Kort rapport

Ja, allt är bra med mig. Jag har inte ramlat ned i en å, ej heller brunnit upp. Det är bara kärleken som tar tid och jag har ingen lust att lägga energi på så mycket mer än den.

Men just nu ska jag göra ett undantag och kommentera den helt absurda situation Sverige befinner sig i.

Jag talade för evigheter sedan om vad som skulle hända när man började massimportera MENA-människor, det var nämligen självklart. Dessa…varelser fungerar ingenstans, inte ens i sina egna länder och även om jag fattar mer och snabbare än de flesta känns det oerhört att svenskarna inte greppade i alla fall detta. Men av det jag sagt och skrivit har förvirrade (och rimligen stendumma) personer dragit slutsatsen att jag skulle vara någon slags rasist och främlingfientlig person. Det är jag alltså inte, tvärtom har jag ett oändligt antal gånger påpekat att Sveriges stora framgångar sedan andra världskriget berodde på att man tog emot många människor från många länder – tyskar, italienarna, grekerna, finnarna, sydamerikaner, människorna från Balkan… – som alla jobbade, betalade skatt och, inte minst, ökade medelbegåvningen i landet avsevärt. För låt oss vara ärliga, svenskarna själva, där kring 1945, var inte supervässade i skallen. Sverige drog ifrån därför att man sluppit kriget – och för att man fick sina invandrare.

Problemet är alltså inte invandringen, den är alltid positiv så länge det handlar om begåvade och duktiga människor. Den är bra för genetiken och den är bra för ekonomin och kulturen. Problemet är MENA (utom iranierna som klarar sig galant i Sverige). Det är inte svårt – notera omvärlden med en klar blick och tänk alltid själv. Samt snoka i statistik.

Och nej, det känns inte alls roligt att ha fått rätt till hundra procent, vi lider med er i Sverige, blir ledsna när vi läser hur ni inte vågar låta era barn leka ute eller gå själva till skolan. Hur ni får era bostäder söndersprängda och hur ni när som helst kan vara den som råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt. Hur era bilar brinner.

Samtidigt är det väl bra att det nu går utför med landet i en allt snabbare takt, då slår man i botten och så får vi se om det Sverige som en gång fanns kan återuppstå. Själv har jag ju deltagit och varit drivande i arbetet att utomlands sprida bilden av Sverige sådan den utvecklats sedan millennieskiftet, då MENA-importen tog fart och man får säga att vi varit framgångsrika; det var också självklart att det skulle bli så för till slut är det alltid pengarna som talar. I dag är den svenska kronan en skräpvaluta, begåvade och välutbildade människor vill inte längre komma till Sverige för att till exempel forska och jobba och svenskarna själva flyttar i allt snabbare takt till andra europeiska länder. Då går förfallet snabbt.

Tja, det var väl det hela. Det fanns en gång ett välmående land som hette Sverige. Och sedan försvann det.

Men jag såg det, som sagt, som jag ser allt. Och jag flyttade och sedan fick jag andra att flytta efter, nu lever vi här och trivs fantastiskt bra. Jag tror också att jag är så mycket mer lyckligt lottad än andra människor som lämnat sina hemländer för jag längtar inte tillbaka. Kanske är det genetiskt inlärt, ett resultat av tidigare generationers flackande men förändringen är en del av min personlighet, helt nödvändig för att jag ska trivas; det är den som är motorn och motivationen. Dessutom kände jag mig aldrig hemma i Sverige, där man var så försiktig….och beige? Så konform…alla alltid klädda i uniform som visserligen varierade med tid och social kontext men i grunden var samma företeelse; några hade palestinasjal och näbbstövlar, andra V-jeans från Gul&Blå och en del drog med tiden på sig en läkarrock. Mer spännande blev det aldrig och egensinniga individualister sågs som ufon.

Och avslutningsvis har jag insett att jag lever med en sjuhelvetes språkbegåvning! Nu är han ju allmänt mycket smart men att lära sig så bra danska på mindre än två månader, det imponerar till och med på mig.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Kort rapport

Import-Carina

Middag med bedste venner i aften, men vi er allerede hjemme. Hvorfor? Søndag er som sædvanlig booket med husvisning, at finde et nyt hjem kan fuldstændig bryde alle sociale forbindelser? Spøg til side, jeg tror vi snart har købt og det bliver så fint.

