Gränslöst

Jag har väl aldrig älskat min VPN-tjänst mer än nu, när jag vill kunna hänga med i medier över hela världen och i dag lyssnade jag på ”Människor och tro” i svenska P1. Det handlade om huruvida det är möjligt att ha kontakt med avlidna och som naturvetare med en orubblig tro på vetenskap, forskning och rationalitet är det för mig självklart att vi inte kan kommunicera med de som lämnat den sfär vi själva är kvar i men jag blev ändå nyfiken på om någon skulle visa sig ha haft samma upplevelser som jag själv. Och jodå, just det dök upp och en expert kallade det ”upplevd kontakt”.

En morgon i maj 2020 svarade min sambo Anders inte i sin mobil. Han led av en svår neurodegenerativ sjukdom och hade den senaste tiden blivit mycket sämre men en sak han aldrig ville släppa var sitt jobb som egenföretagare – och det var också på sitt kontor han nu hittades avliden. Jag ska inte skriva mer om detta, det har jag redan gjort så många gånger, men konstaterar att alla ju reagerar olika på den chock en nära persons död, hur väntad den än varit, innebär och just jag blev praktisk, jag ringde de samtal som var allra mest nödvändiga (samt till min son som genast satte sig i sin bil och reste ned till mig i Kalmar), dagen blev snabbt eftermiddag som övergick i kväll där jag och sonen åt middag han köpt med sig och sedan satt länge, länge; mindes Anders, skrattade och grät om vartannat.

Men till slut var vi båda så trötta och jag kände mig dessutom själsligt helt urlakad. Sonen fick ta mitt sovrum och vi bäddade åt mig i soffan, sa god natt och kröp ned. Märkligt nog, jag hade tänkt mycket på hur jag alls skulle kunna koppla av någon gång mer i mitt liv, somnade jag innan jag lagt huvudet på kudden och vaknade fullständigt utvilad åtta timmar senare.

Dagarna som följde fylldes av allt det där som måste göras när någon gått bort – digitala konton och abonnemang skulle avslutas, kollegor till Anders kontaktas, så att projekt han varit aktiv i kunde anpassas, personliga tillhörigheter hämtas på kontoret, tider i vården avbokas och så vidare – tiden flög i väg. Och sonen måste hem till Stockholm och jobba.

– Jag kommer tillbaka så fort jag kan, om en fem-sex dagar, sa han och backade ut bilen från tomten.

Den där första kvällen när jag var ensam i mitt och Anders hem gick jag först runt som en osalig ande, ett uttryck som några timmar senare skulle visa sig få även en annan innebörd. Jag gjorde en kopp kaffe och satte mig i soffan framför teven, tänkte att jag skulle fortsätta att sova där för att liksom lura mig själv på det där sättet man kan pröva i perioder av oro, eftersom inget får en att bli så klarvaken som att man lagt sig i sängen; drog en filt över mig och kände hur kroppen började slappna av.

Men så, rätt som det var, hörde jag steg på golvet i vindsrummet rakt ovanför mig! Jag var klarvaken på en halv pikosekund, kastade mig ur soffan, sprang ut i hallen, slet upp ytterdörren och flög ut på tomten i bara strumplästen, tog långa löpsteg mot gatan utanför där jag stannade darrande och stirrade mot vårt hus: Vad i helvete?! Vindsrummet, det var där Anders sovit tiden före sin död, eftersom han hade vissa problem som han ville vara i fred med. Jag tyckte hela tiden att det där gjorde väl inget, han störde inte mig, men jag förstod också väl behovet av att behålla sin värdighet som hur urholkad den än är finns om man inte visar upp något annat för andra och vindsrummet blev den avskildhet som då behövdes. Man kom till det och ytterligare ett via en trappa bakom en dörr i arbetsrummet och hur många gånger hade vi inte varit på väg att bygga om….bygga om genom att göra en öppning i hallens vägg, som gränsade till vindstrappan, för att sedan kunna ta bort den där dumma dörren och få plats med fler bokhyllor. Nu var jag tacksam att det aldrig blivit av för vardagsrummet med soffa och tv låg precis intill hallen och jag var allt annat än intresserad av att Anders spöke hann rassla nedför trappan och spärra vägen ut.

Jag var som sagt livrädd där jag stod och tryckte vid vårt staket i den lite kyliga majkvällen och inte visste hur jag skulle göra. Jag försökte tala förstånd med mig själv, tänkte självironiskt att det var väl bra att det lät från vindsrummet, det var just det hasandet jag legat och väntat på varje morgon i månader, väl medveten om att sjukdomen ofta slutade med död under sömnen och som när det kom fyllt mig med glädje inför att vi skulle få ännu en dag. Till slut vågade jag i alla fall öppna ytterdörren försiktigt och sedan tog jag ett språng värdigt en panter, högg snabb som en kobra bilnycklarna som låg på byrån, låste huset, körde ifrån alltihop och sov i bilen.

