Det var sista gången jag läste Aftonbladet, kan jag säga. Under kvällen har nämligen sidan ändrat i dina browserinställningar, så att när du klickat på din hemknapp har en annons för Biltema dykt upp.
Jag tycker synd om Biltema som säkert inte bett om detta – för det här är ju ett effektivt sätt att göra folk asförbannade och bestämma sig för att aldrig handla hos just Biltema.
Aftonbladets agerande är faktiskt straffbart. Om jag sedan gör något åt det vet jag inte – men tidningen borde inte vara så dum att den inte fattar att vill man bli av med läsare? Jamen då var det här ett bra sätt!
Publicerat iOkategoriserade|Kommentarer inaktiverade för Extremt fult gjort av Aftonbladet!
Det är absolut inte sant som de säger – att tiden läker alla sår. Tiden kanske möjligen lägger en hinna över det variga och vätskande och med stort tålamod och ständiga byten av förband kan man till slut uppnå att en skrovlig skorpa fäster, så att man fungerar i vardagen.
Men det behövs så otroligt lite för att allt ska rivas upp! Ett datum som det i dag och jag tänker varje år att jag glömmer väl till slut, någon gång i framtiden kommer jag att först i efterhand notera hur dagen kommit och gått utan tårar och ilska och utan handen i bordet som sedan sänder smärtimpulser skarpa som knivar upp i hjärnan. Min hjärna som fortfarande fungerar, som är så snäll och låter mig göra allt det man ju gärna vill kunna:
balansera jättelänge på ett ben
tala tydligt och klart
äta utan att saliven rinner bredvid munnen
gå med rak rygg
För Anders blev det annorlunda. Inget av det jag kan – kunde han till slut.
Tinningarna bankar av tillbakahållen gråt när våren slår ut och den 11 maj är här, jag minns gatan i Kalmar som jag körde då allt tagit slut och hur det slog mig som så konstigt att världen kunde vara så skirt grön och vacker när något så fruktansvärt hänt, när den jag älskade inte längre fanns. Som om allting bara…fortsatte när det borde ha stannat? Människor gick omkring som de alltid gör, skrattade upp mot solen och tog en kaffe på en uteservering och jag fick bara inte ihop ekvationen, jag visste redan då att jag skulle bli hopplöst efter, att jag aldrig mer skulle hinna i kapp.
Och just i denna stund när jag skriver det här känner jag:
Jag vill inte! Jag orkar inte! Och sen: Jo, jag vill och jag orkar, för jag älskade den här mannen och om jag glömde vore jag ett monster. Men som hjärtat hoppar och hamrar nu när klockan slår nio den 11 maj och jag teleporteras flera år tillbaka i tiden; där stod jag med telefonen i handen och höll i hoppet som om mitt eget liv berodde av det medan räddningstjänsten bröt upp dörren till kontoret och sedan sa till mig:
– Vi har hittat Anders död.
Häromdagen fick jag plötsligt för mig att kolla om en kvinna fortfarande var i livet. Hennes pappa hade för flera år sedan läst en artikel jag skrivit för forskning.se om just den sjukdom som tog min Anders liv, multipel systematrofi, MSA och nu ringde han mig och var förtvivlad, hans dotter, bara drygt 40 år gammal, hade drabbats av samma sak. Vi talade en lång stund och kanske kunde jag vara till någon hjälp med ungefär hur sjukdomsprogressen kan vara men både han och jag visste ju att man inte överlever MSA, tvärtom dör patienten i regel inom mindre än tio år. Det är en hemsk diagnos att få.
Så jag sökte på hennes namn och hon hade avlidit för ungefär två år sedan. Att tänka på hur hon hade det….det är fruktansvärt. Att veta hur hennes närmaste led men ändå hoppades likaså. Jag skrev några rader i en minnesbok på nätet; det kändes så futtigt men ändå viktigt.
