Journalist, uppfinnare och kattfrälst

I en episod av Sex and the city säger Carrie att efter tio år i stan brukar man få kalla sig newyorker men att ett tränat öga alltid kan urskilja de som föddes där. Och så klipper bilden till en ung tjej som ska fira sin bar mitzvah:

– I want it all, I want it now and I want you to get it for me!

Haha – och även om Stockholm är en så otroligt mycket mindre stad är samma grundmekanism tillämplig också här. Vi som slog upp ögonen för första gången på Sabb (som jag) eller SöS, vi som hade Sergels torg och för den delen hela innerstan som lekplats när vi skulle bli vuxna och vi som blev kallade nollåttor när vi semestrade på Gotland, Öland eller någon annanstans i Sverige….vi kanske är lite odrägliga ändå? Det kommer med miljön förstås, där de som inte klarar den går under men resten blir lite lagom hårdhudade och snabbkäftade. Och du måste ha sving i steget och hjärnan, det finns så många som tävlar; springer eller tänker du långsamt så kommer du sist.

Inte alla av oss vill kännas vid det där – vi söker förfining genom att utbilda oss och tala så vårdat och med så många fina ord. Men när det kniper tränger vi oss före i kön om möjligheten bara ges, gärna med en snygg ursäkt, förstås; vi är ju inte plumpa gubevars, vi bara såg chansen. Vi bara utnyttjade luckan när den uppstod, den teoretiska luckan lika väl som den rent fysiska och jag glömmer aldrig första gången Anders och jag reste upp till Stockholm med bilen. I stillhet tänkte jag att jag borde erbjuda mig att köra den sista biten, jag kunde skylla på något, vad som helst…..det vore väl bra? Men sen lät jag bli i alla fall och det höll på att sluta illa även om ingen olycka var nära, folk runt om oss tutade och körde om på insidan och jag vet inte allt….Anders blev stressad förstås och till slut bad han själv att jag skulle ta över ratten. Så då gjorde jag det:

– Men herregud! Se upp!

– Va?

– Kolla bilen där, han bromsar….alltså…!!!!

– Tro mig, jag har koll.

– Du kan inte byta fil så där. Det är för många bakom och de är för nära!

– Klart jag kan. Annars kommer vi aldrig fram. Man kan liksom inte hålla på och släppa fram andra hela tiden, det funkar inte så här.

– Gode gud….vi kommer att krocka.

Men naturligtvis krockade vi inte. Och vi kom fram i tid till en sak vi bokat.

Snabba svängar. Hastiga filbyten. En smatterkäft om situationen kräver det:

– Det ska du skita i!

Och det går just att urskilja oss från de som flyttat in. Vet ni hur? Bara en infödd stockholmare kan svaret för det är lite paradoxalt:

Vi viker alltid undan i tid, i trängseln. Det är inte vi som släpper dörren rakt i nyllet på den som kommer efter. Vi har vett att ställa oss till höger i rulltrappan om vi inte vill gå i den, så att det hela flyter bra och vi hjälper faktiskt varandra mycket mer än vi inte gör det eftersom vi föddes in i förståelsen av att motsatsen skulle slå tillbaka mot oss själva. Ändå uppfattas vi som snorkiga av många men det beror förmodligen bara på att man inte är van vid vår stil och på att vi inte gillar dösnack på samma sätt man verkar göra ute i resten av landet, så att man tycker att vi är ”korta i tonen”.

Det är utbölingarna som bär sig åt, snäser och knuffas och pratar högt i mobilen så att man kan få migrän för mindre. Varför? Jag måste skratta för det är så uppenbart – man vill smälta in och försöker vara tuff men missar helt att man tvärtom markerar sig själv som nyinflyttad och att den äkta stockholmaren flinar i smyg.

Ändå ska man aldrig utmana oss. Vi är vänliga till en början och så länge det bara går – men inte mer. Det är inte alls länge sedan jag hamnade i just en sån situation, den pågår för övrigt förtfarande och ni kanske anar vad det handlar om:

– Jag säger det en gång men inte igen, jag har rätten på min sida här och är ni smarta så backar ni nu så att jag slipper ta till en del rätt otrevliga åtgärder.

Man backade inte. Jag agerar. Det har redan slutat  illa.