Och så där höll det på tills sonen kom tillbaka. Då, som genom ett trollslag, knakade inte golvet på vinden. Då var huset lugnt.

Då sov jag.

Förstås fanns det aldrig något spöke och om Anders hade kunnat besöka mig från andra sidan hade han garanterat gjort det på ett sätt som inte skrämt mig, som den snälle och omtänksamme man han var. Kanske hade trägolvet på vinden verkligen gett ifrån sig ljud, levande material rör sig, eller så inbillade jag mig bara men jag upplevde precis som experten i radioprogrammet talade om verkligen en slags kontakt som var extremt skrämmande. Känslan tunnades ut efter några veckor och precis innan jag i juli flyttade tillbaka till Stockholm kunde jag sitta hur lugn och trygg som helst ensam i huset, i arbetsrummet med dörren till vinden bakom ryggen. Dag som natt.

Hjärnan är absolut nödvändig för att vi ska överleva, om den blir sjuk, som hos Anders, då dör vi. Och den kan skapa men för livet hos personer som tvingats gå igenom fruktansvärda händelser, så att de aldrig mer mår riktigt bra psykiskt. Vår klump där i knoppen är ömtålig, så känslig att kroppen faktiskt skiljer den från sina övriga system genom den så kallade blod-hjärnbarriären och den slår back i sin egen maskin i vissa lägen, vilket var vad som hände mig när Anders dog. Min hjärna skyddade sig själv genom att inte helt och fullt ta in att det fruktansvärda verkligen hade hänt, att mannen som jag älskade och velat bli gammal med inte längre fanns. Den delade upp sin reaktion på att allt jag gjort för att hjälpa och lindra visserligen inte hade varit bortkastat men ändå i slutänden otllräckligt i små, uthärdliga portioner. Långsamt slussade den mig framåt mot full insikt och att jag kunde uppleva att Anders fortfarande fanns där var alltså inget annat än rena överlevnadsmekanismer, en livet-hjärnbarriär. Jag hade själv tyckt att jag svarade märkligt den allra första tiden efter Anders död – så oerhört praktisk, så lugn (alla sa det: ”Så lugn du verkar!”), så krasst planerande inför hur jag skulle ändra mitt liv – men senare förstod jag att jag bara inte hade just…förstått.

Vill du också lyssna på programmet? Du hittar det här.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Gränslöst

Thanks!

Alltså, ni är ju bara svinsöta när ni skriver och påpekar att:

”Det heter inte Happy Christmas, Merry Christmas heter det!”

As if I didnt know….

Happy Christmas var en referens till en film med samma namn och det fick man sedan dra sina egna slutsatser av. Dessutom är just lycka temat för tiden – för mig och någon annan. Tro mig, inte ett ord i denna blogg eller i någon annan text jag skrivit är en slump, jag gör helt enkelt inte sådana språkliga misstag ni ibland tycker er se.

Nog om detta. Och jag konstaterar att oavsett vad facit blir av vistelsen i det här nya landet så trivs jag just nu som fisken i vattnet. Jag gillar att komma till nya platser lika mycket som jag har svårt att lämna andra för dem, det är en faktiskt balanserad ekvation som följt mig hela livet och gett mig många erfarenheter, både mindre goda och fantastiska. Ändå är den här gången speciell. Det var inte ett helt frivilligt beslut att flytta, mer en extra försiktighetsåtgärd för oss båda och landet är det största jag levt i, med en enorm spännvid gällande allt från väder till vandel. Samtidigt har jag ingen egen verksamhet här, mig har man garanterat inget större intresse av medan mannen, med sin erfarenhet, är desto mer efterfrågad och om jag varit bara tio år yngre hade jag nog aldrig vågat sätta mig i en sådan situation men nu valde jag att satsa trots detta. Till sist och som lök på laxen eller grädde på moset, beroende på vilken vinkel man väljer som utsiktspunkt, vet vi inte själva om vi är vänner som värjer varandra eller djupt förälskade. Nåja, det där sista lär visa sig. Time will tell.

Nu trycker jag på publicera så att ni får inlägget innan det är kryp-i-kojen för trötta svenskar och danskar.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Thanks!

Överallt och ingenstans

Alla människor har väl sina måsten och låsningar, sådant som vi känner att vi inte vill vara utan för egen räkning eller undanhålla andra. För mig stavas det ärlighet, att inte svika mig själv och fullfölja löften jag givit och kanske är det till exempel därför jag aldrig gift mig; jag hade aldrig klarat att bara avbryta åtagandet att nu ska vi leva tillsammans för resten av livet här, hur mycket jag än hade tröttnat. Jag hade stannat och lidit – alltså har jag aldrig försatt mig i situationen.

Det här gäller stort som smått också, som nu när det känns hemskt att berätta att nej, det blir inga julbilder. Och inga blogginlägg där det finns den minsta möjlighet att förstå mer precist var jag vistas. Vad jag tänker kan jag alltid avslöja, en hjärna kan befinna sig överallt och ingenstans när den värker fram som i mitt fall sina märkliga idéer och funderingar, den reser vitt och brett och kan korsa hav på en bråkdels sekund – sån är tankens frihet.

