Nu blir det fritt fram för skratt. Fritt fram att peka finger och säga:
– Ha! Där sitter hon i sitt Danmark, den lilla fjanten. Och ändå kan hon inte sluta tänka på Sverige, därför att han finns där och och hon inte kan glömma honom.
Så är det och visst är det för jävligt? Jag menar, det vore ju en sak om jag riskerade att torka ihop alldeles, om jag fick vada omkring i ensamhet och tristess utan någon att ha lite skoj med men jag kan ringa till både den ene och den andre om och när andan faller på. Ändå:
(funderande) Undrar vad han skulle ha sagt om det?
(skrattande) Nu hade han nog flinat!
Kan inte någon förklara det här för mig, kan ni inte förklara det här mysteriet som rätt som det är dykt upp, hela livet? Det är inget speciellt med en man, han är helt ordinär, kanske till och med…tråkig och man säger det till sig själv:
– Han är tråkig, ju!
Och sedan säger man (högt) att han även har töntiga intressen för att bara inte tala om vilka löjliga sidor han följer på nätet:
– Gud, så patetiskt! Har han inget liv?!
(Jodå, han har ett liv och han är på god väg att ta över mitt.)
Men då påpekar någon som känner en väl:
– Om han nu är så tråkig och intetsägande, varför vet du allt det där?
För att han inte lämnar mig någon ro. Men det svarar jag inte, jag kniper nogsamt igen käften och låtsas som om det regnar.
Om jag inte hade den här….självdistansen? Om jag inte hade förmågan att skratta och framför allt skratta åt mig själv? Då skulle jag ha varit ett vrak, vid det här laget. Då hade jag tvingats till terapi för att försöka förstå hur två människor kan passa så bra ihop och ändå leva sina liv så långt, ack så långt, från varandra, hur de kan välja bort fullt medvetna om att varje förlorad sekund är en tragedi.
Men jag kan alltså dra på munnen. Jag tänjer smilbanden och grinar glatt mot det absurda.
Tills en natt kommer då jag varit uppe och donat med en massa saker och packat inför en liten Europaresa (trevligt med Danmark är nämligen också att nästa stopp är Tyskland och vips är man nere på kontinenten), så att det börjar ljusna utanför mitt fönster och Öresund skymtar grått i gryningen? Då kommer ändå vemodet och det griper om mig så att jag nästan inte kan andas. Jag vill springa ut på den steniga stranden, dra lungorna fulla av luft, vråla över till andra sidan:
– Hör du mig?!
I stället rullar jag om några minuter ned min mörkläggningsgardin och skickar ett sms till min reskamrat om att för säkerhets skull ringa och väcka mig i god tid, så att vi inte missar tåget.
Jag är praktisk.
Jag är förnuftig.
Men hopplöst förälskad.