Men inte för mig, förstås. För vi vet också precis vilka strider vi ska välja, vilka vi kan vinna. Vi vittrar svaghet och underläge som blodhundar. Det är såna vi är, på gott och på ont, formade av sten och betong – kaxiga men faktiskt i grunden lika snälla som just blodhundar. Lätt uttråkade. Lite småelaka när det inte går fort nog (men bara då). Vi gillar att trycka till om det visar sig finnas ett behov av det, då kan det kännas som en grej i sig.

Så jag drar på munnen när jag någon gång kommer att lyssna på Magnus Uggla och den här är ju på pricken vad jag bloggar om i dag:

”Flytta på dig! Jag ska fram här!”

Största skrattet! Så på kornet!

Så där som det blir när man surfar runt hamnade jag av en slump i en intervju där Titti Schultz pratade med Amelia Adamo om hennes sorg efter sambon Lucio som gick bort i februari i år. Och de talade om ensamhet och om tårar. Om vad man helst vill att omgivningen ska göra och inte. Hur man hanterar vardagen.

Och så sa Amelia, fritt citerat:

– Vad vet andra om min sorg?!

Det var så på kornet, så bra. För ingen jävel vet något om hur en människa som mist en nära egentligen mår; hon kan ha lätt till gråt, som Amelia själv, eller hon kan som jag vara fullständigt utan tårar men lika trasig ändå. Inte på en enda begravning har jag gråtit och kanske har en del reagerat? Det rör mig i så fall inte i ryggen, bara jag vet vad jag känner.

Sorgen är som livet självt, den förändras med tiden. Ibland är den stark och slår till i magen så att man nästan tappar andan och bara vill lägga sig ned, vid andra tillfällen susar den i bakgrunden som en stilla påminnelse om det som var. Den kan också vara en källa till glädje och kanske kan det låta konstigt för de som aldrig upplevt stor sorg men så är det faktiskt, saknaden vandrar hand i hand med lyckan i att vara vid liv och kunna känna, den förstärker alla känslor. När jag går omkring i mitt Köpenhamn är det ofta med Anders vid min sida och jag talar med honom fastän tyst, berättar vad som hänt sedan han for upp till himlen, visar honom huset som jag bor i, förklarar hur jag tänker mig framtiden. Om jag är galen? Om jag blivit knäpp av att han fick den där förbannade sjukdomen som ansamlade plack i hans hjärna och måste lämna in i förtid? Ta det lugnt, jag är fullkomligt vid mina sinnens fulla bruk, jag vet exakt vad jag håller på med och vad som är verklighet och inte. Att just jag gör så här är bara naturligt eftersom berättandet alltid varit en del av mitt liv:

• Alla mina superslitna böcker från barndomen, först lästa för mig av mina föräldrar och av framför allt min farfar men snart nog godnattgodis för egen maskin
• De gulnade bladen där jag skrivit mina första små historier
• Den verkligt stora litteratursamlingen som jag startade när jag började sommarjobba och gå på den årliga bokrean
• Alla artiklar som blivit till genom åren, i mitt yrke (ja, jag vet att jag inte länkat särskilt många men jag har gjort så mycket feature och då ska det liksom få vara anonymt)
• Spökhistorierna! Där får ni själva lista ut vad jag menar.
• Och så projekten som aldrig tycks bli klara.

Jag har skrivit det många gånger men jag tycker att det tål att upprepas: Man ska inte fastna i en sorg som går i stå men det är bara härligt när den följer en på vägen som en kär vän man både kan skratta med, skälla på och allmänt ha vid sin sida. För mig är Anders till stora delar faktiskt lika verklig som om han funnits kvar i sin fysiska kropp, han finns ju i min hjärna (som i alla fall hittills fått förbli frisk). Jag bara kallar på honom, så rider han på vågorna och från stjärnorna ned till grottan där vi som lever fortfarande trampar omkring – han är min starman in the sky.

Och titta nu här på denna stora artist! Jag gillade och gillar honom för att han var så härligt androgyn, Bowie var Bowie helt enkelt och inget annat, inga förklaringar eller könsetiketter krävdes och själv hade han aldrig kommit på idén att ge några.

Alltså…jag visste att jag inte hade bloggat på ett tag, numera hinner jag oftast inte, men att det gått över en månad? Jaja, då var det väl bra att jag fick för mig att skriva nu då.