Og nu om dage har jeg i min omgangskreds fået navnet Import-Carina. Jeg forstod ikke noget i starten, men så sagde min bedste veninde M at ”Det er fordi du importerer mænd her til Danmark. Men vi er taknemmelige, de er jo veluddannede og dygtige, det er bare et spørgsmål om at takke og tage imod.”. Eh? Man skulle tro de talte i hundredvis – hvis jeg ikke er blevet senil er det kun nogle få? Men ham der nu er blev både bekymret og lidt sur, så nu har vi en rigtig sjov spørgetime her i sengen (blandet med husannoncer). Helt sikkert – I’m in heaven!

Jeg sagde:

Det er sådan her: Gammel kærlighed ruster ikke og det faktum at der gik næsten halvtreds år før vi tog fat på sagen gør den kun endnu mere speciel og unik. Hvorfor vi, eller rettere jeg, bare lod den filmaften, da vi ikke engang var tyve år gamle, gå i vasken vil vi (jeg) aldrig få svar på og derfor er det meningsløst at spekulere. Og dig? Du forsøgte, siger du, at spørge om vi kunne mødes igen men jeg ville bare med en bus? Du prøvede, men da du ikke fik et hurtigt ja gav du op. Alt det er meget menneskeligt, vi var så unge og sikkert utrygge, utålmodige også, på den måde man er når man tror ​​man har hele livet foran sig (hvilket man normalt har); det vigtige er at vi har hinanden nu. Jeg kan være forvirret og usikker mange gange i livet men når det er virkelig seriøst tøver jeg aldrig, så går jeg bare ligeud og hvis det ender galt har jeg i hvert fald levet fuldt ud og med hjertet i hånden.

Bagefter sagde han:

– Nu skal jeg lave te og bage scones, du kan tjekke nogle husannoncer imens.

Og enhver der har boet sammen med nogle mænd gennem årene ved hvad det vil sige. It translates to I love you, ladies.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Import-Carina

Han vill mysa – jag bara pysa

Jag vet att jag är en oromantisk sort. Jag vet, men kom inte dragande med skitsnacket att det gör mig ovanlig som kvinna, tvärtom tror jag att bilden av kvinnor som ständigt ömhetstörstande och sugna på långa filmkvällar tillsammans med mannen är en av alla tiders mest odlade myter. De flesta kvinnor jag känner är ungefär som jag:

  • De har en massa projekt i gång och har helt enkelt inte tid att ligga och såsa i en säng timme efter timme.
  • Om de ligger i en säng timme efter timme så vill de gärna ägna sig åt något vettigt, som att läsa en bok eller se en intressant dokumentär och detta inte på mannens arm.

Sen är det väl klart att jag är mer rastlös och otålig än de flesta kanske, det kan jag skriva under på. Och så tröttnar jag, jag kan vara nyförälskad i flera veckor men sen kliver jag ur den bubblan och riktar mina tankemissiler mot alla de håll jag brukar, det börjar kännas enahanda med ett enda jätteintresse och långsamt men säkert bryter jag mig ur famntag till förmån för intag – av mat, kultur, poddar, bloggar och inte minst musik. Missförstå mig inte, jag tröttnar inte alls på personen, tvärtom har alla förhållanden jag gått in i varit tämligen långa, men på samma sätt som min mamma alltid brukade berätta om hur fruktansvärt trist det var med mig när jag var liten och hon försökte ta upp mig i knäet för lite gullegull och jag bara slingrade mig ner så får jag nog av den där ständiga fysiska närvaron i alla nära relationer. Sorry, det är bara sån jag är.

Och så är det ju detta med huset! Som en narkoman som måste få sin drog tittar jag på programmet 3 x beliggenhed (jag tror att det i Sverige heter ”Husjägarna Danmark”) eftersom jag tänker att där kan jag verkligen lära mig något? Jag kan få ordning på områdena utanför Köpenhamn, vilka som verkar bra och hur kommunikationerna ser ut och så vidare. Men jag börjar undra om alla avsnitt är repriser från typ 2010? Priserna vi hittar är ungefär tre gånger så höga och det gör mig hypernervös – är tanken i Danmark att man ska pruta allt till en bråkdel av vad säljaren begär? I så fall ligger jag illa till, jag hatar att pruta och har alltid var så tacksam att jag mest levt i länder där denna ovana inte finns; något fånigare än situationen där två människor ägnar massor av tid åt att tjafsa om vad något ska kosta är svårt att tänka sig och förklaringen till att man vill ägna sig åt det är för mig helt ogreppbar. Vill man inbilla sig att man gjort en bättre affär än man har? Handlar det om kukmätning i kronor (och ören)? Löjligt, ju.