Det har hänt så oerhört mycket på väldigt kort tid nu. Ett nytt land. Ett väldigt stort land, jag känner mig trygg. Anonymiserad. Utspädd i mängden människor och just därför mer koncentrerad än på länge.

Och om bara några timmar är det jul, för så firar man här. Bara en natt till och sedan kommer den som rest bakåt till framtiden.

Happy Christmas.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Överallt och ingenstans

Falsk feministisk framgång

Herregud vad jag är trött på det falskfeministiska samhället! Tvingas jag läsa eller lyssna till en enda ytterligare predikan om hur ”kvinnor dominerar” så smäller väl topplocket.

Absolut har kvinnor tillskansat sig avsevärd makt de senaste decennierna, genom internet som sedan utvecklats vidare med sociala medier. Det här är inte konstigt, många kvinnor är duktiga på socialt samspel och vad är väl nätet om inte det optimala verktyget för kommunikation, oavsett om man ägnar sig åt skitsnack om andra eller verkligen bygger effektiva nätverk. Kvinnor talar en helvetes massa, det har de alltid gjort men nu har det blivit en framgångsfaktor och så kallade influerare tjänar mångdubbelt mer än vilken nyexad läkare som helst.

Men det man glömmer att berätta är vilka dessa kvinnor tagit makten över. Svaret är: andra kvinnor. Det är till andra kvinnor marknadsföringen av den till synes oändliga strömmen av smink, kläder och smycken vänder sig; det är flickors veckopeng som går åt till den senaste doften från Bianca Ingrosso, unga tjejers studiebidrag som finansierar kläder med ett överpris från helvetet och till och med vuxna kvinnors löner som plöjs ner i förhoppningar om att få vara någon annan än den man är.

”Men det spelar väl ingen roll hur och varför kvinnor lyckas bygga miljonföretag?”, säger någon. Klart att det gör. Vi behöver verkligen inte mer av taskig självkänsla, ätstörningar och en fullkomligt förvriden bild av hur en kvinnokropp ska se ut – alltihop resultatet av innehållet i många sociala mediekanaler. Vi behöver stoppa vansinneskonsumtion; vi behöver motsatsen till allt det ”influerarna” står för. Och tänk vad trevligt det hade varit om kvinnor verkligen lyckats inom viktiga områden! Om kvinnorna varit drivande som uppfinnare av lösningar absolut nödvändiga för att världen ska överleva.

Jamen, högskolor och universitet, då? Där påstås ju kvinnor ”storma fram”!

Jodå, kvinnor är i majoritet på många utbildningar men det är samma sak här – man missar vilka utbildningar det handlar om. I takt med att allt fler yrken påståtts ”kräva en akademisk examen” (vilket de naturligtvis inte alls gör, det där är en arbetsmarknadspolitisk konstruktion i syfte att hålla unga sysselsatta i ytterligare några år innan de börjar bråka och vill ha ett jobb) har med en underbar grönköpingslogik också fler och fler utbildningar som i många fall även tidigare varit kvinnodominerade blivit ”akademiska”. Har du läst till sjuksköterska? Då är du ”akademiker”. Har du pluggat någon udda marknadsföringsutbildning? Då är du med stor sannolikhet ”högutbildad”. Om det inte vore så allvarligt skulle man ju skratta åt dumheterna. Begreppet akademisk utbildning ska vara reserverat för den som ger den högsta kompetensen inom ett visst område – läkare, tandläkare, universitetslärare eller vad det nu handlar om.

Männen? De verkar ha mer i huvudet än att ta studielån som sedan ska betalas tillbaka för att läsa vilket trams som helst, på traditionellt akademiska utbildningar är de dock ungefär lika många som kvinnorna. Visserligen tar läkarprogrammet numera in något fler kvinnor än män men förklaringen tros vara att yrket tappat i status i takt med att arbetsvillkoren för de utexaminerade blivit allt sämre, med stress och en faktiskt inte särskilt imponerande löneutveckling. På ingenjörsutbildningarna med större karriärmöjligheter är mansdominansen däremot hög.

När man tar del av statistik ska man alltid vara medveten om att det man ser i siffrorna kan ha helt andra förklaringar än vad den som presenterar statistiken vill få dig att tro. Jag säger inte att ett helt samhälle gått samman för att haussa kvinnor, tvärtom är jag övertygad om att det ena lett till det andra mer av en slags slump. Men faktum kvarstår: Den feministiska framgång som kan tyckas finnas i Sverige av idag är till största delen falsk. Kvinnor må i större utsträckning än män kunna stoltsera med en titel men utför precis som förr större delen av hushållsarbetet och är fortsatt utsatta för mäns våld, ofta av sexuell natur. Kvinnor stannar oftare hemma med barn och får därför en sämre pension. Inom område efter område ser det lika illa ut med jämställdheten som när jag, min mamma och min mormor var unga och det är heller inte konstigt. Verklig förändring kräver annorlunda attityder som i sin tur inte kan fejkas fram med hjälp av politiska beslut eller egendesignade klädkollektioner.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Falsk feministisk framgång

Ingen rast och ingen ro – här är hemskt att bo

Jag är utmattad, gott folk. Jo, för jag är nämligen på besök i Stockholm och som vanligt då har sonen varit vänlig nog att inkvartera mig i sin bostadsrättsförening Dillen 2 i Solna. Också som vanligt är jag redan ett nervöst vrak, jag är så stressad att jag fick ett anfall av ögonmigrän och det drabbas jag mycket sällan av.

