Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Tror du att bilden är framplockad ur ett arkiv? Den är tagen i en av Sveriges större städer för bara några dagar sedan.

Och någon i Paris har ”märkt” judiska butiker med davidsstjärnan:

Jag är trött men vissa saker måste sägas:

Nej, Israel kan inte ingå någon ”vapenvila” och nej, en ”tvåstatslösning” är aldrig möjlig, de primitiva våldsverkare som finns i Israels närhet är inte nöjda förrän landet upphört att existera, vilket de ju dessutom säger öppet själva. Det här kriget handlar om civilisation kontra barbari; om överlevnaden av den kultur som långsamt vuxit fram under århundraden och format framgångsrika demokratier där kreativitet och frihet givit människor möjlighet att vara sitt bästa jag. Den kamp Israel utkämpar är inte bara det judiska folkets egen, den är också för dig som bor i London och inte längre känner igen dig i din egen stad och för fransmannens möjlighet att även i framtiden diskutera allt mellan himmel och jord utan en tanke på om åsikterna är sanktionerade och sedan ha sex lite hur som helst. Den är garantin för oss i Danmark och för att New Yorks galna kittel ska kunna koka vidare.

Det är nästan det mest frustrerande, att så många inte förstår detta. Varför blir det så? Jag tror, och det har jag skrivit här så många gånger förr, att västvärlden skulle ha mått bra av att leva med en arabisk befolkning (även kallad MENA) mycket längre tid än man nu tvingats till, för att förstå hur många av dessa aldrig vill bidra men ha. Hur en blandning av inkompetens och därmed följande dålig självkänsla präglar dem och leder till ett hat mot de som lyckats bättre. Och så deras ständiga våld, det kanske främsta tecknet på låg intelligens. Jo, för ju mer intelligent en människa är desto mindre söker hon själv konflikten. Bara när den inte går att undvika tar hon den.

Vad får Guterres att tala i termer av att de fruktansvärda terrordåd som riktades mot Israel den 7 oktober 2023 ”inte skett i ett vakuum”? Som om de liksom kunde ursäktas (för det är omöjligt att tolka hans uttalande på annat sätt)! Och i Sverige gör den självgode Carl Bildt samma sak; han får till och med sitta på bästa sändningstid i landets mediekanaler och spy ur sig sin antisemitism. Två högt begåvade personer som trampar så fullkomligt snett.

Problemet är naiviteten. Visserligen börjar västvärlden långsamt kvickna till, nu när man allt oftare drabbas av bombdåd, skjutningar och överfallsvåldtäkter som karakteriserar de ”flyktingar” från MENA-länder som man i stora mängder släppt in, framför allt sedan millennieskiftet. Nu när man inte längre vågar skicka barnen till skolan eftersom de rånas och förnedras av MENA och när det offentliga rummet med sina bibliotek , simhallar, biografer och andra ställen tänkta för gott umgänge och rekreation förvandlats till otrygga platser där sexuella övergrepp på kvinnor är vardag och ett ständigt och högljutt tjatter förstör alla möjligheter till avkoppling – allt på grund av att MENA tillåts delta. Befolkningen ruskar på sig men kan bara inte förstå. Kan bara inte fatta att svaret är så enkelt: Det är sådana här de är, helt enkelt, dessa MENA. Man relativiserar, letar förtvivlat förklaringar och ursäkter, talar om fritidsgårdar som borde finnas (men som självfallet inte skulle hjälpa, eftersom problemet är en förvriden personlighet), diskuterar hårdare straff och ”tidiga insatser” och gud vet vad. Onödigt. Man kunde lika gärna ta ett skönt bad med några tända ljus, det där leder ingenstans alls (vilket också och dessbättre börjar klarna).

Men om man hade tvingats utstå dessa MENA många fler år än vad det nu blev? Som Israel gjort i alla tider. Så hade man säkert också förstått varför det aldrig mer får bli ”fred” i Mellanöstern.

Det här den sista färden. Slutstriden. The final countdown till en ny världsordning. Det blev så, man tvingades till slut till det. En vinner. En annan förlorar och försvinner.

Förhoppningsvis segrar godheten i form av Israel.

– Så dumt!

Säger hon och försöker skratta fastän tårarna sitter där och väntar. Jag ser dem ju, glittret i ögonvrån; vätskan som inte vill ut – en manifestation av det ofattbara som sker just nu. Det skulle ju aldrig hända igen? Var det inte så?