Som sagt, huspriserna nära Köpenhamn är som klubbslag i skallen och jag har redan fattat att närmare staden än Hørsholm eller Kokkedal kommer vi inte. Eller vi skulle kunna göra det om vi började låna massor men det har jag sagt nej till, det räcker så bra med att priserna i sig förmodligen pekar på en övervärdering.

– Men vi ska ju bo där resten av livet?

– Spelar ingen roll. Den som är i skuld är aldrig fri – inte ens som död.

– *skrattar högt* Nämen, fy fan! Du är verkligen lika cynisk som de som känner dig säger.

Jag skrattar själv och ja, kanske är jag lite cynisk av mig. Men rätt klartänkt också. I alla fall ibland.

Skämt åsido har vi hittat ett par, tre hus som vi är riktigt intresserade av och nu jämför vi mest andra objekt med dem. Vi har kollat med Civilstyrelsen också och det ska inte vara några problem för oss att köpa hus, vi uppfyller villkoren. Ska vi också bli danska medborgare? Det kan man bli på ett ganska enkelt sätt om man är nordisk medborgare men jag uppfyller inte riktigt alla villkor, jag har inte bott sju år i Danmark. Men man kan också ansöka om medborgarskap, då ska man bland annat visa prov på goda kunskaper i det danska språket och om det danska samhället, man får inte vara straffad, man ska kunna försörja sig själv, man ska svära trohet mot dansk lag och så vidare. Inga problem för mig med något av detta, helt tvärtom, men frågan är om vi inte ska ta det steget tillsammans, jag och mannen? Nåja, vi får se, jag måste tänka igenom det. Men att jag skulle återvända till Sverige? Nej, det tror jag inte. Det skulle jag inte vilja. Jeg bliver her, som vi säger i Danmark.

Hoppsan, mannen är tydligen klar med kvällens husletande. Sedan hur länge? Någon snarkar i min säng….

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Han vill mysa – jag bara pysa

Jagten på et hus

Denne husjagt driver mig til vanvid! Da vi lige er kommet hjem klokken tre om morgenen (altså efter lidt mere end en time siden) efter at have spist og drukket godt med gode venner går det straks i gang og vi skal sidde med computeren i sengen og søge via et kort. Yuk! Det kan han, hvis han vil – jeg har trukket en flaske vin op og taget et glas frem. Og skriver i bloggen…

– Om vi ska hitta något måste vi ju hjälpas åt!

– Du ska tala danska.

– Jag ska tala danska när vi ska diskutera hus? Du inser att det betyder att allting kommer att ta minst dubbelt så lång tid.

– Det är så man lär sig.

– Va?

– Genom att man måste. Man måste släppa sargen och ge sig ut som Bambi på isen. Låt det bli fel hur många gånger som helst, jag rättar.

*stöööööööööööööööööön*

Så nu sitter vi här och han talar svenska. Jeg taler dansk. I natt har han hittat följande:

Med hyggligt stor tomt, vilket är svårt att hitta i närheten av Köpenhamn.

Och så ett jättekonstigt hus med bland annat rosa på väggarna?

Må jeg endelig sove? Tak!

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Jagten på et hus

Kærlighed ved første blik

Og til mine kære landsmænd skriver jeg lidt mere personligt. 🙂

Nu er der gået flere uger siden manden kom til mig her i Danmark, for at blive. Må jeg fortælle at han er lige så forelsket som jeg – i dette yndige land? Det var kærlighed ved første blik! Jeg viste ham København, alt hvad jeg har fundet der og holder så meget af, cafeerne, de små butikker og ikke mindst bagerierne med deres gode brød. København er næsten som Paris når det kommer til brød, uforlignelig!

At få et job tog ham en dag. Arbejdsmarkedet leder konstant efter mennesker med hans kompetencer, så han bookede en tirsdag fuld af jobsamtaler og tog så aftenen til at beslutte hvor han ville være. Han er tydeligvis privilegeret, forskel på det og at være freelancejournalist….og han tilbød at kræve at virksomheden også skulle ansætte mig, for eksempel til at arbejde med information. Men jeg takkede venligt men bestemt nej – jeg har altid været mig selv og det har jeg tænkt mig at blive ved med.