De första gångerna jag sov hos sonen och det lät hit och dit – höga röster, skrap, bom!….allt möjligt och dessutom sent – tänkte jag alltid att jag haft otur. Jag hade säkert råkat vara där en väldigt speciell kväll när någon bestämt sig för att städa med hjälp av hammare och spett eller fått en vaxpropp i örat så att vederbörande inte hörde så bra och därför skrek själv när den skulle säga några väl valda ord. Men med tiden lärde jag mig, förstås och numera är jag redan på förhand inställd på att det inte kommer att gå att sova före midnatt och bokar därför bara in eftermiddagsmöten. Hur de som bor i trappuppgången och jobbar dagtid orkar begriper jag inte.

Ändå står kvällen som just gått ut som något alldeles i särklass! Det började rätt tidigt med bankanden och slamranden och….ja, hoppa hopprep på golv?; kåken är lyhörd som satan, en sån där betonglimpa från miljonprogrammet som efter några decennier köptes upp av glada spekulanter i nybildad bostadsrättsförening och där värdet på lägenheterna gick från noll till oändligheten över en natt (en massa stockholmare blev under den här minnesvärda epoken stenrika utan andra meriter på sin lista än att de råkade ha ett kontrakt och när kalaset var över fanns i princip inga hyresrätter kvar i stan, vilket var väldigt synd för alla som inte haft ett kontrakt och därför heller inte blivit stenrika).

Nåja, jag är som sagt härdad och la omedelbart ifrån mig datorn som jag tänkt jobba med för att i stället glida ned i soffan framför en film med hörlurarna på (de är dina bästa vänner och helt nödvändiga i den här bedrövliga boendemiljön, så till den milda grad att jag fick hörselgångseksem efter en längre vistelse). Det är så där det är varje gång jag besöker Dillen 2, man får satsa på helt meningslösa aktiviteter som inte kräver någon koncentration eller hjärnaktivitet, annars funkar det inte.

Och det lugnade ned sig lite, det gjorde det. Men när jag vid halv elva (alltför optimistiskt, jag vet!) tänkte att nu ska jag nog försöka sova i alla fall och stängde av teven hördes hög musik. Halv elva, alltså. En måndag.

Jodå, bostadsrättsföreningen har ordningsregler och där tycker man att tio ska det vara tyst – men det bryr sig bostadsrättshavarna uppenbart inte ett skit om och styrelsen är ungefär lika handlingskraftig som ett rådjur på hal is, utom när det gäller att blunda för problem och försöka sopa in dem under mattan så snabbt det bara går. Deras standardsvar när boende (kanske nån stackare som faktiskt måste kliva upp klockan sex på morgonen och därför tvingats uppsöka psykakut?) hör av sig med klagomål är att ”ingen annan har klagat”. Host. Eftersom jag talat med flera personer så vet jag att detta vid flera tillfällen helt enkelt varit

en

stor

fet

jävla

lögn.

Störningsjour har man inte heller, fastän man som ansvarig vägrar att göra det man faktiskt är skyldig till om man valt att avstå detta, nämligen själv vara tillgänglig för boende alla tider på dygnet. Och det lär nog inte bli någon nu. Har man ett behov av att höja avgiften med nästan en fjärdedel, då är ekonomin ungefär i samma skick som den där Bambin på isen. Jag kan säga så här: om så någon kastade en av de här bostadsrätterna efter mig skulle jag inte flytta in. Och jag längtar mig tokig efter mitt lilla hus i Köpenhamn och minns med värme de andra villor jag bott i – där jag kan och kunnat skriva, läsa och somna precis när jag vill och velat.

Men alla människor får en dag nog och den här kvällen kom att utgöra den gränsen för mig eftersom den var helt absurd ljudmässigt. Jag gjorde det jag normalt aldrig orkat engagera mig i och tog reda på vem det var som störde, för att sedan lämna in en polisanmälan om ofredande. Att på det sätt de här människorna gjorde föra ett sånt liv att omkringboende inte får en lugn stund före nio på kvällen  och sedan dessutom spela hög musik när många vill sova – det är helt oacceptabelt. Helt oacceptabelt.

Nu då? Nu ska jag faktiskt sova så att jag kan skriva innan det hinner bli eftermiddag. Jag har också enbart digitala möten och snart slipper jag Dillen 2.