Och ändå packar man väskor. Ändå ringer telefonerna om bostäder och jobb och olika möjligheter och ”Hur gör vi?” och ”Vi fixar det, kom bara hit så ordnar det sig!”.

Jag kan vakna mitt i natten med en känsla av overklighet, tänker att jag drömt och kliver upp för att dricka lite vatten….eller kanske kaffe? Nä! Inte kaffe, då vaknar jag ju till! Men strunt samma, det går alltid att somna om och vem bör inte ta till vara att det finns en säng med egna, rena lakan att återvända till, ja, ett helt hus, faktiskt, finns det:

• badrum (fastän handfatet borde rengöras) med mängder av parfym (Ja, nu ska jag! Jajaja!!!! Berätta om henne och hennes parfymflaskor och hur hon tvättar och hur hon låter honom komma in i henne där de står med det kalla kaklet bakom. För allt är skrivet. Det är bara jag som ska ta språnget och publicera det.)
• stort bord i trä, oslipat, med en massa märken från alla möjliga tider….tidens tand heter det väl….generationer som ätit och druckit och levt vid det
• långa rader med skjortor och tröjor och trosor och strumpor och tights och finare byxor och klänningar som jag hatar att använda men behåller ändå….skor också!
• och så, som sagt en kaffebryggare

Sånt vet man aldrig hur länge man har kvar. Det får bli kaffe.

Och medan vattnet rinner genom filtret funderar jag på varför. Det är den ständiga frågan – varför? Är det de goda betygen? Den akademiska tradtitionen? Fast egentligen handlar det ju om hårt arbete för visst underlättar det att man har lätt att lära men utan armsvett ingen framgång. Havsvatten avsaltar sig inte självt. Ordförrådet, synonymerna, de snitsiga uttrycken och grammatiken är resultatet av envisa föräldrar som tjatat genom hela uppväxten om att ”inte si men så” och som stuckit nya böcker i händerna på. Språken! Hur många är lagom där? Minst fyra, i alla fall. Det får man säga är ett minimum.

”Varför” står som en vägg mellan mig och förståelsen, när hatet väller fram som gammal dinosauriegyttja i de sociala kanalerna och skriken om död och ny förintelse ekar från Sergels torg ända till Köpenhamn.

Fastän ingen borde vara förvånad. Historien upprepar sig ju alltid.

Jag vet att jag många gånger skrivit här att vi människor oroar oss för helt fel saker. På det privata planet gör vi det och även som samhällsmedborgare, vi tänker ut alla möjliga olika scenarier som vi ska hantera hit och dit men vips, när vi minst anade det, händer något helt annat som plötsligt är det verkliga hotet. Vi tror att vi vet hur vi ska undvika att falla i fällan men bara tills vi gör det. Och det onda måste fångas men frågan är hur. Kanske så här?:

Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär. Det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta efter det.

Jag måste le när jag ser den slitna boken framför mig, ryggen alldeles trådig och nött och sidorna som vissa av dem höll på att falla ur, trots att de var bundna. Det är hårt att vara förälder åt en liten tjej som aldrig får nog av sagor och historier, man får gå i skift tills hon lär sig läsa själv! Vilket hon dessbättre gör snart nog och sedan kånkar hon sina böcker genom hela livet; när hennes rastlöshet och nyfikenhet driver henne från plats till plats är det alltid böckerna som är det viktiga, det är de som ska med, allt annat kan hon vara utan, det går alltid att köpa nytt och göra om och bygga upp….inga problem, om bara böckerna är med är allt bra. Förstås är det ännu bättre om de finns i huvudet också. Att texterna har bränts in i synapserna, att man bara kan plocka fram vid behov.

Och jag kan det. Om ni bara anade hur mycket jag kan recitera om jag får lust.