Efteråret er på vej og København er så smuk i skumringen. Hver aften tager jeg cyklen til S-stationen her, hvor vi bor, lidt uden for storbyen, og møder den mand jeg nu kalder min mand. Det lyder måske som en kliché men jeg er så forelsket – og det er han også. Det her er noget man ikke forventer sker i vores alder (jeg fyldte seksogtres denne sommer), og derfor føles det som sådan en fantastisk gave. Som livets dessert – som forhåbentlig holder længe.

Lige nu sidder vi om aftenen og leder efter huse at købe. Huset jeg lejer er lille (men åh hvor jeg nød det!), vi mangler simpelthen noget større. Det skal under alle omstændigheder være langs S-toget nord for København og så skal vi have tilladelse til at købe, det er ikke oplagt at man som svensker kan gøre det i Danmark. Men nu har han et arbejde og jeg har boet her et stykke tid, måske kan det lykkes og man kan også få dispensation. For eksempel kan du købe hvis du starter en virksomhed og det kunne vi gøre hvis intet andet virker, han kan starte en lille virksomhed og udleje sine tjenester. Og jeg synes det er godt at man har de her regler, at det ikke er som i Sverige, hvor man ikke stiller krav til dem der vil bosætte sig i landet.

At bo her. At have mødt denne mand.

Jeg er glad.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Kærlighed ved første blik

Det finns inga lyckliga horor

Fascinerad följer jag debatten kring den svenska krönikören, författaren, entreprenören…Linda Skugge och hennes konton på olika sajter som säljer och visar pornografiskt innehåll. Debatten alltså, följer jag. Bilderna eller filmerna eller vad det nu handlar om (både och som jag förstått det och av ett riktigt grovt slag) är helt ointressanta.

På samma sätt som under metoo griper nu en svårförståelig masshysteri omkring sig bland kvinnliga tyckare. Att Linda Skugge säljer sex har analyserats på så många olika sätt, de allra flesta mer eller mindre idiotiska, att jag blir yr; hon tas i försvar (fastän i alla fall jag inte lyckats hitta någon som vill anfalla henne), man hyllar henne för att hon visar ”hur kvinnor ska ha rätt att ta för sig sexuellt” och en hel del anser att hon ”självklart ska få göra som hon vill” (vilket hon uppenbart redan gör) men att hon ”hellre borde sälja sin bostadsrätt för att slippa hora”. Och allas ”Jag-har-inga-gränser-i-vad-jag-säger-för-att-tjäna-pengar”, aka Pernilla Wahlgren, tycker att Linda Skugge är ”dubbelmoralisk” eftersom hon dristade sig att en gång i tiden kritisera sagda Wahlgren för att med ett skynke över rumpan och brösten vända från kameran posera på omslaget till någon i sammanhanget fullkomligt harmlös tidning. Som om det på något sätt skulle kunna jämföras med att låta män pissa i din mun och piska dig sönder och samman? Vilket enligt uppgift är vad Skugge gör.

Jag har sett bara en som sagt vad det här handlar om och han är man, heter Simon Häggström och jobbar som polis med prostitution och människohandel där kvinnor utnyttjas sexuellt.  På sin Instagram skriver han, utan direkt adressat:

”Jag har känt mig som en fucking queen där jag ägt mina val och tjänat pengar på det. Jag lovar att jag hade mått mycket sämre om jag hade gått och jobbat på typ Donken 9-17 för 15 000 i månaden.”

Citatet ovan är hämtat från en influencer aktiv på OnlyFans. På Instagram har hon tiotusentals följare varav många av dem är unga tjejer.

Efter att i 15 år ha arbetat mot prostitution och människohandel så har jag de senaste åren märkt att det allt oftare letar sig in en helt ny typ av resonemang kring dessa frågor från i synnerhet ett antal olika influencers. De menar att sälja sex eller pornografiskt material via digitala plattformar är ett sätt att som kvinna ta makten över sin egen kropp och samtidigt kunna tjäna mycket pengar. Det handlar om en ny typ av ”kvinnlig frigörelse” där unga kvinnor kan bli framgångsrika på alla plan genom att erbjuda sina olika ”tjänster” till män som är villiga att betala.