I alla fall på ett bra tag.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Ingen rast och ingen ro – här är hemskt att bo

Klofingriga kvinnor?

Jodå, jag kan stava. Jag om någon kan det, jag gör inte sådana misstag. Skriver det direkt så slipper ni mejla. *host*

Jag har blivit helt besatt av det här med fingrar nu. Typiskt mig, jag fastnar ofta i någon sak som jag sedan ägnar oerhörda mängder tid åt att undersöka och de senaste dagarna har jag stirrat på kvinnors händer var jag än befunnit mig. Bra ställen för dessa studier är butiker där kvinnor räcker fram sina betalkort i kassan eller kaféer och restauranger med kvinnlig personal; fascinerad har jag sett de långa pekfingrarna gräva i plånböcker och och knappa på terminaler, det ser ut som klor! Långa klor – med ofta långa naglar – nästan lite läskigt, ungefär som E.T. Men jag inser ju att den reaktionen beror på att jag betraktar mina händer som normala och inte tidigare har dissekerat kvinnohänder.

Långa naglar har jag inte heller (det är en äcklig bakteriefälla samt att naglar som rispats i ytterkanten får mig att rysa, jag vet inte varför men det där är en låsning hos mig, ungefär som när andra bara inte tål vissa ljud) och dessutom är mina händer stora som dasslock, det har ju helt säkert med testosteronbadandet i mammas mage att göra. Finns det något kvinnligt hos mig? Jag ställde frågan till M som sa:

– Du har fortalt mig at du græder når du tænker på Anders. Det er feminint.

Jaså? Jag tror nog att även män gråter och att de gör det just som jag, nämligen när de är för sig själva, mer intressant är säkert att jag aldrig gråter offentligt, det händer mig helt enkelt inte på begravningar och dylikt. En gång höll det på att hända, det var när jag besökte den ögonkirurg som opererade mitt öga för starr för en massa år sedan. Jag gick till honom eftersom en annan läkare på samma klinik tyckte att det var dags att kolla om man skulle operera nästa öga också (det behövdes inte) och i förväg tänkte jag mycket på hur Anders hade varit med mig första gången det begav sig, hoppades att kirurgen skulle ha bytt rum så att jag inte började gråta när jag såg stolen Anders suttit på, bredvid mig, när jag undersöktes. Men….tja, det hade han förstås inte gjort och jag kan, om jag uppfattat den killen rätt (vilket jag garanterat har) tänka mig att det är enklare att flytta på ett berg än på honom? Jag börjar skratta lite här där jag sitter med mitt morgonkaffe; han har sitt rum och varför skulle han flytta på sig bara därför att någon får för sig att ”omorganisera”? Det blir inget av med den saken, tro mig. Men jag började inte gråta och det talade jag om, när undersökningen var klar. Vänta! Nu kommer jag på! Det kanske är lite kvinnligt? Fullkomligt irrelevanta upplysningar, det kanske är kvinnligt? Tror nästan det! Hurra!

Och M har också kommit på ”en kvindelig ting” med mig:

– Nu ved jeg! Du har sex med mænd!

Hon är i sanning ett geni! Min bedste ven, min glade og venlige danske ven som jeg aldrig vil undvære.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Klofingriga kvinnor?

Drottning i dödens rike

Det är helt ofattbart vilken spännvidd det är i mejlen jag får. Som nu, när en glad gök undrade om jag inte hade tittat fel på mina fingrars längd i alla fall, det verkade ju ”konstigt” att de skulle vara som hos en man.

Svar:

Inte konstigt alls, ibland händer det nämligen att även flickfoster utsätts för höga halter av testosteron och då….tja, man blir väl som jag, helt enkelt. Här kommer en bild på min högra hand, det var väl kul?:

Ni vill ha ännu fler bilder, förresten. ”Julen i Köpenhamn” är populärt och även om jag svarar att julen här ser ungefär likadan ut som julen i Stockholm så vill man se. Okej, då, det ska vi ordna, men jag väntar till strax före jul, så att det är fullt ös på alla utsmyckningar. Det blir väl bra? Och så kör vi en desto större kavalkad i stället.

För övrigt har den danska julen drabbats av bakslag. I Danmark har man nämligen något som kallas ”julefrokost”, det är ungefär samma som det svenska ”julbord” och mer eller mindre obligat i de flesta affärsverksamheter. Problemet är bara att det sups något helt hejdlöst på dessa tillställningar, så pass att många företag nu har tagit bort starkspriten från menyn och infört andra ordningsregler också, på vissa ställen måste till exempel gästerna kravla hem redan vid midnatt. Traditionella danskar är upprörda och kräver sin rätt att bli redlöst berusade och knulla med arbetskompisen på kopiatorn medan andra, mer internationellt influerade invånare, tycker att det ändå ”är bra att man sätter stopp, så att alla kan få ha det trevligt på festen”. Jag vet inte….är detta bara danskt? Jag tycker nog att jag har hört en del hårresande historier från svenska företag också? Själv är jag som vanligt tråkig och dricker mycket måttligt. Faktiskt är jag så måttlig att det syns i blodproverna man lämnar vid hälsokontroller, det blev jag varse en gång när min läkare på ett för mig oförklarligt sätt kunde tala om hur lite alkohol jag förtär. Varande viking kanske jag nästan borde skämmas? Visst fan, min genetik har ju inget med vikingar att göra.