Men åter till det där med att identifiera Heffaklumpen. Heffaklumpar förändras nämligen över tid och det klumpande som en gång i tiden avslöjade ett stöveltramp som närmade sig låter i dag annorlunda. Snabbare är det också, när de mest märkliga idéer formas på en pikosekund med hjälp av framrusande ettor och nollor. Förr i tiden, på det gamla, goda 1930-talet, hann man i alla fall tänka efter och fundera lite på vad som var bäst; skulle man sticka direkt eller kunde man ta tiden på sig att inreda ett kontor om det som ändå ingen trodde skulle hända – verkligen hände. Nu? Det går med vindens fart, redan har judiska församlingar uppmanat sina medlemmar att inte bära religiösa symboler eller tala hebreiska, jubileer ställs in ”för säkerhets skull” och barnen får stanna hemma från skolan vissa dagar då det är extra bråkigt och farligt. Och jag kan inte låta bli att recitera lite för er nu, så här i slutet av min text:

Efter maj 1940 gick det utför med de goda tiderna: först kriget, sedan kapitulationen, tyskarnas inmarsch och eländet för oss judar tog sin början. Judelagarna följde slag i slag och vår frihet blev rejält beskuren. Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil, inte ens privat. Judar får bara handla mellan kl. 15.00 och 17.00. Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan 20.00 på kvällen och 6.00 på morgonen. Judar får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler. Judar äger inte tillträde till badhus, och inte heller till tennis-, landhockey-, eller andra idrottsplatser. Judar får inte ro båt. Judar får inte offentligt utöva någon sport. Judar får inte längre sitta ute i trädgården efter klockan åtta på kvällen, inte ens hos bekanta. Judar får inte komma hem till kristna. Judar måste gå i judiska skolor, plus en massa annat i samma stil. Så flöt vårt liv vidare och vi fick varken det ena eller det andra.

En djup suck går över världen, ekar genom framför allt Europas länder – ”Å, nej, inte nu igen!”. Vad är bäst? Eller i alla all minst dåligt? Vart? Finns det ens ett hem längre? Det är så många frågor. Och så få svar.

Folk ställer alla möjliga frågor och kommer med det ena uttalandet efter det andra:

• Oj, jag hörde! Vad tråkigt!
• Men stackars! Är du mycket ledsen?
• Och ni som var så fina ihop och passade så bra tillsammans!

och

”Ni kanske kan hitta tillbaka till varandra?!”

Nej, det kan vi inte, eftersom jag aldrig skulle vilja det. Att jag bad mannen att omgående packa ihop sina saker och flytta ut ur mitt liv är heller inte ett dugg ”tråkigt”, eftersom det visade sig att vi definitivt inte ”passade ihop” och jag är allt annat än ledsen, tvärtom väldigt glad att det här hände innan vi satt där i ett gemensamt hus.

Jag har aldrig förstått mig på idéerna om kärleken som något slags eget väsen, som något vi inte kan påverka eller styra, även om den självklart kan överrumpla oss och ofta gör det, inte sällan på så sätt att det framstår som helt ofattbart varför just den där mannen satte i gång tankar och en hel del andra kroppsdelar också. I alla fall jag har råkat ut för det många gånger….eller, vänta, har det inte varit så varje gång? Utom en.

M sa:

– Det kan jeg godt forestille mig! Du er så praktisk og rationel på alle andre måder, men fuldstændig betingelsesløs, når det kommer til kærlighed.

– Kærlighed er ikke ligefrem aktiemarkedet, vel?

– Nej, men det der sker er at forskellene ofte tager deres vejafgift i sidste ende. Måske ville det være godt med lidt mere lighed? Har du aldrig mødt nogen som det føltes sådan med?

Klart jag har. Och då reagerade jag med att springa för livet och sedan, av och till, återvända. Mest i tanken; jag kan aldrig släppa det men heller aldrig ge mig fullt hän eftersom en man som slog sig rätt in i min hjärna och förmodligen skulle passa mig på alla plan verkar…livsfarlig. Hålla med mig skulle han definitivt inte alltid göra, tvärtom skulle han nog kalla mig både idiot och värre saker – ofta. Men han skulle förstå mig. Och jag skulle förstå honom.

M ser helt overrasket ud og læner sig frem, over bordet:

– Men hvorfor? Ring til ham!

– Det er ikke helt så ligetil.

– Selvfølgelig er det det! Du er skør!

Men nej och just nu är det så mycket annat som upptar mig. För som sagt har de kärlekar jag haft mest varit bara summationer och mina grundläggande övertygelser väger alltid tyngre; samhörigheten med vissa idéer är så mycket viktigare än en mysig sängkamrat.

Det finns musik som beskriver honom för mig. Jag gillar ju tanken på parallella skeenden – vad kunde ha hänt om inte om varit och så vidare, det kittlar min fantasi. Och precis så är det här, texten skildrar hur det kunde ha varit men också hur det blev. Dessutom finns det inget bättre uttryck än ”100” när jag tänker på honom; han är ”100” som blev noll och intet. Crazy, huh?