Den här typen av retorik är livsfarlig och extremt ansvarslös. Jag och mina kollegor möter varje vecka unga tjejer som har svalt den här typen av lögner eftersom ingen berättat för dem om priset de får betala. Depressioner, ångest, självmordstankar, skam, skuld, övergrepp, självskadebeteende. Listan av skadeverkningar kan göras lång.

Att som influencer basunera ut till sina följare att det här är ett bra sätt att tjäna pengar är vidrigt. Att ständigt leverera nytt content, inte tänka på konsekvenserna kring vad man lägger ut och bara tänka på sig själv och sin egen framgång verkar vara mer regel än undantag i vissa influencer-kretsar.

Jag vill påstå att som vuxen har man ett ansvar som gäller även på sociala medier. Och detta ansvar gäller i allra högsta grad även influencers. Jag kan inte annat än fundera på hur länge dessa profiler ska komma undan med att basunera ut sådant här skräp till sina följare? För sanningen är att de som ägnar sig åt detta skickar tonårstjejer raka vägen ner i fördärvet med den här typen av skitsnack.

Som sagt – ingen direkt adressat. Och Linda Skugge själv säger ju tydligt att hon säljer sig för att klara hyran och kunna ge sina barn det där lilla extra, alltså precis det som normalt är förklaringen till att kvinnor i alla tider förnedrat sig intill utplåning för att tillfresställa män med en egendomlig uppfattning om att deras sexuella behov är av gudomlig karaktär och därför måste uppfyllas; trasiga kvinnor som på egen hand måste få vardagen att fungera och som så gärna vill kunna sätta lite guldkant på den; vara lite som alla andra – inte behöva bo i ett kyffe utan ha över till en fin klänning någon enda jävla gång. Vad vet jag om hur man resonerar i den situationen? Jag som alltid haft det jag velat och behövt och mer därtill, jag som fått höra ”Det är så härligt att du tar för dig så sexuellt!” men bara i en högst privat relation som jag själv valt och som ingen annan någonsin tagit eller kommer att ta del av. Kanske tänker man att det ska vara enbart för ett litet tag, tills den mest akuta ekonomiska krisen är över? Och så fastnar man? Det var ju så lätt….eller i alla fall…enkelt?…bara att blunda, låtsas som om han inte ligger där ovanpå dig därför att han kört in ett mynt i springan, man kunde rentav fundera över vad man ska göra efteråt? Kanske ta en kaffe på stan! Och numera, man ställer sig framför kameran i några sekunder, poserar med benen brett isär och cashar in direkt via Swish. Inget fysiskt kladdande, i alla fall. På så sätt rent.

Linda Skugge har alltid tagit ut svängarna ordentligt och hon gör det även i detta. Men varför inte bara lyssna på henne? Hon har ju till och med valt att kalla sitt konto Lady Lazarus, vilket är en dikt skriven av den så sataniskt begåvade författaren Sylvia Plath, som led av ständiga depressioner och tog sitt liv bara 30 år gammal:

[..]

For the eyeing of my scars, there is a charge
For the hearing of my heart——
It really goes.

And there is a charge, a very large charge
For a word or a touch
Or a bit of blood

Or a piece of my hair or my clothes.
So, so, Herr Doktor.
So, Herr Enemy.

I am your opus,
I am your valuable,
The pure gold baby

That melts to a shriek.
I turn and burn.
Do not think I underestimate your great concern.

Ash, ash—
You poke and stir.
Flesh, bone, there is nothing there——

A cake of soap,
A wedding ring,
A gold filling.

Herr God, Herr Lucifer
Beware
Beware.

Out of the ash
I rise with my red hair
And I eat men like air.

Det finns inga lyckliga horor.

Edit: Man kan alltid besöka den utmärkta sidan intedinhora. Där finns mycket att läsa och lära, om prostituerades utsatthet och situation.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Det finns inga lyckliga horor

En blogg men ingen tid

Jag hade visst en blogg? Tja, och sen fick jag en man lite sådär av en slump, därför att han bara stod där på gatan helt oplanerat och fick syn på mig som vandrade förbi. Ofattbart att han kände igen mig, ändå.