Bloggens musik renderar en hel del mejl, där avsändarna nostalgiskt minns allt från heta nätter på stränder till skoldanser med svettiga händer. Men många är också nyfikna på vad jag egentligen lyssnar på, vilken musik tar jag ”på allvar”? Mjae, jag har svårt för snorkiga kultursnobbar som tror att de begriper vad som är ”fint” och inte, jag är musikalisk allätare. Men visst, opera och allmänt klassisk musik är det jag lyssnar mest på, även jazz och traditionell rock och blues slinker det ned en hel del av. Det jag faktiskt inte tål är dragspel och sånt jag kallar ”tjosan-musik”.

Så nu ska jag spela musik som jag tycker riktigt mycket om; här kommer Jacques Brel och sjunger sin vackra Ne me quitte pas. Å, det förtvivlade hoppet om att det inte ska ta slut, att någon ska bli kvar – snälla, lämna mig inte! Gå inte din väg, stanna hos mig, jag ska göra allt för att du ska stanna!…och så gör man det; man gör allt men inget hjälper. ”Till och med efter min död…ska jag skapa ett rike där kärleken är lag och du drottning”, sjunger Brel och när han gör det börjar jag alltid gråta. Jag går i säng en stund eller lägger mig på soffan och ser Anders framför mig, minns hur jag försökte greppa om det ofattbara som gled mig ur händerna men också alla tokiga och underbara stunder vi hade tillsammans. Och faktiskt är jag ju fortfarande drottning i det där riket Anders skapade åt oss och som han själv tvingades lämna. Jag är ju faktiskt det; jag är drottning i dödens rike men i allra högsta grad vid liv.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Drottning i dödens rike

Male me

De som känner mig (och särskilt de som kommit riktigt nära, till exempel mina män) säger alla att jag inte är så mycket kvinna, mer någon slags androgyn. Anders – han gick ett steg längre:

– Du är ju man! Det finns inte en egenskap i dig som inte i första hand brukar tillskrivas män!

Hela livet har jag fått höra detta och eftersom jag inte tycker att biologiskt kön är viktigt har det inte betytt något. Förresten har jag alltid insett själv att det stämmer, jag är mer aggressiv än de flesta kvinnor och duktig på sånt som följer med en manlig hjärna vilket väl är förklaringen till att jag har väldigt svårt för många, snarast de flesta, kvinnor, jag tycker att de är ologiska lipsillar som uppenbart tänker med något annat än hjärnan och lyckas röra till det enklaste genom helt förvirrade resonemang. Att försöka förstå kvinnor och deras reaktioner är ofta helt omöjligt.

Men min kropp har jag alltid upplevt som kvinnlig, ändå. Visserligen är jag väl inte den kurvigaste här i världen men heller ingen planka och eftersom jag är strikt heterosexuell har det varit….hm….trevligt. Så att det blivit liksom lite Yin och Yang i alla fall i sängen, om ni förstår vad jag menar.

Tills nu – då jag ramlade över en artikel om fingrars längd hos män respektive kvinnor. Jag tror att jag har sett det här skymta förbi tidigare utan att riktigt orka läsa men denna gång var det en stor bild också, så att det hela inte gick att missa; till vänster fanns en manlig hand, till höger en kvinnlig och på mannen var pekfingret betydligt kortare än ringfingret medan det var tvärtom på kvinnan. Jag la min hand bredvid mig där jag satt och tänkte att nu har de gjort fel, de har blandat ihop manligt och kvinnligt. Men så blev jag osäker och googlade. Och jag fick direkt flera träffar som bekräftade vad den första påstått.

Förklaringen till det här är den hormonmiljö fostret befinner sig i och jag har uppenbart rullat omkring i androgener, särskilt testosteron. Kanske har jag gjort det större delen av mammas graviditet, kanske är det därför jag är som jag är? Intressant var det i alla fall, särskilt som forskning visar att längdförhållandet mellan ring- och pekfinger styr väldigt många egenskaper hos oss. När fostret utsätts för högre halter testosteron stimuleras utvecklingen av höger hjärnhalva, så att spatial och matematisk förmåga blir bättre – check. Andra egenskaper som främjas är aggressivitet, sexlust och risktagande – check.

Male me.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Male me

Förlåta är fel ord

Jag tror att jag har fått frågan om jag inte kan förlåta minst tjugo gånger. I mejl, har jag fått den. I mobilen. Och i sms, för visst har vi fortfarande kontakt och den behåller jag gärna.