På senare tid har jag befunnit mig mer i Sverige än vad jag annars brukar göra. Och då, till slut, tyckte jag att det var dags hitta någon form av egen bostad i Stockholm, särskilt som jag kommer att göra fler jobb under hösten här också; att bo hos sin son några dagar då och då är en sak, att ockupera sitt barns soffa veckovis något helt annat. Samtidigt har jag ingen lust att lägga pengar på en bostadsrätt när, som jag uppfattar det, Sveriges ekonomi är så pass skakig och jag vill kunna göra mig av med boendekostnaden snabbt om mina behov förändras. Sagt och gjort, jag började kolla runt och så hittade jag en fin och nybyggd seniorbostad i Bergshamra i Solna.

Och just till Bergshamra flyttade min familj när jag var sju år gammal. Det här har jag berättat tidigare i bloggen men vi kom i alla fall från en tvåa i Årsta som blivit för liten när familjen växte och exakt hur det hängde ihop vet jag faktiskt inte men min pappa fick genom sitt jobb hjälp till något större, kanske köpte de åt honom? Det jag minns är att vi var och kikade på en riktig paradgrej i Gubbängen, en enorm lägenhet högst upp i ett höghus, med en bar mitt i vardagsrummet….och kanske var det just den som min mamma tyckte var löjlig för hon sa nej. Annars var det mamma som ville hålla sig kvar i söderort. Hon var uppvuxen på Södermalm och mormor bodde också i Årsta, norrort var närmast otänkbart för henne men samtidigt var det dit vi borde flytta för det här var innan Essingeleden byggdes, pappa tillbringade timmar i bilen varje dag med att resa från Solna.

Och så hamnade vi i Bergshamra. Jag minns dagen då vi flyttade in, hur stort jag tyckte att det var – det långa vardagsrummet med sitt fina parkettgolv och alkoven som blivit när den som bott där tidigare tagit bort en vägg, mitt nya sovrum, två toaletter (en i badrummet, en separat). Och så köket som märkligt nog inte var stort alls. Jättekonstigt, faktiskt, det bestod av spis, diskbänk och väggskåp på en sida och arbetsbänk, kyl och frys samt ett skafferi och ytterligare ett väggskåp mitt emot, hur man hade tänkt här är en gåta. Huset vi flyttat till var en lång limpa med en port i varje ände, trappuppgångarna, fyra stycken, låg inne i huset och alla lägenheter var likadana, två femmor på varje våningsplan, den ena spegelvänd jämfört med den andra. Det var alltså som upplagt för större hushåll, förmodligen med barn….och så skulle man laga mat i en trång gång och äta i vardagsrummet (för det var så det var tänkt)?! Rubbat, mina föräldrar hittade en annan lösning.

I denna lägenhet växte jag sedan upp och mina föräldrar bodde kvar där till sin död. Gården mellan husen var proppfull med ungar som samlades när våren kommit och några månader senare när sommarlovet nästan var slut för att spela ”Burken” och allmänt fara omkring som torra skinn och halvt slå ihjäl sig i gungor och på klätterställningar. Har ni sett Sällskapsresan, den första filmen? Bra, då vet ni hur det såg ut när alla föräldrar samtidigt kom ut på balkongerna och ropade att ”maten var klar”. Vi sprang upp, kastade i oss middagen och så snabbt ner igen. Det gällde att utnyttja tiden maximalt, somrarna var alla barnen bortresta eftersom vi hade föräldrar ”med resurser”.

