Jag hatar den dag som i dag är. Ni som läst här länge vet varför, precis som alla som känner mig gör.
Det som slår mig är hur gott jag sov den där natten mot den 11 maj för fyra år sedan. Varför? Därför att jag för en gångs skull inte behövde vara livrädd, därför att jag i några några timmar slapp den bankande ångesten. Uteblivna steg i vindstrappan väckte mig inte i otid för om man inte sover hemma, därför att man kan ha åkt på covid, kan man heller inte skrämma sin sambo, mig, halvt från vettet genom att vara stendöd och inte höras alls. Det var ju så jag annars hade det, hela tiden. Min hjärna vilade aldrig, den var alltid beredd på tystnaden från helvetet, den som skulle komma en dag men snälla – bara inte just i dag- och hade hela planen klar att sättas i verket:
- Inte gå upp på vinden, inte se det kalla, grå ansiktet utan mimik
- Inte ens gå till dörren upp till vinden och ropa
- Utan ringa 112 och säga som det var, att sjukdomen som gått där vid vår sida så länge nog hade hämtat hem honom nu.
Och så var han stendöd ändå. Just den morgonen när jag inte hade behövt vara rädd låg han död på sitt kontor. Samtalen, som blev så många:
– Anders är död.
Jag har gjort något bra av denna natt, försökt i alla fall. När klockan slog sent bryggde jag extra gott kaffe och skummade mjölk till det och sedan kröp jag ned, kopplade hörlurarna till teven och satte på West Wing. Det var ingen idé att ens försöka sova, det visste jag, så här ligger jag fortfarande och tittar på avsnitt efter avsnitt av denna fantastiska serie. Och vet ni vad?
På något sätt är jag glad att det som hände inte bara tonat bort. Jag är tacksam för att jag fortfarande kan känna sorgen som grep om hela kroppen den där måndagen, fick den att vrida sig i kramp så smärtsam att jag nästan skrek. Man ska aldrig fastna i sorg, då blir livet meningslöst. Men lika förödande som att inte klara att gå vidare är att mota bort de svåra känslorna som kan kännas ohanterligt stora, då är du själv lika död som den du sörjer. Och jag har blivit bra på det här. Den här dagen, varje år, tar jag gråten och minnena och den förbannade orättvisan i att Anders skulle få en både obotlig och förnedrande sjukdom som bröt ned honom fullständigt vid hornen, jag stångas med allt detta, rullar runt i gyttjan; jag kämpar och slåss – kanske med mig själv, kanske med besvikelsen i att Anders aldrig hade en chans, att han bara hade att vänta på den 11 maj 2020.
Vi hade vår musik, sånger och låtar som betytt något särskilt för oss och en av dem ska jag förstås spela här och nu. Vilken ska jag välja? Den där som handlar om att aldrig sluta leva förrän det är absolut dags att säga adjö; den om livet som musical chairs? Men den är så sorglig och även om jag lyssnar ofta på den…nej, inte just det här året. Det får bli en annan och texten, den går ju rakt in i solarplexus, den är på kornet – hur det aldrig funkade för vare sig mig eller Anders att ta adjö av den andre och det är väl därför jag sitter här nu och skriver om oss. Och ”Arvingarna”, det känns ju nästan som en tanke.