Och som vanligt när jag lever ensam är jag uppe tidigt, tidigt, just i dag med te och inte kaffe. Snart ska vi chatta några stycken och sedan kryper jag nog ned och sover några timmar till, det ska regna här så det passar bra.

Jag tror att jag älskar dig, även om det inte spelar någon större roll:

Vaknat ensam i mitt hus – som jag vill ha det – eftersom never again is right now. På alla sätt. Privat och i världen.

Jag är glad att jag finns i Danmark men funderar på att flytta ännu längre bort.

Och så har man plötsligt nytta av sin blogg, i alla fall. För här kan jag skrika ut min frustration hur mycket jag vill. Här smäller min åsikt högst och ingen kan säga emot.

Så jag sitter i natten och han har gått och lagt sig, efter otaliga ”Men jag menade ju inte…”, ”Jag försökte ju bara säga att det alltid finns två sidor…” och till slut, när han också fått ur sig ”Nu er du barnlig!”:

”Hvordan vinder man over en fjende, der allerede har tabt?”

– Förlåt mig, vad i helvete sa du nu?!

– Det var en rubrik i Berlingske. Jag tyckte att den var smart.

– Jaså, det tyckte du???

– Det ligger mycket i det.

– Det ligger inte ett skit i det. Galningar tog sig över den israeliska gränsen och började döda invånare helt urskillningslöst, då är man knappast någon ”förlorare”.

– De menade ju i det stora hela, om man ser den större bilden.

– Vet du vad?! Ta din stora bild och stoppa upp den i arslet för där hör den hemma. Och gå härirån innan jag blir skyldig till ett brott!

Så då gjorde han det – och jag vill inte se svansen av honom förrän tidigast om några dagar, om ens någonsin. Jag kan säga att det är en jävla tur att husköpet dragit ut på tiden och att jag varit smart och träffat avtal med min hyresvärd om att trots allt och för säkerhets skull behålla mitt eget lilla hus. (”Eftersom det ligger närmare Köpenhamn och kan vara bra att ha om vi flyttar längre ut.”)

Jag vet faktiskt inte hur vi ska komma vidare efter det här. Han kan säga vad han vill för att försöka blidka men vad vet jag, det kan ju vara bara en läpparnas bekännelse. Vad gör jag då? Delar säng och säte med en Hamassympatisör? Har alla möjliga olika saker för mig tillsammans med någon som diskuterar som om det fanns någonting som ”förklarar Mellanösternkonflikten”. Till och med nu, fastän det gått flera timmar sedan jag bad om att få vara i fred, blixtrar det framför mina ögon när jag tänker på dumheterna att det skulle handla om ”en infekterad konflikt”, ”om urgamla anspråk där varje part tycker sig ha rätten på sin sida” och fan vet allt! För det här är inte komplicerat alls.

Israel är ett land, dessutom den enda demokratin i regionen och den som angriper ett land utför en krigshandling. Och den som tror att det skulle finnas någon slags möjlighet till ”försoning” mellan Israel och dess fiender har inte förstått någonting, det här handlar om asgamar som inte är nöjda förrän Israel försvunnit från kartan – vilket de faktiskt också säger öppet och vilket Väst av oklar anledning aldrig lyckas fånga upp. Det är bara naiva tokstollar som tror att Israel skulle kunna ”samsas” med sina grannar.

Min mormor brukade alltid säga att ”araberna” (hon kallade dem alltid så) aldrig skulle bli nöjda eftersom ”alltihop handlar om att de är underlägsna och vet om det, vilket gör dem sura”. Sen kom långa ramsor om hur ”Israel var en ofruktbar öken tills man lärde sig att avsalta och bevattna” och ”Nu är araberna helt enkelt förbannade för att de inte klarade samma sak och så ska de ha det andra byggt, lata och obegåvade som de är!!!”. Jag lyssnade förstrött och med säkert uttråkad min men med åren som gick förstod jag mer och mer vad hon menade och hur rätt hon hade. Människor som av olika anledningar tycker att de befinner sig i ett underläge blir ofta fientliga i stället för att sätta i gång med något eget och det område som 1948 blev Israel har onekligen genomgått en enorm förvandling, från fattigdom till rikt kulturliv och bildningscentrum.