Just det där med resurserna….jag har aldrig lyckats klura ut exakt varför men huset var rena inkubatorn. Det var idel professorer vid KTH, läkare, lärare, journalister, forskare, företagare och om jag nämnde namnet på några av personerna eller företagen skulle ni känna igen dem direkt. Hur i hela fridens namn blev det så? Visst, det var ju ett fint område med gott om natur i närheten men heller inga lyxkvarter, man kunde ju tänka att med så höga löner och inkomster borde man ha satsat på något ännu bättre? Förmodligen handlade det för många dels om att man inte ville bo i villa men heller inte i innerstan, dels om att stora lärosäten låg hyggligt nära; Frescati var på gång som nytt universitet med Teknis och Skogis inpå knuten och då blev Bergshamra och Mörby intressant.Det uppstod ett reservat, ett drivhus för framgång och framtidens akademikergeneration.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess; i den allra första, egna lägenheten, tillsammans med den allra första, stora kärleken och långt ute i Märsta, bodde en finsk familj med grava sociala problem rakt under. Sprungen ur min skyddade verkstad fick jag visserligen en slags social chock (va?, finns det såna här människor?) men det spelade inte så stor roll, jag avslutade förhållandet eftersom det inte funkade, vi var så olika och ringde pappa som hade försänkningar i bostadsbranschen och lovade mig att ”försöka hitta något snabbt”. Det gjorde han också och så hamnade jag i en etta i Råsunda i Solna. Nästan hemma, ju! Problemet var bara att en natt när jag låg och sov ringde det på dörren. Det vill man ju inte gärna ska hända och ännu mindre vill man att det ska stå en gammal gubbe som man inte har en aning om vem det är utanför. Herregud, jag var inte så gammal, jag ringde polisen:

– Kan du komma ner och öppna åt oss?

– Aldrig i livet! Gubben står ju utanför dörren!

– Bor du mot gatan?

– Ja.

– Då kan du kasta ned nyckeln så går vi in.

Fast det behövde jag aldrig göra, tidningsbudet kom samtidigt som polisen och sedan talade Fabror Blå allvar med påringaren. Häpp, det visade sig handla om en alkoholiserad man som bodde högst upp i huset och tyckte att jag var ”så jävla snygg och söt”. Tja, det var jag ju faktiskt (tro mig, det har gått över….) men jag var också helt ointresserad av att inte få vara ostörd och när han fortsatte att plinga på fanns det inte mycket att välja på, visserligen hade fanskapet kallats till förhör nere på polisstationen efter några fler nattliga räder mot min stackars etta men det kan ju ta år att bli av med folk – jag flyttade hem till mamma och pappa under några månader innan jag köpte en bostadsrätt. Och där var det lugnt.

Ny kärlek och ny bostadsrätt – i Vällingby. Radhus i Kälvesta. Separation. Lägenheter i innerstan, radhus nära Nynäshamn, villa i Småland, först egen och sedan tillsammans med Anders….och så Köpenhamn. Jag har flyttat och jag har älskat det, jag trivs med nya miljöer och nu ska jag snart göra det igen.

Till Bergshamra i Solna. Snart. Snacka om att cirklar sluts.

Att fylla år mitt i sommaren är ingen direkt höjdare. Man kanske först tänker tvärtom, varmt ute och kalasväder borde ju vara en dundergrund för trevligt firande, men när alla skingrats för vinden och är i stugor och på resor eller för den delen hemma i stan när man själv är utomlands eller på någon ö eller….tja, då spelar vädret ingen större roll, kalaset är i fara hur mycket solen än skiner. Så var det för mig när jag var liten, med födelsedag någon vecka efter skolavslutning kunde man ju se sig om efter kompisar att bjuda.

Numera, i vuxenvärlden, är det förstås lite bättre, folk är mobila på ett annat sätt och jobbar i de flesta fall några veckor efter midsommar men allas kalendrar, som från och med maj är proppfulla med grillkvällar ”med jobbet”, märkliga upptåg på Gröna Lund och ”åka-på-landet”-helger (det ska nämligen krafsas i rabatter i flera veckor innan det är dags att tränga ihop hela släkten på fyrtio kvadratmeter utan luftkonditionering), måste samordnas ned på atomär nivå. Och ändå! Trots alla dessa ansträngningar!

Så blir hela sommaren söndrig.

Det är nämligen inte bara jag som fyller, i just min bekantskapskrets har vi lyckasts samla idel sommarbarn. Det börjar med N.N. på självaste nationaldagen, sedan kommer jag den elfte och runt midsommar är det rena snurren, födelesedagarna avlöser varandra. Förresten…är inte det lite konstigt? I min skeva föreställningsvärld är det på midsommar folk knullar som besatta och dessutom lagom på lyset, så att det blir barn i mars? Det är ju naturens sätt att skräddarsy en optimal situation för avkomman, solen frisätter ämnen i vår hjärna som gör oss störtkåta och i mars sedan har den värsta kylan försvunnit; det nyfödda barnet kan vistas ute och sparka i gång sitt immunförsvar innan en ny höst kommer. I alla fall i Norden borde det funka så? Men oh no, mina vänners föräldrar (och mina egna) verkar alltså tvärtom ha vältrat runt i sänghalmen under hösten vilket, om man frågar mig, verkar mycket mer rimligt. Klart man kryper ned när det enda som händer är att det regnar nonstop!

