav Hemmings fruktansvärda övergrepp. Vad skulle han ha gjort? Rest sig upp och satt sig någon annanstans? Det vågade han garanterat inte.

Jag oroar mig för denna 13-åriga kille – vilken hjälp har han fått? Har han fått hjälp? Kommer han att behöva vittna under rättegången? Och hans föräldrar som trodde att han skulle kunna resa själv i Stockholm, vilka självanklagelser far genom deras huvuden?

Det går inte att vrida klockan tillbaka, det som hänt är oåterkalleligt och jag kan bara hoppas att man låser in Gustav Hemming i många, många år, han är ett hänsynslöst as som inte ska tillåtas vistas bland oss andra. Gustav Hemming är ett kriminellt svin som ska vara bakom galler, så att normala människor och skyddslösa barn kan resa tryggt.

På Spotify, där jag sitter och lyssnar på opera i hörlurar, kommer reklamen:

Hej, sitter du på tunnelbanan? Hur mår de runt omkring dig, är det någon som behöver hjälp? Ring trygghetscentralen om du känner dig otrygg, i kollektivtrafiken är du aldrig ensam.

Nä, men kanske 13 år gammal och med en pervers sexförbrytare som enda sällskap.

Jag kan inte sluta tänka på Gustav Hemmings offer.

Det är så otroligt löjligt att kalla honom ”misstänkt” – han är identifierad som en person som sexuellt ofredat ett barn, dessutom i en offentlig miljö och under nästan tio minuter. Han kommer att dömas, punkt slut. Och han har förstört livet för en mycket ung människa.

Det kommer alltid att finnas personer som likt centerpartisten (och vad är det med just det där partiet, varför har just de så mycket problem med sexuellt snedvridna figurer?) Gustav Hemming är sjuka och därför utsätter andra för brott. Men vi har faktiskt rätt att ställa större krav på vissa än på andra. Det kan handla om just politiker, som fått förtroendet att företräda samhället, eller om journalister, som ska vara oförvitliga i sin granskning av samma samhälle. Vet man med sig att man inte klarar att hålla den högre standarden – då ska man inte ikläda sig sådana roller, helt enkelt. Och om man ändå gör det och sedan brister?

Då ska man hängas ut.

Man ska kölhalas.

Man ska tvingas schavottera.

Du har väl sett den – den helt fantastiska, danska serien ”Familier som vores” (på svenska har man av någon anledning gjort om plural till singular i titeln, så att det övergripande och allmänna budskapet går förlorat)? Om inte, sätt dig genast ned och gör det, den finns tydligen på svenska TV4 Play nu.

Det är inte så långt borta, det här; klimatförändringarna blir värre för varje dag och hotar oss alla och även om det är svårt att sia om exakt hur vi kommer att drabbas i olika länder så kan man med säkerhet säga att ingen klarar sig undan. Och vad har vi att välja på? ”UDREJSE NEJ TAK!” blir ett meningslöst budskap när vattnet obevekligt stiger eller Golfströmmen stannar, du får bara försöka göra det minst dåliga av situationen.

Men människan som art är inte enbart självdestruktiv, hon har inte bara satt sig själv och sina barn i den här situationen utan är också så oerhört smart, stark och med en förmåga att vrida saker rätt. Många kommer att dö men andra att överleva och det vi aldrig överger är kärleken – kärleken mellan de som älskar varandra könsligt eller mellan barn och föräldrar, kärleken mellan vänner och mellan de som knutit unika band oberoende av ålder och bakgrund. Laura och Elias kan tyckas tecknade i ett romantiskt skimmer men är faktiskt typiska – de ger sig inte utan strävar ständigt, går mil efter mil efter mil mot mål som förefaller hopplösa, reser med tåg om så bara en liten skärva hopp glimtar till.

Du skulle göra samma sak för mig. Och jag skulle aldrig glömma dig. Ligesom Laura ville jeg sende besked efter besked: Jeg savner dig så meget! Hvor er du? Er du stadig i live?

Sista avsnittets sista minuer grät jag. Man ser mitt älskade Köpenhamn under vatten; människorna är borta, byggnaderna övergivna och tysta. Och sedan växlar bilden, vi flyttas många decennier bakåt och bakom detta finns förstås en tanke – om vi varit mer varsamma i tid? Om vi respekterat signalerna som naturen skickade oss, gång på gång på gång på gång….

Så hade vi fortfarande fått vandra Istedgade fram. Det här hade inte behövt hända.

Själv skulle jag kunna sitta här och göra mig bred. Jag skulle kunna pösa och berätta hur jag vägrat flyg i en fruktansvärd massa år. Hur litet mitt koldioxidavtryck är, i alla fall för att vara medborgare i den rika världen, eftersom jag inte äter kött, inte kör fossilt, inte nykonsumerar annat än i yttersta nödfall…jag skulle kunna anklaga och peka finger. Vad skulle det leda till? Inget, förstås. Det som måste ske nu, när det redan gått för långt, är att forskningen får mer pengar, minskade koldioxidutsläpp är förstås absolut nödvändigt det också men räcker inte vid det här laget. Så när jag häromdagen lyssnade till en intervju med 2021 års nobelpristagare i kemi, David MacMillan, han som skänkte sina prispengar till en fond som hjälper barn till högre studier och han var tydlig med att lösningen på klimatproblemen finns inom kemin kändes det ändå hoppfullt. Det blir tufft som fan men mänskligheten kommer att överleva, på det enda eller andra sättet.

