Jag läser i Aftonbladet hur en svensk polis som jobbar med landets kriminalitet – grövst i hela Europa – äntligen säger det som borde sagts för länge sedan:
– Det här har blivit ett så pass stort samhällsproblem att vi kommer ha kvar det över tid.
För självklart är det så. Om man släpper in MENA i de mängder Sverige gjorde så slutar det så här och om man nu verkligen var tillräckligt dum för att inte förstå det från början är det ju ändå bra att man erkänner det i efterhand. Den stackars polisen rår förstås inte för skiten, han får tvärtom ta hand om den, men att han tar bladet från munnen är utmärkt.
Eftersom jag bott ett bra tag här i Danmark nu känner jag ganska många danskar väl; vi är vänner och därför, de flesta vill ju att relationen ska vara stadigvarande innan de öppnar sig, får jag en bättre och bättre bild av hur man egentligen ser på Sverige. Om man ser alls, alltså. För så klart fungerar danskar som de flesta andra och intresserar sig mest för sin egen näromgivning och det egna livet – hur det är där man bor, hur man trivs på jobbet och om man ska stanna i äktenskapet eller skilja sig.
Men visst tittar dansken också ut över Öresund, mot grannlandet som ligger där bara en bro bort; med stor förundran noterar man saker som förefaller helt obegripliga och frågar ofta mig varför. Varför bestämde sig Sverige för att släppa in MENA i mängder, är man liksom lite bakom? Varför, när man nu fått exakt de problem som var att vänta, slänger man inte ut MENA? Varför accepterar svenskarna att det egna landet tas ifrån dem, varför har de inte redan stormat regeringsbyggnaden och sett till att själva skapa ordning och reda?
Och jag svarar att det undrar jag också. Jag ställer mig exakt samma frågor.
Jag har inga svar.
Kanske förstår svensken verkligen inte vad som händer? Ibland får jag den känslan, när man diskuterar olika sakfrågor utan att se sambandet med den MENA-invasion man tillät ske. Sveriges usla ekonomi, till exempel, med en inflation högre än motsvarande länders och en mycket lägre tillväxt, avhandlas utan någon direkt koppling till omvärlden, det är som om man på fullt allvar inte fattar att värdet på en viss valuta inte är föremål för interna beslut utan styrs av andras syn och förväntan på den. Och den omvärlden tror inte längre på Sverige eftersom man ser det svenskarna själva blundar för – de enorma kostnader och den belastning på samhällsapparaten som MENA innebär. Att ha med Sverige att göra blir helt enkelt osäkert och då väljer man andra samarbetspartners.
Eller Nato. Nato är en försvarsorganisation där medlemmarna tillsammans ska bilda en mur och försvara det land eller de länder som eventuellt angrips utifrån, den är inte tänkt att hantera situationen att ett medlemsland angriper ett annat. Ändå är det precis vad som hade kunnat hända om man hade släppt in Sverige, Nato-länderna är nämligen självklart väl insatta i att Sverige redan befinner sig i ett inbördeskrig som lätt kan eskalera, de har sett bilderna från de så kallade påskupploppen och de vet också vilka som låg bakom dem. När Erdogan påpekar hur Sverige hyser terrorister har han alldeles rätt och det är inte alls konstigt att han vägrar öppna Natos portar för Sverige, jag hade reagerat likadant. Och inte blir det bättre när Sverige, som håller på att falla sönder på grund av inhemsk terrorism och totalt har tappat greppet om den egna situationen, kritiserar Ungern för än det ena än det andra, som någon slags begåvningshandikappad översittare med pekpinnen i högsta hugg. Sammanfattat får man som bekant ligga som man bäddat och alltså kan Sverige sitta och sura bäst man vill, tuggande sitt eviga mantra att ”Nato ju är en öppen organisation och vi uppfyller alla villkor”, man kommer inte att bli insläppt i Nato förrän man visat att man har ordning och reda i de egna leden och att man inte ser sig själv som Guds gåva till mänskligheten. Fina ord uttalas visserligen men ingen mer än möjligen Sverige tror på dem, de är fernissa helt enkelt och det var självklart från första stund att Finland inte skulle sitta och vänta på Sverige för att gå ”hand i hand” in i Nato och riskera den egna befolkningens väl. Ej heller kommer Nato att ”skydda” ett Sverige som står utanför organisationen, när man nu märker att det kommer att ta mycket lång tid innan Sverige släpps in, om det ens händer. Sverige har som vanligt gjort bort sig rejät och lever faktiskt riktigt farligt men det verkligt allvarliga är att analysen av varför det blivit så här helt saknas.
Och nu har ju frågan om eurosamarbetet seglat upp också. Jag måste skratta för det är exakt samma situation som med Nato – helt plötsligt har lilla Sverige kommit på att man behöver hjälp utifrån och då tror man automatiskt att man ska få vara med och leka. Det undrar jag om man skulle få, faktiskt, av samma orsaker som jag redan skrivit om här. Men Gunnar Hökmark, numera ordförande i tankesmedjan Frivärld (och, som en rolig parentes, en tidigare granne) har i alla fall fattat precis vad det handlar om.
De ekonomer som hävdar att det inte finns ekonomiska skäl för Sverige att gå med i euron förbiser politikens betydelse för ekonomin.
skriver Hökmark och det är ju på kornet och vad jag också försöker säga. Och han fortsätter:
Dagens svaga krona är ett uttryck för förlorat svenskt välstånd.
Amen.
Om Sverige hade något alls innanför pannbenet såg man kopplingen mellan landets utsatta situation och MENA – och kastade ut alla de MENA som ännu inte hunnit bli medborgare. Det är nämligen de som är problemet – på alla plan. De klarar ju inte ens att skapa ordning och välstånd i sina egna länder, än mindre att fungera i västliga demokratier och faktiskt påminner de inte lite om Sverige självt, i sin ovilja att anpassa sig, sin uppblåsthet och sin brist på ödmjukhet och tacksamhet.
Ta nu ett djupt andetag, Sverige, och säg sedan som det är och agera på det. Ni har jävligt ont om tid.