Juni, juli och åtminstone hälften av augusti tillbringar jag alltså med att resa till olika födelsedagsfiranden. Ibland måste jag till och med kasta mig i väg till mitt eget, när all annan planering gått åt helvete och goda vänner får stå värd och även om det ju är väldigt trevligt och praktiskt på sitt sätt – andra handlar och lagar maten, bakar tårtan och brygger kaffet medan jag bara sitter där och cashar in gratulationerna – så känns det också lite…udda?

För att sammanfatta:

Efter en vecka i Köpenhamn var det bara att sätta sig på tåget igen och nu stundar sonens födelsedag samt lite annat ståhej. Ni ser – trots att jag verkligen borde ha vetat bättre blev jag själv med barn i mörkaste oktober!

Monsieur följde mig i alla fall till stationen och var också snäll nog att köpa kaffe åt oss så att jag kunde hålla ordning på mitt bagage. Sorgligt, ju! Visst älskar jag min son och visst längtar jag alltid efter honom men att lämna Köpenhamn gräver alltid ett hål i mitt hjärta.

Tja, det där med Köpenhamn i sommarskrud, det kan ni ju glömma. Det blev bara mer och mer molnigt ju längre söderut vi kom med tåget och när vi väl var uppe på bron så låg diset där.

Men å vad det suger till i magen av glädje ändå, när stationerna precis före Hovedbanegården radar upp sig:

Och så är man framme! Hurra!

På kvällen ställde jag upp fönstren på vid gavel, det var så kvavt. Skulle jag inte ha gjort för när jag gick på toaletten vid fyrasnåret såg jag i morgonljuset att det blivit en sjö i fönstersmygen. Ösregnet hade kommit.

Men vad spelar det för roll om solen skiner när man är i Köpenhamn?! Ingen alls förstås och jag med sällskap gick ut i den grå lördagen. Tänk att vandra fram på H.C. Andersens Boulevard – bara namnet:

Är nästa bild lite väl turistig? Mjae, jag knäppte den mest för att den är så typisk, med ryggsäck är det enklare att cykla. Och cyklar gör man, i Köpenhamn. Ska du till jobbet? Ta cykeln från norra förorterna! Vill du komma fram smidigt och snabbt när du väl är i stan? Bra att du tog cykeln! Och tågen är tillåtande – cykeln får åka med den också.

Sen ville jag köpa böcker. Det tog ett tag innan jag kände mig mogen att läsa på danska men nu är det länge sedan jag satte i gång. Den här föll jag förstås pladask för – men den som förväntar sig lite sexig läsning blir besviken, boken diskuterar hur vårt samhälle blivit kärlekslöst och ersatt känslor med konsumtion. Välskriven. Rekommenderas.

Och så Tove Ditlevsen! Jag älskar henne och hade väl läst allt på svenska men nu är det fantastiskt att få läsa om böckerna på hennes eget modersmål. Tove Ditlevsen växte för övrigt upp på Vesterbro, det område jag betraktar som min stadsdel. Och visst, Vesterbro är ett så kallat red light district med en hel del udda existenser. Men det är också fullt av kreativitet, det är full fart och fläkt på både gott och ont.

Vid det här laget var jag hungrig. Sällskapet tyckte att vi skulle gå på krog men eftersom det inte var många timmar till kvällsmaten nöjde jag mig med en korv samtidigt som Fröken Jättehungrig klämde i sig ett okänt antal pizzabitar. Och så är det ju det här att kunna handla vinet på Seven Eleven eller vilken matbutik som helst. Är det bra eller jättedåligt? Jag gillar det men det beror på att jag dels inte har några beroendeproblem, dels inte är tillräckligt mycket av finsmakare. För självklart tar de som säljer in det som går mest, inte det riktigt exklusiva och även om man kan beställa finns ett sortiment som det svenska Systembolaget har inte direkt tillgängligt, du kan inte gå runt och välja på samma sätt som i Sverige. Hur som helst tycker alltså jag att det är trevligt och smidigt; jag valde en flaska av varje sort.