Jag tycker att det här var så fint skrivet:

För oss i familjen stod det klart att mammas upplevelse var att hon levt ett långt, spännande och meningsfullt liv. Hon kände att hon hade gjort sitt och att hon var färdig. Hon var förberedd och lugn inför döden.

Det handlar om Birgitta Dahl och hon blev ju också nästan 90 år men mycket viktigare än ålder känns just det där att hon levt väl. Herregud, det spelar väl ingen roll om du blir över 100 om det mesta varit skit, för det är skillnad på att leva och att överleva.

Det verkar gå en väldigt skarp gräns mellan människor som liksom jag är födda sent 1950-tal och de som inträtt i den sublunara världen tidigare vad gäller hur digitaliserad man är. När datorer och internet blev tillgängligt för den breda allmänheten 1994 var jag på bollen direkt och dessutom en av de allra första i Sverige med mobiltelefon, eftersom jag älskar ny teknik och i synnerhet sådan som handlar om kommunikation.

Det där med mobilen är för övrigt en kul historia i sig, jag besökte en utställning på Älvsjömässan med koppling till den snabba utveckling som just då pågick och fick syn på en tävling, man skulle gissa antalet mobiltelefoner i en jättestor cylinder (jag tror att jag kan ha berättat det här i bloggen för länge sedan). För mig som är extremt duktigt på volymbedömning och dessutom matematiskt begåvad var det inte så svårt men så klart blev jag ändå lite glad och förvånad när jag fick ett samtal från en butik som meddelade att jag vunnit en mobiltelefon och sedan gick jag omkring och var skitcool – förmodligen för första och enda gången i mitt liv. Ni skulle ha sett det, apparaten var med dagens mått jättelik, med en antenn och man hade inte så stor nytta av den eftersom nästan inga andra hade en motsvarande. Ja, herregud.

I min värld sköter man alltså allt digitalt, så även folkbokföring. Men där stötte jag på patrull nu när jag skulle skriva om mig i Sverige, fastighetsägaren har inte lagt in alla uppgifter och därför fungerar inte Skatteverkets tjänst som tänkt, den klagar när du försöker uppge lägenhetsnummer och så tvingas man fylla i bara till exempel ”nb” eller ”1 tr”. Och det behövde ju inte vara något problem, tänker ni nu? Men si det blev det, för jag är en sån där säkerhetsmänniska, jag har alla hängslen och alla livremmar man bara kan skaffa; ingen kan skriva mig på en adress där jag inte finns och om någon försöker registrera sig på min så får jag direkt ett meddelande om det.

Och det fick jag. Jag fick det en gång. Jag fick det en gång till. Och jag har fått det många gånger sedan den 11 november. Förklaringen, som jag direkt såg, är förstås att grannar har råkat ut för samma sak som jag när de folkbokfört om sig på nätet och då uppfattar systemet att vi alla tillhör samma hushåll.

Men så upptäckte jag att vissa grannar faktiskt stod med lägenhetsnummer på ratsit och upplysning.se. Och jag insåg även här vad det berodde på men ringde i alla fall Skatteverket och frågade: Jodå!, de som har lyckats är de som är riktigt old fashioned och har skickat in flyttanmälan på papper, med gammeldags snigelpost. Wow! Där ser man! Så nu är det undertecknad här som har beställt blankett och ska lägga ett brev på lådan för första gången på….tja, vad kan det handla om? Tio år? Hahaha!!! Oldies but goodies!

Allt det här blev ett ganska kul exempel på hur olika människor som ändå tillhör samma åldersspann kan vara inom avgörande områden. Huset där jag hyrt en lägenhet är ett så kallat seniorboende, du måste vara över 60 år för att komma i fråga och jag kan redan, efter bara några veckor, säga att vissa av mina grannar och jag är som natt och dag. Jag har fortfarande fullt upp med att skriva, även om verksamheten är baserad i Danmark och behöver koncentrera mig på det, vilket ibland blir svårt när andra förefaller gå all in på praktiska sysslor som låter mycket. Där är jag förresten ganska förvånad! Det här huset är nybyggt och möter därför rimligen (får vi hoppas i alla fall) nuvarande normer vad avser tjocklek på bjälklag och så vidare, vilket brukar betyda att lyhördhet och därmed störningar blir mindre. Jag vet inte, vi får se vad som händer, att ha en lägenhet i Sverige är lite av ett experiment och det är också därför jag aldrig skulle köpa en bostad här utan hyr, så att jag bara kan säga upp den om jag inte trivs. Men lite undrande blir jag faktiskt, av att det låter så pass mycket som det gör. Det är trist; det hade jag inte förväntat mig!

Hur som helst har jag fått upp adventsljusstakar i fönstren. Jag tycker att det är en fin och vacker tradition, även om jag inte har några anknytningar till kristendom och nu står de här och glimmar så vackert i den mörka novemberkvällen. Måste komma ihåg att köpa reservlampor, det brukar alltid behövas under de där veckorna.