Jag ska dricka min sista kopp kaffe nu och sedan gå i säng. Jag inser förstås att vi måste tala om det här, han och jag. Men just nu vill jag bara….slippa. Jag vill få vakna, kliva upp och dricka mitt kaffe utan att han finns där. Elakt? Orättvist? Man kan få kalla det vad man vill, vissa områden är så minerad mark för människor att man ska akta sig för att beträda dem och gör man det av misstag kan det gå åt helvete.

Ska vi ta lite musik? Jag känner att det skulle få mig att komma lite till ro och den här gillar jag. Den handlar om kärlek men också om tid som går. Och kanske, inser jag plötsligt med något som sticker i strupen, om insikten att man inte hörde riktigt ihop. Att det inte var hundra. Att man visserligen inte visste om olikheterna men att de visade sig i all sin skärpa en mörk kväll i oktober. Man var inte beredd på det. Man skrek. Man sa saker….som jag inte kommer att ångra.

You must remember this
A kiss is just a kiss
A sigh is just a sigh
The fundamental things apply
As time goes by

För så är det ju. Kärleken är viktig men inte ens den får oss att överge våra grundläggande övertygelser. Förresten sjunger hon så här också:

And when two lovers woo
They still say ”I love you”

Jag vet inte, det är väl lite löjligt men de där sista raderna fick mig att tänka på något. Och varför inte? Jag lever mitt liv, något händer och vips kastas jag tillbaka till detta. Till honom. Om det inte är b’shert så förstår jag inte ens uttrycket.

Sov gott. Eller god morgon, kanske, för många av er.

Man är van, man vet vilka djur man har att göra med – inget är nytt. Och även om jag håller med om att Israel onekligen har agerat märkligt naivt, så att den 7 oktober 2023 alls kunde inträffa och gå till historien som den blodiga lördag då Hamas lyckades slakta många israeler, är det de så kallade ”palestinierna” som kommer att lida resten av hösten och alla år som kommer.

Japp, det blir åka av för det famösa ”Palestina”, där elektriciteten redan till stor del är bortkopplad. Man kommer att ha ett helvete i sina små byar när rent vatten, mat, medicin och annat som behövs för ett liv utan sjukdomar och död blir en bristvara; när Israel kommer att vidta åtgärder som innebär att det här aldrig händer igen. Ulf Kristersson, Sverige statsminister, har uttalat sig och sagt att det är viktigt att ”ingen upptrappning sker i regionen”. Nåja, Kristersson är ju en dumskalle som tror att ett handslag med Erdogan är bindande och vad beträffar hans förmåga att hantera våldsamma grupperingar räcker det med att titta på u-landet Sverige – ett numera dagligt skämt i resten av världen och känt för sina dagliga bombdåd, skjutningar, våldtäkter….och allt vad MENA-importerna ägnar sig.

Men så gör man inte i Israel. Där hanterar man svin på lämpligt och ändamålsenligt sätt. Och så kommer det att bli nu.

Sickna dumskallar! Hamas har målat in sig själva och ”palestinierna” i ett mörker de inte ens kan föreställa sig, det här är idioter som visserligen kan uppnå tillfälliga vinster men som i längden alltid förlorar. Israel står starkt, med ett försvar och en anfallsmakt som mosar Hamas på ett ögonblick om man vill och har dessutom världens stöd.

Och så är ni då vid vägs ände, Sverige. Ni klarade det inte, er gränslösa dumhet fick er att tro att man kan importera MENA-djur i mängder utan att själv hamna i Mellanösterns konflikter och nu lever ni med konsekvenserna. Får jag gratulera? Får jag skratta åt er där ni ligger och ska sova, rädda och smärtsamt medvetna om att i morgon kan det vara ni som aldrig vaknar, era barn som ligger blodigt sönderslitna i sina sängar? Tack! Ni förtjänar det!

Vi var många som försökte förklara vad MENA är och vad som skulle hända med Sverige om ni lät dem komma in i landet. Som skrev och beskrev hur MENA är att likna vid ett slags primitiva varelser från förhistorisk tid, utan den förfining som långsamt men säkert formade dagens västliga demokratier; hur de med ett enda undantag, Iran, genom sin låga intelligens som i sin tur genererar ett rovdjurslikt beteende utan mänskliga inslag som empati, konsekvensanalys och normal förmåga till behärskning ödelägger allt som kommer i deras väg. I alla år trodde Sverige att Israel var en demonisk stat som ville stackars ”palestinier” (det finns inget ”Palestina” och därmed inga ”palestinier”, det är en social konstruktion som tillkommit för att försöka skapa ett ”Palestina”, ungefär som när någon vill göra lögnen till sanning genom att upprepa den tillräckligt ofta) illa. Vem vet, ni kanske har greppat nu? Äntligen fattat att Israel bara försvarar sig. Försvarar sig, hela tiden, mot stenkastande MENA-djur (ofta inte äldre än 7-8 år), mot lågpannade och apliknande existenser som trots att de förmår noll och intet vill ha ”samma rättigheter” som israeler och när de inte får det angriper både det israeliska samhället och dess medborgare med de mest barbariska metoder. Ah! Nu trillade tioöringen ned?!:

Det hon beskriver är ju Sverige!

