Vi sitter på ett av Köpenhamns alla kaféer, jag och M (som är en kvinna); vi har gjort som vanligt så att jag varit där och skrivit ett tag och hon dyker in för en snabb lunchmacka (de flesta danskar äter inte lagad mat mitt på dagen). Jag var i Sverige ett tag nu och vad jag saknade henne, vi fann varandra direkt när vi träffades första gången och sedan dess hörs eller ses vi varje dag, nu kramar vi om varandra ordentligt och bestämmer en hel massa saker vi ska göra. Och jag bjuder hem henne till som i kväll:
– Du får marcipankage! Det er jo den første torsdag i marts.
– Første torsdag i marts, hvad er så specielt ved det?
– Altså….det er en svensk tradition. I første omgang fra Småland, hvor jeg boede i nogle år, men nu har det bredt sig. Det drejer sig om at det lyder sjovt når du siger det på den måde de gør i Småland: ”Fössta tossdan i mass”.
– Jeg forstår.
Sa hon och såg ut som om hon satt smörgåsen i halsen. Haha, men jag ska hem och montera tårtan i alla fall. Mat blir det också och sen kaffe då, på det film och sova över. Och det är ju hon som har fått mig ändå riktigt bra på danska, så där som alla som invandrat skulle få ha det för inget slår ju att en infödd är där hela tiden och korrigerar uttal och grammatik.
För övrigt är jag varm i hjärtat och lite darrhänt, det är ju så lätt att handskas fel med människor så det är tur för mig att denne man är både smart och klok. Jag tror att han ömsom skrattar åt mig, ömsom blir riktigt arg men han finns också kvar där, lugn och trygg, förmodligen därför att han fattar bättre än jag själv varför jag…gör vissa saker. Ändå och som sagt! – man måste vara varsam. Jag ska försöka vara mer varsam nu. Men jag blev väldigt glad när jag såg och du vet vad jag menar.
Jag drömde förresten om dig i natt. Det var en lycklig dröm, vi var båda två så glada att äntligen ses igen och du var lika knasig som alltid med dina märkliga uttalanden så att vi båda skrattade högt.
Jag längtar efter dig.