Jag älskar den här staden! Bullriga Byhaven:

Och underbara Palads som är Köpenhamns äldsta biograf med närmare 20 salonger:

Ser ni att det är blött på marken? Sådan var helgen men nu lyser solen även över Köpenhamn. Det ska inte bli lika varmt som i Stockholm men annars är det så somrigt man gärna kan begära.

Hörni, jag vet att vi talade redan i julas om att jag skulle lägga upp bilder från Köpenhamn. Det hade ju blivit pittoreskt värre, med all pyntning på Rådhuspladsen, Tivoli som glimmar i mörkret och mitt älskade Vesterbro med ljusslingor i snart sagt varje fönster och julgranar både i och utanför portarna.

Men så blev det inte. Bloggen har gått på sparlåga länge nu, jag är inte så road av att skriva i den och dessutom blir vår värld bara mer och mer brutal, det här är inte en tid då man ska vara öppen och bjuda på sig själv.

Ändå – tålmodiga bloggläsare förtjänar en belöning. Den här gången ska det bli av, ni ska få den där bildkavalkaden. Ett Köpenhamn i sommarskrud, det är väl också fint? Och jag kunde inte längta mer, här där jag sitter på tåget, på väg. Jag skulle egentligen ha rest ned redan efter min födelsedag den 11 juni men blev försenad och tar därför midsommarafton, som jag, om ni ursäktar, aldrig förstått vitsen med, i anspråk för att nå mina drömmars stad. Förresten är det Sankt Hans aften på söndag så jag firar då, med god middag hos goda vänner.

Ska vi säga så då?

På väg!

Jag vet inga som är mer ointresserade av sitt eget land än svenskarna –  och det manifesterar sig så otroligt väl på nationaldagen. Det enda jag hör, i år som alla år, är att folk ska ”på landet”.

– Men ska du inte fira, det är ju den 6 juni?

– Jag har klämdag, vet du. Då passar vi på att få en långhelg i stugan.

Sverige är i dag en katastrof. På några decennier har landet gått från superstark välfärdsnation med industriprodukter och know-how som hela världen efterfrågade till ett trasigt rike där dagliga sprängningar, skjutningar, rån, överfallsvåldtäkter och gud vet vad gett landet så dåligt rykte att valutan är svagare än en nyopererad patient. Utbildnings- och kunskapsnivån är snart nere på analfabetisk nivå så att det som är kvar av högteknologiska företag har ett helvete när de ska försöka rekrytera personal och får söka med ljus och lykta utomlands samtidigt som det också blir svårt – för vem fan vill bo där man riskerar att få en kula i pannan när som helst. Det kanske kan se fint ut på ytan, än så länge? Stugorna, som sagt, står ju där med sina röda knutar och Stockholm glittrar på vattnet som hon alltid gjort. Men skrapa bara lite med nageln och du hittar Europas mest otrygga miljöer, en sjukvård som slutat fungera, en tunnelbana som inte går och myndigheter och företag som är genomkorrumperade.

”Allt det där beror på invandringen!” säger en del (några tror till och med att jag säger det fastän min bild är så mycket mer nyanserad) och de har både rätt och sanslöst fel. För visst har Sverige länge varit ett invandrarland, med sin falska ”neutralitet” stod Sverige helt oskadat vid andra världskrigets slut och kunde i samma egoistiska anda slå mynt av den förödelse som rådde i det övriga Europa. Till detta, för att tillverka varor av stål och trä, behövdes långt fler i arbetsför ålder än vad man själv förmådde frambringa och så kom det sig att man importerade italienare. Finländare. Greker. Efter ett tag knackade sydamerikaner på, ofta som politiska flyktingar. Och sen var det folket från Balkan. Men i princip alla de som kom under de här åren, från krigsslutet fram till millennieskiftet, började snabbt jobba utan att kosta något. Det som är dyrt för ett fungerande välfärdsssamhälle är människors tidiga och sena år i livet, då vi behöver omsorg men inte betalar skatt, så en fullt frisk, vuxen person, ofta dessutom med god utbildning och förmåga att lätt lära det nya språket, är rena guldgruvan. Svenskarna och Sverige gled på räckmacka mot rikedom och fick därtill ett begåvningstillskott som hette duga; det var bara att tacka och ta emot.