Ja, just det. Och Israel.

Magdalena Andersson vill nu, när Sverige är i fullskaligt krig och terrorn skördar många offer, ofta helt oskyldiga, varje dag, få hjälp av de övriga nordiska länderna. Men varför skulle till exempel Danmark hjälpa Sverige? Som man bäddar får man ligga och knullar man kameler blir det kladdigt efteråt, det är ett val man gjort. Punkt. Slut. Möjligen (troligen) stänger däremot Sveriges grannländer snart gränserna för att inte själva smittas. Det har jag också varnat för i åratal.

Varför förstod jag från första stund vad som skulle hända? Varför gjorde andra samma sak medan i princip hela Sveriges befolkning stod som fårskallar och svalde de officiellt sanktionerade lögnerna om hur MENA-djuren som kom skulle bli ”tillgångar”, särskilt ”på sikt”. Varför sa vi andra att absolut är invandring en förutsättning för den genblandning som förebygger inavel, ett positivt kulturellt tillskott, en begåvningsinjektion och allmänt en trevlig företeelse – men bara om det handlar om normalt fungerande individer med mänskliga egenskaper?

Det handlar om självständigt tänkande. Om att aldrig tro på någon annan än sig själv och faktiskt förakta alla de där som går i flock och bekräftar varandra utan att det ens finns någon sanning att förhålla sig till. Och så är vi nog bra på att räkna, också, Ni vet….ett, två, tre….och tangenter som riktar sig och derivatorer, dessa metafunktioner som beskriver andra funktioner som i sin tur beskriver….det mesta står att finna om man förmår tolka siffror rätt. På det sättet är det till exempel uppenbart att MENA som grupp fungerar så dåligt i västliga demokratier att de aldrig bör släppas in, en iakttagelse och en åsikt som när den framförts fått politiskt rättrogna att störta med huvudet före rakt in i en vägg. Och det är roligt!….riktigt roligt, eftersom man inte förmått svalka sinnet och fundera kring om det faktiskt kan ligga något i den där iakttagelsen utan genast börjat hojta om ”det individuella perspektivet” och om att ”inte alla blir kriminella” (minsann!). Som om någon hade hävdat motsatsen? När det enda som hänt är att man räknat och sett hur MENA är överrepresenterade inom i princip all brottslighet. Hur de vägrar anpassa sig till de västliga kulturer de av oklar (*host*) anledning vill vara en del av. Hur dålig utbildning och förmåga de ofta har. Eller sammanfattat, just:

Hur de som grupp på så många olika plan kommer att bli en sådan belastning för de stackars länder som släppt in större mängder av dem att samma länder går under.

Nu vill Sveriges statsminister ta hjälp av militär. Tja, det borde både han själv och andra svenska politiker gjort i två decennier redan, för att hålla godtagbar ordning på svenska gator och torg tills man kunnat göra sig av med MENA. För det finns nämligen ingen möjllighet att straffa bort MENA-kriminaliteten, det här handlar om djur som inte värderar vare sig sitt eget eller andras liv särskilt högt och när en av dem har flugit i väg till Allah står genast fler små svin beredda att ta över. ”Vi ser inget slut på det här”, säger den svenska polisen om den så kallade ”våldsvåg” (det korrekta ordet är krig) som i vågor och likt en kaskadspya sveper över Sverige, med vänliga hälsningar från MENA. Och det är riktigt. Det finns inget slut – så länge man inte gör slut. På MENA.

Svenska folk, nu är det ni eller de. Möjligen kan militär få bukt med den yttersta udden av allt det fruktansvärda våld som blivit svensk vardag men ska ni bli fria igen och ett välfärdsland som förr, en rik stat där kreativitet och kultur frodas, då måste MENA bort. Helt bort. Utrotas. Det är enkelt: Mangla var sin MENA eller gå under.