Bloggen får ligga kvar – precis som mannen – så att jag kan skriva om och när andan faller på. Och nu vet ni varför det kan dröja.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för En blogg men ingen tid

Stående ovationer – inför den död vi alla snart ska möta

Det ska mycket till för att jag ska åka till Sverige utan att det är absolut nödvändigt – men vad gör man väl inte? Han jobbar den här veckan, vi är i den där fasen när man inte klarar att gå genom en dörr var för sig och dessutom kan vi resa tillbaka till Danmark tillsammans om bara några dagar. Det var bara att sätta sig på bussen mot Stockholm men sedan vill jag att han byter land. Att få jobb i Danmark blir inga som helst problem för honom, kan jag säga, man skriker efter hans kompetens och han är också i ett yrke där det fungerar att tala engelska tills danskan sitter. Jag ska bidra med språklektioner och talträning, det blir så bra så.

När Någons arbetsdag var över tog vi oss i den lite kyliga (jag ska återkomma till temperaturer, längre ned) och regniga kvällen till Galärparken för att se Parkteaterns underbara föreställning I kroppen min. Den bygger på Kristan Gidlunds blogg med samma namn, som han skrev från det att han 2011 diagnosticerades med cancer i magsäcken och fram till sin död två år senare, bara dagar innan han skulle ha fyllt 30 år. Jag följde själv Kristian Gidlunds blogg när han fortfarande var i livet och man hoppades ju förtvivlat att någon av alla de behandlingar han genomgick skulle hjälpa, det var samma sak som med Elin Kjos som endast 35 år gammal avled i lungcancer tidigare i år – det känns så förbannat orättvist att så unga människor inte ska få fortsätta. Att de aldrig ska få uppleva lyckan att bli förälder och se sina barn växa och bli stora, att deras begåvning och starka drivkraft inte ska komma till användning utan bara…spolas bort till ingen nytta.

Gå gärna och se Razmus Nyström tolka Kristian Gidlunds texter, till musik av Mats Björke som dessutom var nära vän med huvudpersonen, sedan barnsben. Av oss som var på plats i kväll fick de stående ovationer:

Men kanske är det de som redan lämnat som dragit det längsta strået? Ni vet att jag med jämna mellanrum skrivit hur jag tror att det inte är lång tid alls kvar till dess att större delen av jorden är obeboelig på grund av klimatförändringarna och ibland har jag, som så många andra, mått nästan illa av den frustration som uppstår när man försöker få någon att se en allvarlig, annalkande fara och personen….inte gör något alls. Inte ens nu, när stora delar av Europa och USA noterar temperaturer som om de bara blir lite högre kommer att slakta miljoner sinom miljoner människor, i land efter land efter land, verkar man förstå. Som idioter svarar man i Twittertrådar att man verkligen inte märker av någon klimatkris – ”Här regnar det tvärtom och är bara drygt 20 grader varmt” skrev till exempel en hjärndöd svensk. Andra hånar dem de kallar ”klimatalarmister”, det har minsann alltid ”varit varmt” i södra Europa den här tiden på året, det finns inget att oroa sig för. Och man flyger kors och tvärs.

Det har hela tiden varit klart att de beräkningar som gjorts varit behäftade med det fel forskarna nu också erkänner att de gjort, man har inte i tillräcklig grad tagit hänsyn till negativa synergieffekter som förstärkt den redan allvarliga uppvärmningen av vår planet. Det har jag också tjatat om, jag har skrivit gång på gång på gång att människans största brist är hennes oförmåga att förstå exponentialfunktionen och vad den innebär för förlopp. Och nu låter det ju förstås oerhört märkligt i mångas öron att forskarna, som verkligen borde vara de som visste bäst, skulle ha gjort misstag som snarast hör hemma hos barn? Tja, själv tror jag ju inte riktigt att de är fullt så tappade bakom en vagn. Det hela stavas troligen retuschering av rapporter för att alls få forskningsanslag, ty så fungerar världen och även om ögonen tåras av att forskarvärlden inte stått mer självständig och sagt hur nära den katastrof vi nu ser verkligen var så var alternativet förmodligen att inte få ut något budskap alls.

”Människor förstår fortfarande inte”, skriver Peter Kalmus, klimatforskare vid Nasa – och han får förstås hur många dumma svar som helst. Men jag tror mer och mer, som Peter, att det är nu det händer. Det händer flera hundra år, precis som jag skrivit här så många gånger, tidigare än vad ”prognoserna” förutspått, snart går det inte att andas och det kommer att ligga högar med lik på gator som ingen ändå kan städa upp på. Blir det så får jag också rätt i att det gick från i alla fall uthärdligt till total katastrof på bara några månader, vilket också var enkelt att förutse eftersom det bygger på samma enkla princip som att bordet är torrt tills saften rinner över tillbringarens rand och allt blir en enda sörja.