Men brydde sig gjorde man inte. Jag har vänner just bland de som kom från Balkan och de vittnar alla om samma sak – som första generationen i Sverige fattade de aldrig riktigt vad som var svenskt, mer än på så sätt att det inte hade något med dem att göra; de umgicks med varandra och sedan umgicks deras barn också med varandra. En gång, i och för sig, i en familj, gick de ut just på nationaldagen och viftade lite med den svenska flaggan. Svenskarna tittade skyggt men hade bråttom till ”långhelg” med ”klämdag” och allt detta kan man jämföra med USA, där själva definitionen av amerikan är just att hen är invandrad, något som onekligen underlättar assimilationen.

Och sen var det slut med det roliga. För svenskarna, alltså. Från år 2000, när det som kallas MENA började välla in i Sverige, har en röra utan like uppstått; helt plötsligt kommer inte en käft i arbete utan tvärtom sitter käringar inlindade i tyg från topp till tå och dygnet runt i sina av socialtjänst och Migrationsverk införskaffade och betalda lägenheter medan deras ”män” driver omkring ute på stan tills de går hem och gör frun på smällen med begåvningshandikappad unge #18. Barnen springer vind för våg utan uppfostran, vilket beror på en kvinnosyn som bäst beskrivs som extremprimitiv – vad mamma säger behöver man inte bry sig om och pappa sitter som sagt på en bänk i centrum och har inte tid.

Det som fungerade för alla tidigare invandrargenerationer, att lära sig svenska, är för dessa MENA-varelser en tydligen omöjlig uppgift medan man däremot inte bara är stolt över sitt ursprung, som alla invandrare, utan fastmer upphöjer sina egna traditioner, fullkomligt inkompatibla med svenska värderingar, till lag som man sedan benhårt följer. För att sammanfatta: Sverige har fått in oerhörda mängder patrask som kostar skjortan men inte bidrar till något gott utan tvärtom håller på att förstöra landet fullkomligt. Det är nämligen de här gökarna som skjuter på gatorna. Som våldtar. Som spränger. Som allmänt bär sig åt som de svin de är.

Men vems är felet här? I grunden svenskarnas, förstås. Visst ska den som invandrar anpassa sig, jag säger inget annat, men det är och var svenskens sak att reagera och agera när MENA-problemet dök upp. Svenskarna hade, om de älskat sitt land, rutit ifrån direkt: ”Det här fungerar inte så vänligen släpp inte ut dinosauriegyttjan i färskvattenledningarna utan håll kvar den i en inringad pöl!”. Det där är ju nämligen förklaringen till att den extrema kriminaliteten finns överallt – man lät MENA sippra ut i hela landet och förgifta hela samhällskroppen.

Den svensk som älskade sitt land och var beredd att ge sitt liv för det hade börjat kräva och gräva i statistik: Finns det mönster här? I så fall vilka? Ganska snart hade man då till exempel upptäckt att iranier inte var något problem medan somalier och afghaner var ett desto större. Man hade krävt strängare lagar för massor av år sedan och kommit i gång med ut- och avvisning, man hade infört krav på försörjning  för den som inte ville bli förflyttad till särskilda, inhägnade områden med boende på lägsta acceptabla nivå och enbart matkuponger som försörjning. Allt detta hade man gjort därför att man älskade sitt land, Sverige och stod upp för dess etik. Man hade inte stoppat huvudet i sanden i badviken intill stugan.

Kanske måste ett folk utsättas för hot och fara utifrån för att svetsas samman och börja älska sitt land. Om det är så kan MENA-invasionen i slutänden leda till något gott, när Sverige väl gjort sig av med de som inte platsar kan en känsla av stor samhörighet växa fram mellan ursvenskarna och alla de goda invandrare som kom och bli en ny ledstjärna för framtiden: Vi är svenskar och vi älskar vårt Sverige. Det kommer att vara ett land som välkomnar alla, i hela världen, att delta men bara på landets villkor, ett land som blomstrar och frodas eftersom intelligens och hög förmåga springer ur gen- och tankeutbyte mellan civiliserade människor. Och ingen kommer att ta långhelg den 6 juni.

Grattis Sverige på nationaldagen!

Glædelig grundlovsdag!