Gång på gång har jag då också förklarat att det inte handlar om att förlåta, herregud, vem vore jag om jag ansåg att det var fallet? Vi har rätt till vår åsikt och frågar man mig tycker jag absolut att man ska föra fram den, allt annat blir ju bara löljigt. Hur var det nu…det finns någon gammal sketch…eller är det en film?…där en person försöker hålla med en annan in absurdum, det är ganska kul faktiskt. Men i det verkliga livet ska man stå för vad man tycker även om det alltid är nyttigt att fundera igenom sina ståndpunkter genom att lyssna på vad andra säger. Ändå, när det handlar om det som är riktigt viktigt för oss har vi ju ofta vägt alla argument för och emot så många gånger att inget mer finns att tillägga och så är det för mig i den fråga som aktualiserats genom att Hamas helt oprovocerat anföll Israel på det mest brutala sätt. Det är sanslöst enkelt – det här handlar inte om ”två sidor” där ”båda lider” och så vidare. Det handlar om ett land som attackerats och därför har all rätt i världen att försvara sig och göra allt för att det som hände inte ska upprepas. Att krig, där civila drabbas hårt, alltid är förfärliga är en annan sak.

Jag antar att jag kan förstå att det kan vara nästan mer sårande att den man vill arbeta sig tillbaka till efter ett ordentligt gräl är helt neutral och inte ett dugg arg än att den fortfarande tjurar. Mer hopplöst också, eftersom ilska eller annan aggression i alla fall är starka känslor och utan starka känslor finns det heller ingen kärlek. Kanske var det vad som hände mig? Som om den där strängen vi hade slagit an och som börjat vibrera och sända ut de ljuvaste toner helt plötsligt bara…brast?

Jag tror det. Och åt detta kan jag ingenting göra.

Det är onekligen en dyster värld där ute, med situationen i Ukraina, anfallen mot Israel och den antisemitism som paradoxalt nog blir följden, en skakig världsekonomi och som om det inte vore nog att hela planeten håller på att brinna upp. Just därför tog jag denna lördag cykeln och handlade vegetarisk färs, lök, champinjoner, tomater och rött vin som sedan tillsammans med vitlök, tomatpuré och en massa kryddor fick puttra ihop till en bolognese. Det var länge sedan jag åt så gott och vällagat och vi, jag hade förstås bjudit in M, satt länge och njöt av pastan, såsen och det härliga vinet innan jag bryggde kaffe till filmen vi valt.

När jag skriver det här ser jag hur….ensamt det ser ut? Och det är precis vad jag gör just nu; jag lever ensam. Det är inte många gånger i livet jag gjort det, den längsta perioden tidigare var efter det att jag gick från det riktigt långa förhållandet och verkligen ville ta det lugnt och hitta mig själv. Det är ju så vi kvinnor gör; det är i regel vi som vill bryta upp och när vi väl gjort det har vi inget behov av att kasta oss in i en ny relation, hals över huvud, det visar hur många undersökningar som helst. (Männen verkar i stället bli alldeles upp och ner och kan inte hitta en ny kvinna fort nog. Det är…lite tragiskt, faktiskt.) Nåja, visst förekom det förhållanden, det gjorde det absolut, men riktigt allvar blev det inte förrän jag träffade Anders.

Vem vet, jag kanske gick sönder helt och hållet när Anders dog? Jag har ofta tänkt på det, att jag kanske visserligen kan hitta den där strängen (och trodde att jag hade gjort det nu, innan jag gick min väg igen) men att den är sliten och skadad på ett ohjälpligt sätt? Kanske måste jag anstränga mig väldigt hårt för att tolka dissonanserna som musik och så blir jag trött och uttråkad av det? Jag kommer aldrig att glömma den tiden – när Anders fick sin diagnos och sedan sjukdomen som skoningslöst framskred; hur det enda jag kunde göra var att stå bredvid och se på när symptomen blev värre och värre men samtidigt försöka allt för att lindra dem så mycket som möjligt, något jag faktiskt lyckades väl med, det får man säga. Anders fick några i sammanhanget bra år och han hade kunnat leva ännu längre om han bara lyssnat på mig den där sista gången. Herregud….han var ju så envis, det hade han alltid varit, på gott och på ont och det var också det enda som inte förändrades. Nej, jag tänker inte skriva vad som hände, det skulle vara att lämna ut Anders och alla har rätt till sin integritet, död eller levande, det är därför jag aldrig beskrivit sjukdomen närmare, men så mycket kan jag säga som att det faktiskt handlade om en mindre allvarlig sak som enkelt hade kunnat åtgärdas, åtminstone för en tid. Hade han bara gjort som jag sa och åkt upp till akuten hade han varit levande den där måndagsmorgonen när han i stället hittades avliden. Men vad vet vi som lever om hur det känns när livet är på väg ut ur kroppen? Det går ju inte att sätta sig in i det, hur det känns när man inser att nu är det inte lång tid kvar. Kanske vill man bara att det ska gå fort? Kanske väljer man medvetet bort det där som skulle ge en viss respit? Jag funderade mycket över det under sjukdomstiden, varje åtgärd föregicks av överväganden kring huruvida den var verkligt motiverad, om den hjälpte mer än den kostade på. Och i början ville ju Anders också pröva allt. Men det kanske förändrades? Säkert förändrades det.