Lika säkert som att monstruösa mängder människor kommer att dö när kroppens organ duker under i temperaturer de inte är gjorda för är det också så att små grupper kommer att överleva på platser som drabbas mindre. Förstås ligger vi i Norden bra till, för även om vi, paradoxalt nog, kan få en ny istid kommer många av oss att i så fall klara den. Och kanske är jag inte ensam om att tillsammans med andra ha planerat för klimatkollapsen, i många år redan, jag har en plats där allt är förberett. Människan som art kommer inte att dö ut, precis som jag också påpekat så ofta, vi kommer att leva vidare. Frågan blir bara, som de säger i filmen The day after tomorrow, vad vi gör med den kunskap, så fruktansvärd att vi inte ens kan föreställa oss den (och kanske är det därför människor slår ifrån sig i Twitterkommentarerna – de förmår helt enkelt inte tänka på det sätt som hade kunnat rädda oss), som vi står på randen till att uppleva.

Ta hand om varandra där ute.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Stående ovationer – inför den död vi alla snart ska möta

Min dag

Ni vet de där dagarna när precis allt som kan gå fel gör det? Här har ni min måndag. En riktig skitdag och den som är äckelmagad gör bäst i att sluta läsa här och nu.

Vaknade klockan halv sju på morgonen och såsade ur sängen. Men innan jag hann få på Mokabryggaren kände jag att det var dags att gå på toa, gjorde det och så skulle jag tvätta rumpan i duschen; jag är extremt noga, kanske på gränsen till neuros, med detta och skulle snarast spy om någon i min närhet gjorde nummer två och sen bara torkade sig.

Och då – sprut! Slangen hade lossnat från duschblandaren, vattnet forsade rakt ned i avloppet och jag svor arton ramsor medan jag tvingades till de mest förnedrande ställningar för att bli så ordentligt ren som jag vill vara. Dessutom kunde jag inte skölja själva toaletten som jag brukar, det är nämligen en av mina andra övningar i samband med längre toabesök, jag tar duschen och spolar allt och sedan tvättar jag dessutom rubbet med min speciallösning bestående av diskmedel och ättika (som jag har i flaskor utspridda runt hela huset, man vet aldrig var äckliga bakterier kan gömma sig). Jo, ser ni, det är så med mig att jag inte är så noga med ordning och reda mer allmänt. Det är därför jag försöker hålla en minimalistisk inredningsstil, då blir det lättare att hålla rent för hos mig får det gärna vara (och är det ofta) stökigt, med stora högar med böcker och manuskript, men smuts vill jag inte veta av.

Och så skulle jag då fika. ”Äntligen kaffe!” tänkte jag när Mokakannan brusat klart och jag drog den från spisplattan – men när jag öppnat kylen var mjölken slut. Fanns inte en droppe i sikte. Inte en, jag hade glömt att ta fram en ny förpackning från frysen, kvällen innan. Och fy fan för svart kaffe! Människor som dricker kaffet svart försöker jag undvika…eller snarast har jag hittat på att jag bör undvika dem eftersom en som jag känner men bara måste bort från nu dricker så. Jag bara stirrade på hans glas med den oljiga vätskan, urk! – men nu har jag alltså vänt detta till min egen fördel, så att jag kan hänge mig totalt åt det nya utan att ramla handlöst ned i gammal längtan. Visst är jag fiffig?

Tja, så jag funderade på att köra frusen mjölk i mikron men fastnade för ett vattenbad och lyckades på det viset mjölka (?) ut tillräckligt för en mugg och sedan fick resten ligga framme.

Därpå följde några helt normala timmar då jag skrev lite, läste, gullade med katten som stryker omkring här i kvarteren och körde två tvättmaskiner. Men så blev jag hungrig.

Skulle jag inte ha blivit. Jag tog ned skärpstålet från väggen, drog med eggen för att få den riktigt vass när jag skulle skära vitkål till coleslaw och jag lyckades över förväntan, kan man säga. Först vågade jag inte titta på hålet i fingret som jag just åstadkommit. Min son brukar säga att jag alltid skär mig om man släpper mig lös med en kniv och har laddat upp med första förband för att ta hand om mig i de där lägena men nu var jag ensam och kved av skräck i takt med att blodet rann, ingen kom med papper att linda kring och när jag försökte spola såret under kallt vatten gjorde det så ont att jag skrek rakt ut. Jag tål ju inte blod så bra heller, det har jag berättat många gånger, att det var en av många anledningar till att jag inte fortsatte min läkarutbildning…jag menar, hur i helvete fixar man att medvetet skära i folk eller bränna bort olika kroppsdelar? Om jag hade behövt göra det så hade jag blundat och det hade nog inte varit så bra.

