Jag vet inte hur många gånger jag har tvingats avbryta telefonsamtal de senaste veckorna därför att ett borrljud från helvetet, ett spikande i väggarna, ett dunsande i golvet och fan vet vad gjort all vettig kommunikation omöjlig. Inte ens om jag suttit och snackat skit med en kompis hade det funkat och här handlar det alltså om viktiga diskussioner av professionell karaktär. De jag talat med har sagt:
– Men det var ju samma sak för bara några dagar sedan? Vad håller de på med i kåken? Det är ju flera månader sedan ni flyttade in! I nybyggda lägenheter dessutom, det kan ju inte finnas så mycket mer än möblera att göra? Dessutom är de ju små, lägenheterna. Vad är det fråga om?
– Det är samma sak i princip varje dag. Och inte ”de”. Det handlar om en enda käring som verkar helt jävla galen. Käringen ovanpå.
– Också i en etta? Är det en likadan lägenhet?
– Japp!
– Och människan måste fortfarande borra och spika varje dag?
– Japp! I princip varje dag, ja.
– Sinnessjuk.
Min hjärna är en vitglödgad klump full av aggression där en obändig vilja att göra illa för att hämnas växer sig starkare för varje förstörd dag och en önskan att allt ont som finns i denna värld ska drabba den här människan successivt byggs på när den skickas fram och tillbaka mellan mina neuroner.
Så det är tur att jag inte är kriminell för i så fall hade jag kunnat få jobba i fred vid det här laget. Så kan vi uttrycka saken. Sug på den.
Ett tag försökte jag förstå. När folk flyttade in i det här nybyggda huset under november 2024 lät det förstås lite överallt, vilket ju inte var ett dugg konstigt. Hissen gick i ett (vem vet, den kanske blev överhettad för rätt som det var slutade den att fungera vilket var rent ut sagt fruktansvärt för de som bor längre upp, de kunde inte transportera sina saker och många av dem blev säkert också, på grund av sin ålder, fångar i hemmet när hissföretaget inte klarade att reparera förrän efter flera dagar, eftersom man ”saknade reservdelar”….hur i helvete man nu kan missa att man bör ha reservdelar till hissar i lager när man är just ett hissföretag?????!!!!!), möbler bars in, tavlor hängdes upp, lampor tändes….det tog någon dryg vecka (efter att hissen börjat fungera igen, vill säga…), kanske två och sedan började vi bo. Precis som alla normala människor gör, jag har bott i hus där folk flyttat in, flyttat ut eller till och med renoverat hela lägenheter och det har aldrig stört mig på det sätt som sker nu. Förklaringen är naturligtvis att det som pågår under en begränsad tid, det tar vi, det köper vi som helt okej. Om en granne som fungerar normalt renoverar kör den personen på tills det är klart, själv eller med hjälp av företag och då kan jag alltid välja att till exempel sätta mig på ett kafé och skriva, under några dagar eller säg som mest en vecka. Motsatsen, att det liksom bara fortsätter och fortsätter, att det aldrig tar slut – det kan driva vem som helst till vansinne. Störningarna jag utsätts för är inte alltid långvariga, tvärtom har det vissa dagar handlat om korta stunder som visserligen kan vara flera till antalet men problemet är att jag aldrig kan räkna med att och när det är normalt tyst. Jag kan aldrig veta om jag kan sitta uppe lite längre en kväll och skriva eller om fanskapet kommer att börja borra runt nio och det där skapar en otrolig stress som ingen ska behöva uppleva och som faktiskt, om den får pågå, blir direkt farlig.
Borr-borr. Bank-bank. Spik-spik.
Jävla fitta.
Dessutom undrar jag om inte hyresadministratören som jag tvingats ha kontakt med ett otal gånger kan ha ganska rätt i att lägenheten det handlar om möjligen håller på att få allvarliga skador. Tänk efter, vad ger ett behov av att borra i väggarna i en 35 kvadratmeter stor lägenhet? Tavlor, fine. Kanske någon väggfast lampa om man är lagd åt det hållet. Möjligen att man sätter tippskydd på vissa möbler som står mot vägg. Och sedan är det klart – och det tar som mest någon dag. Borrar man då ändå vidare vecka efter vecka måste det handla om installationer som förstör i alla fall väggarna. Det är ju onekligen allvarligt.
Och resten? Det ryms inte så mycket mer än en säng, en soffa, ett litet matbord, några stolar och bokhyllor. Jag ser ju till exempel den här lägenheten som ett slags hotellrum (jag har bott betydligt större på hotell) med möjlighet att laga mat, den blev ett alternativ till att hyra dyrt i andra hand eller just bo på hotell när jag är i Sverige. Större är det inte. Så hur i helvete lyckas man med att efter två månader (tanten flyttade dessutom in en vecka före mig, bostadsbolaget delade upp inflyttningen på några veckor för att det inte skulle bli för rörigt) fortfarande inte ha fått sina prylar på plats?! Det är ju för fan en bedrift värdig en plats i Guinness rekordbok!
Ni förstår ju själva, något är fel.
Hur som helst har jag fått nog och nu får vi se vad som händer när bostadsbolaget talar med hyresgästen, för det har de lovat att de ska göra. Kanske vore det verkligen också just på sin plats att de besökte lägenheten för att se vad som händer i den, hur den är påverkad.
Jag avvaktar att de hör av sig till mig med resultatet, vilket de sagt att de ska, men skulle det här inte upphöra omedelbart har jag förberett nästa steg precis. Då tvingas jag vända mig till hyresnämnden, begära nedsättning av hyran och kanske till och med polisanmäla ett ofredande. Helt sjukt.
Ja, helt sjukt. Men också väldigt, väldigt tragiskt. Den person det här handlar om hör inte hemma på ett seniorboende, som det här huset är, hon klarar inte det helt enkelt, hon skulle behöva ständig hjälp. Hur kan jag veta det? Därför att jag faktiskt försökte ta en direkt kontakt (som visade sig meningslös) i går kväll, efter att ha genomlidit timmar av bankande och i alla fall delvis har förstått vad som ligger bakom det som effektivt förstör mitt liv. Det är ju så att ska man bo i en egen lägenhet utan assistans, då måste man oavsett ålder klara vissa saker, det fungerar inte att förlita sig helt och hållet på att till exempel barn ska fixa allt. Jag fick också hjälp när jag flyttade in här, av min son som alltid är så supersnäll och som kånkade och bar, monterade möbler och allmänt fanns till hands. Men det var under några dagars tid, sedan var det ju klart och jag gjorde förstås också mycket själv, de flesta sysslor hjälptes vi åt med. Fixar man inte det, då hör man hemma på ett äldreboende. Jag är ledsen, men så är det och försöker man ändå bo i vanlig lägenhet, tja, då blir omgivningen naturligtvis lidande, precis som jag blivit. Men även om det kan verka grymt kommer jag att se till att det lidandet är slut nu. Jag kommer att använda varje verktyg tills jag lyckats och min lägenhet uppfyller de krav jag har rätt att ställa på den. I morgon, om jag då inte fått försäkringar från bostadsbolaget om att problemet är åtgärdat, kommer jag att dra i gång en hel cirkus med ett enda syfte.
Ni förstår säkert vilket.