Ett långt blogginlägg som inte är riktigt slut – men nästan. Det är ett sånt som blir till när jag bara sitter och tänker med fingrarna på tangentbordet, som nu och med många, många timmar sedan jag åt har jag hämtat en liten skål med pasta och bolognese och fyllt på mitt vinglas.

Tja, vi får väl se vad som händer men just nu är jag nöjd med det här att vara för mig själv. M tycker att jag är halvtokig och tjatar om att ”du ved det selv, hvis du kun indrømmer det, der er en tredje kærlighed i dit liv og den venter bare på at ske”. Kanske, men man måste inte ta ut allt som finns i praktisk handling. Man kan välja att låta sagogrynen stanna i skafferiet, väl medveten om att de kan bli en slemmig sörja i stället för den där kärleksdrogen man var ute efter och därmed bespara både sig själv och andra en massa krångel och elände.

– Og hvad ville din kloge og modige Anders have sagt om det?

Ingenting. Han visste redan och lät mig förstå det på sitt vanliga, ödmjuka sätt. Anders såg rakt igenom människor, han var till och med bättre på det än vad jag själv är, vilket inte vill säga lite. Kanske var det därför vi passade så bra ihop, för att vi alltid och så enkelt avslöjade allt skitsnack, alla intriger och allt falskspel som människor så ofta ägnar sig åt? Vi satt där i soffan och han var redan sjuk men väldigt lite och den där hemska diagnosen hade vi ännu inte fått, jag sa:

– Du inbillar dig, det finns inget där, det är en man blanda alla andra för mig.

Och han svarade:

– Jag vill inte veta.

Men faktum är att jag var ärlig, för så länge Anders fanns var han den ende för mig, då bleknade allt och jag ville ha bara honom. Vårt förhållande var hett och innerligt och precis som andra som vägrar älska lagom mycket grälade vi ibland så att stickor och strån rök, det var verkligen inte lugn sjö utan höga vågor och storm många gånger men alltid med vissheten att vi båda säkert skulle ha haft det så mycket mer trivsamt tillsammans med någon annan partner men då också missat något som kommer bara en gång i livet – om man har tur. Min ”tredje kärlek”, som M alltså kallar den, kunde födas fram bara av Anders död och även om det har hänt är jag inte säker på mer än just det – att det har hänt.

Om ni har läst ända hit är ni sannerligen värda lite tuggummipop. Det vet ni, bloggen har sin egen, trashiga musikstil, låtar som jag aldrig skulle lyssna på annars. Jag hittar dem lite här och där och har alltid kul när jag lägger in dem, jag googlar något ord som faller mig i tanken och så blir det som det blir. Just nu står morgonen och stampar utanför mitt fönster, jag ska krypa i säng helt försenad. Så – den här? Haha!

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Förlåta är fel ord

Ger man sig i leken får man leken tåla!

Tja, vad förväntade man sig, i Gaza? Man tror alltså att man ska kunna hoppa på ett land och sedan ska det landet bara….ta ännu mer skit? Så går det inte till. Den som slår får vara beredd på att bli slagen tillbaka och är man den svagare parten ska man kanske tänka sig för ordentligt innan man klipper till.

Och trötta nu inte ut mig med att, när du läser det här, tänka att ”civila palestinier” inte kan rå för vad en galen terroristorganisation gör.

För det första finns det enligt folkrättsliga principer inga ”palestinier” alls, ordet är bara ett försök att samla löst sammanhållna grupper till ett ”folk” för att i nästa steg kunna hävda att man har ”rätt till ett land” (som då ska kallas ”Palestina”…). Mycket riktigt har också de flesta stater som saknar ett allmänt politiskt intresse av att rita om världskartan utifrån dessa fria ”palestinska” fantasier vänligt men bestämt tackat nej till att ”erkänna Palestina”. Ja….Sverige undantaget, förstås. Men så är ju också det landet alltid först på bollen med riktigt taskiga beslut.

För det andra varnar Israel, till skillnad från sin fiende, hela tiden civilbefolkningen. Att de sedan inte flyttar på sig verkar ju tämligen korkat men får vara deras sak i så fall. Och jo, det finns ställen att bege sig till.

Och sist men inte minst har Hamas ett enormt stöd bland Gazas befolkning, något som visar sig i hur människorna där fördömer Israel men inte Hamas, som orsakat deras lidande.

Ger man sig i leken får man leken tåla. Varsågoda, babes, ni bad om det och det är bara att tugga och svälja – och acceptera att det här landet inte är ert och aldrig ska bli det heller.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Ger man sig i leken får man leken tåla!