Yr (av blodförlust?) så att jag höll på att svimma vinglade jag in till soffan med hushållspapper som tryckförband och höll sedan handen högt upp. Jag tänkte att det var tur att jag var i Danmark, hade det varit i Sverige kunde jag ha blivit anklagad för att vara nazist, med den armställningen, men efter ett tag kändes det lite bättre och jag tog mod till mig och tittade. Skadan var faktiskt ganska grund (eller ”overfladisk” som man säger här, visst är det ett lite kul ord?) och behövde bara tejpas ordentligt, blod ser ju alltid så alarmerande ut även i små mängder.

Jaha. Jag fick i mig min mat, hängde den sista tvättmaskinen, satte på diskmaskinen och konstaterade att det hunnit bli tidig kväll. ”Vad bra!” Tänkte jag. ”Nu är den här skitdagen snart slut, nu lägger jag mig framför teven och kollar lite film innan jag soffsomnar och sedan kommer en ny morgon.”

Men jag somnade direkt och det är därför jag skriver det här till er nu. Räknas 01.49 som morgon? Är jag på den säkra sidan? Har jag lämnat all otur bakom mig? Vågar jag kliva upp för lite mer kaffe, med mjölk som nu står tinad och fräsch i kylskåpet? Eller har kylskåpet gått sönder? Funkar spisen?

Jaja. Nu ska ni få musik. Och för de av er som är trogna läsare blir det också en ledtråd, så att ni genast förstår vad, eller snarast vem, som dykt upp i mitt liv och satt snurr på det.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Min dag

Let’s keep a low profile

Fastän det handlar om bara några veckor är min känsla att mycket längre tid gått sedan den där första kvällen då jag följde dig till bussen. Det var fortfarande ljust och ljummet och du skulle resa hela natten, tillbaka till Stockholm efter en härlig helg då vi lärt känna varandra lite mer och jag hade fått visa dig Köpenhamn; jag stod där och kände för första gången att jag ville lämna staden jag älskar i djupet av mitt hjärta, jag ville hoppa på bussen jag också, sno ett säte för någon annan och vägra flytta mig. Sedan skulle vi äta av all frukt vi köpt på hovedbanegården, det sista vi gjorde och då du, med dina svenskar pengar som var så lite värda, sa att ”Gud vad dyrt allting är!”…men så hittade jag äpplen och bananer för ett jättebra pris och vi fyllde en hel påse.

Den höll du krampaktigt i. Nästan som en sköld, en avskiljare mellan oss – något som kanske kunde göra stunden vi väntade på Ingerslevsgade lite mindre spänd? Jag tog en bild, fingrade med mobilen och visste inte riktigt var jag skulle göra av alla fingrar och tår och tårar som ville ut, axlarna kändes tunga och klumpiga och jag ville harkla mig men sa ändå hur mycket jag skulle sakna dig, hur glad jag hade varit i flera dagar. Och att jag gärna ville vänta på en ny buss, en som kom i stället för att gå. Då släppte du påsen och jag gick rakt in i dig. Minns du?

Det har gått så snabbt att jag är yr men jag vet också att jag inte vill något hellre. Men jag röstar för att vi håller en låg profil, så mycket kan ju gå snett och jag är inte the marrying kind. Skratta gärna du också, det här vill vi inte ha, eller hur? Det är kul i alla fall!:

Folk kan ställa till vad som helst, så att man ville sjunka genom jorden, det räcker så bra med allt vi redan har och vet själva, vi behöver ingen som definierar vilka vi är.

Och nu, om bara några timmar, ska jag springa ned till Ingerslevsgade igen. Du kommer att vara trött efter en hel natt på buss, innan jag åkte in till stan och sov över hos M städade jag hela huset och bäddade med rena lakan, så fort vi fått i oss en köpenhamnsk frukost, en härlig morgenmad, ska vi ta S-toget hem till mig och sedan sova några timmar.

Välkommen. 🙂 Jag har längtat så.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Let’s keep a low profile