Och ibland är ju livet så märkligt! En person som de senaste åren blivit en god vän är från Småland och hon blev allt lite förvånad när jag kunde berätta att jag minsann bott på flera orter där men främst i Läckeby, strax utanför Kalmar. Där hade vi vårt hem, jag och Anders, det var där jag vaknade den morgon Anders aldrig vaknade (vi hade sovit på var sitt håll eftersom pandemin härjade som bäst men vaccinationerna mot covid inte kommit i gång samtidigt som Anders var på så många sjukhusbesök). Och nu funderar vännen på att skaffa sig något litet i hembygden, hon tänker sig att i alla fall på deltid vara pensionär där så på skoj surfade jag runt lite på Hemnet – och vad hittade jag om inte Anders och mitt gamla hus som jag sålde när han var borta och jag återvände till min hemstad Stockholm. Jag tittade på bilderna man tagit – dörren som Anders öppnade så många gånger efter att ha hämtat posten och fått med sig katten in, arbetsrummet där jag satt vid datorn och ropade hej, köket där jag gjorde starkt kaffe och smörgåsar den kolsvarta vintermorgon då vi reste till ett seminarium i Stockholm om den sjukdom Anders drabbats av. Och sovrummet! Sovrummet…där vi älskade med varandra så många gånger, där Anders satte upp oljeljus på väggen som spred ett så mjukt sken och där vi tjafsade och bråkade också. Sovrummet som jag övergav för soffan den där allra sista tiden eftersom det var det enda sättet att alls få några timmars sömn, jag var tvungen att lura mig själv genom att ha full belysning och låta teven stå på: Jag ska inte sova, jag ska bara vila lite…bara blunda en liten stund.
Gör jag fel som håller fast Anders? Jag har inte stannat upp, jag lever och det finns en ny man i mitt liv men kan det ändå vara så att jag håller den som borde släppas fri gisslan? Ibland tänker jag på den där ballongen som jag fick av mina föräldrar en gång när jag kan ha varit en fem-sex år och vi besökte Skansen, jag höll den i snöret men så skulle jag väl slicka på en glass eller göra något annat, ballongen slank ur min hand och steg snabbt till väders, jag hann inte få tag i den och kunde bara följa dess färd med blicken. Vart tog den vägen? Finns det en speciell plats i himlen för blå ballonger som en flicka bara för ett litet ögonblick missat att ha koll på?
– Jag kanske närmar mig vad det här verkligen handlar om?
Sa jag till bästa vännen, i telefon.
– Kanske kan jag inte släppa sorgen därför att jag anklagar mig själv? Det blev ju min uppgift att göra allt för att han skulle få ha det så bra som möjligt. Jag sökte information, jag hoppades…inte på mirakel, för såna tror jag inte på, men att progressen skulle bli så långsam att man kanske hann få fram ett botemedel. Fåfängt förstås men ändå vad jag höll mig fast i. Och så vakade jag, sov med ett öga öppet – alltid på min vakt. Fastän döden förstås, som man kunde vänta sig, smög fram en natt när jag både hade ramlat ihop av utmattning och inte fanns på plats; när jag inte kunde ta min häxkvast och slå och vråla: ”Väck med dig, försvinn! Du är inte välkommen här!”. Är allt bara ett enda dåligt samvete för att jag misslyckades?
– Så klart inte. För det första kan ingen vinna över döden och det både visste och vet du. Och för det andra är det du känner bara saknad vilket är fullständigt normalt. Jag skulle vara mycket mer orolig för dig om du inte mådde dåligt när den här dagen kommer.
Hon har väl rätt. Jag lever och därför gör det ont – jag behöver inte tvivla på att blodet forsar fram genom min kropp, att hjärtat slår och att jag har alla förståndsgåvorna i behåll, det blir smärtsamt tydligt eftersom jag inte kan springa ifrån sorgen. Och för detta bör jag vara tacksam och glad.
Nu…lyssna – herregud som hon sjunger! Just let me love you….forget about tomorrow….never let me go….dry your eyes. Är det mina ord? Anders? Eller våra?
Publicerat iOkategoriserade|Kommentarer inaktiverade för Såret som aldrig läker
Herregud, hur svårt kan det vara att tänka klart och rakt? Att en person som ska vara nationell säkerhetsrådgivare inte kan ha gamla kukbilder i bagaget räknar en treåring ut och samma barnunge fattar också att det skulle vara lika illa om en kvinna i samma position hade flashat fittan på nätet. Varför? Av samma anledning som får människor att stänga toalettdörren, intima kroppsdelar är något som hör hemma exklusivt i den privata sfären och de som i stället slänger ut den typen av material till allmän beskådan kommer, gilla det eller inte, att uppfattas som oseriösa eller, troligt, ännu värre saker. Det gäller den som är heterosexuell, den som är bisexuell, den som är transperson – och det gäller homosexuella.
Att skratta är ju bra, att skratta får oss att må bra. Men att vara någon som andra skrattar åt blir svårförenligt med att inneha höga tjänster där man representerar sitt land. Det skojas ju hej vilt just nu med Tobias Thyberg, inte minst drar förstås många på smilbanden när de hör att hans man heter Fuckner i efternamn; Thyberg är redan stämplad som en person ingen tar på allvar utan tvärtom ser som ett dåligt skämt utan normala spärrar.
Klart som tusan att han skulle få sparken.
Publicerat iOkategoriserade|Kommentarer inaktiverade för Klart Thyberg skulle sparkas
Men jag har svaret, Oisín – och jag har skrivit det här många gånger, bara de senaste dagarna. Sverige misslyckas med att bekämpa den extremt grova kriminalitet som invandringen från vissa länder besudlar landet med därför att man tror att det gamla, vanliga rättssystemet ska fungera. Så är emellertid inte fallet eftersom de kriminella vi talar om här inte bryr sig ett dugg om att de riskerar fängelse eller andra straff vilket i sin tur beror på att de saknar de egenskaper vi kräver för att någon ska få kallas människa – en högre intelligens, empati, konsekvenstänk, vilja och förmåga att samarbeta med andra mot goda mål och så vidare.
Det man ska göra – jag upprepar alltså det för jag vet inte vilken gång i ordningen – är att göra sig av med hela den invandrargrupp, MENA, som direkt eller indirekt, genom att vara föräldrar, anhöriga eller dylikt, står för den grova kriminaliteten och man ska göra det vid ett och samma tillfälle. Just att man inte nafsar och tafsar då och då, som när man lagför och dömer enstaka individer, är centralt, det handlar om att inte ge gruppen tid att ersätta den och de som åker in bakom galler med andra och att omgruppera sig.
Det här kan låta hårt och jag förstår väl att en traditionell demokrati och rättsstat värjer sig mot tanken att den som inte själv begått brott ska få någon form av straff men nu är situationen så allvarlig att normala regler måste sättas ur spel och statistiken talar sitt tydliga språk – det är MENA-gruppen som förstör Sverige med sin kriminalitet och den måste oskadliggöras.
Hur gör man sig av med en hel samhällsgrupp, med MENA? Problemet här är att Sverige låtit de som invandrat bosätta sig var som helst i landet och det är också därför den grova kriminaliteten finns överallt men det går ändå att stad för stad skapa speciella områden dit man flyttar de som inte ska finnas kvar ute i det öppna samhället och sedan får man på sikt, när man kontrollerat att det som ska finnas där är på plats – en prickfri svenska, jobb eller utbildning och ett tomt straffregister för både personen själv och eventuella barn – slussa ut den som passerar nålsögat. Det här är genomförbart om man bara inför specialregler för de som inte haft medborgarskap säg mer än tio år och det är definitivt juridiskt möjligt.
Resten har alltså inte hunnit bli svenska medborgare och kan därför utvisas omgående.
Själv tycker jag att man ändå som allra första åtgärd ska gå ned på gruppnnivå och titta hur det ser ut, som jag skrivit så många gånger är till exempel iranier, även om de definitionsmässigt ingår i MENA-kollektivet, ofta välanpassade, med god utbildning och jobb. En annan grupp som klarat sig bra i Sverige är afghaner, särskilt männen och det gäller även de så kallade ensamkommande. Här finns det alltså anledning att överväga en annan lösning.
Innan Sverige förstår att man måste göra som jag beskriver här kommer problemen bara att bli värre och värre – och just nu går ju också den utvecklingen extra fort. Vill den svenska regeringen verkligen förstöra det lilla goda som finns kvar av Sverige? Jag hoppas ändå inte det.
Publicerat iOkategoriserade|Kommentarer inaktiverade för Jag har svaret
