Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Så viktigt att i alla fall någon tidning lyfter barnets perspektiv i den här smutsiga historien. För det är ju precis som ETC skriver, det verkar helt ha tappats bort när människor är ”i chock” och debatten om hur Centerpartiet ska klara av ännu en kris stormar i morgonsoffor och fikarum. Vem bryr sig om en äcklig, gammal gubbe som tycker att det är okej att sitta och runka i kollektivtrafiken? Inte jag, i alla fall. Förhoppningsvis ingen annan heller.

Men den jag tänker mycket på är den pojke som fick sitt liv förstört av Gustav Hemming.

Visst finns det barn som går på vuxna, det handlar i regel om importpojkar som inte fått en ordentlig uppfostran därför att papporna varit frånvarande. Men det är de det, normala barn är rädda för vuxna. Normala barn vågar inte säga ifrån till vuxna utan tar deras skit och mår sedan dåligt själva; det är därför barn bland annat tror att det är deras fel när mamma och pappa ska skiljas. Barn kastar alltid skulden på sig själva.

Och jag kan inte sluta tänka på just det barn som råkade hamna mittemot Gustav Hemming på Roslagsbanan.

Här satt alltså en 13-årig kille precis intill en sjuk man som valde att ofreda honom sexuellt; på ett tåg där han borde ha varit skyddad, mitt i det offentliga rummet, tvingades han uppleva hur äcklet Gustav Hemming smekte sitt könsorgan utan en tanke på andra som tog skada. Inte förrän hans förövare gick av tåget gjorde han samma sak, det vet vi från övervakningsfilmerna, viket betyder att han i nästan tio minuter tvingades utstå Gustav Hemmings fruktansvärda övergrepp. Vad skulle han ha gjort? Rest sig upp och satt sig någon annanstans? Det vågade han garanterat inte.

Jag oroar mig för denna 13-åriga kille – vilken hjälp har han fått? Har han fått hjälp? Kommer han att behöva vittna under rättegången? Och hans föräldrar som trodde att han skulle kunna resa själv i Stockholm, vilka självanklagelser far genom deras huvuden?

Det går inte att vrida klockan tillbaka, det som hänt är oåterkalleligt och jag kan bara hoppas att man låser in Gustav Hemming i många, många år, han är ett hänsynslöst as som inte ska tillåtas vistas bland oss andra. Gustav Hemming är ett kriminellt svin som ska vara bakom galler, så att normala människor och skyddslösa barn kan resa tryggt.

På Spotify, där jag sitter och lyssnar på opera i hörlurar, kommer reklamen:

Hej, sitter du på tunnelbanan? Hur mår de runt omkring dig, är det någon som behöver hjälp? Ring trygghetscentralen om du känner dig otrygg, i kollektivtrafiken är du aldrig ensam.

Nä, men kanske 13 år gammal och med en pervers sexförbrytare som enda sällskap.

Jag kan inte sluta tänka på Gustav Hemmings offer.

Det är så otroligt löjligt att kalla honom ”misstänkt” – han är identifierad som en person som sexuellt ofredat ett barn, dessutom i en offentlig miljö och under nästan tio minuter. Han kommer att dömas, punkt slut. Och han har förstört livet för en mycket ung människa.

Det kommer alltid att finnas personer som likt centerpartisten (och vad är det med just det där partiet, varför har just de så mycket problem med sexuellt snedvridna figurer?) Gustav Hemming är sjuka och därför utsätter andra för brott. Men vi har faktiskt rätt att ställa större krav på vissa än på andra. Det kan handla om just politiker, som fått förtroendet att företräda samhället, eller om journalister, som ska vara oförvitliga i sin granskning av samma samhälle. Vet man med sig att man inte klarar att hålla den högre standarden – då ska man inte ikläda sig sådana roller, helt enkelt. Och om man ändå gör det och sedan brister?

Då ska man hängas ut.

Man ska kölhalas.

Man ska tvingas schavottera.

Du har väl sett den – den helt fantastiska, danska serien ”Familier som vores” (på svenska har man av någon anledning gjort om plural till singular i titeln, så att det övergripande och allmänna budskapet går förlorat)? Om inte, sätt dig genast ned och gör det, den finns tydligen på svenska TV4 Play nu.

Det är inte så långt borta, det här; klimatförändringarna blir värre för varje dag och hotar oss alla och även om det är svårt att sia om exakt hur vi kommer att drabbas i olika länder så kan man med säkerhet säga att ingen klarar sig undan. Och vad har vi att välja på? ”UDREJSE NEJ TAK!” blir ett meningslöst budskap när vattnet obevekligt stiger eller Golfströmmen stannar, du får bara försöka göra det minst dåliga av situationen.

Men människan som art är inte enbart självdestruktiv, hon har inte bara satt sig själv och sina barn i den här situationen utan är också så oerhört smart, stark och med en förmåga att vrida saker rätt. Många kommer att dö men andra att överleva och det vi aldrig överger är kärleken – kärleken mellan de som älskar varandra könsligt eller mellan barn och föräldrar, kärleken mellan vänner och mellan de som knutit unika band oberoende av ålder och bakgrund. Laura och Elias kan tyckas tecknade i ett romantiskt skimmer men är faktiskt typiska – de ger sig inte utan strävar ständigt, går mil efter mil efter mil mot mål som förefaller hopplösa, reser med tåg om så bara en liten skärva hopp glimtar till.

Du skulle göra samma sak för mig. Och jag skulle aldrig glömma dig. Ligesom Laura ville jeg sende besked efter besked: Jeg savner dig så meget! Hvor er du? Er du stadig i live?

Sista avsnittets sista minuer grät jag. Man ser mitt älskade Köpenhamn under vatten; människorna är borta, byggnaderna övergivna och tysta. Och sedan växlar bilden, vi flyttas många decennier bakåt och bakom detta finns förstås en tanke – om vi varit mer varsamma i tid? Om vi respekterat signalerna som naturen skickade oss, gång på gång på gång på gång….

Så hade vi fortfarande fått vandra Istedgade fram. Det här hade inte behövt hända.

Själv skulle jag kunna sitta här och göra mig bred. Jag skulle kunna pösa och berätta hur jag vägrat flyg i en fruktansvärd massa år. Hur litet mitt koldioxidavtryck är, i alla fall för att vara medborgare i den rika världen, eftersom jag inte äter kött, inte kör fossilt, inte nykonsumerar annat än i yttersta nödfall…jag skulle kunna anklaga och peka finger. Vad skulle det leda till? Inget, förstås. Det som måste ske nu, när det redan gått för långt, är att forskningen får mer pengar, minskade koldioxidutsläpp är förstås absolut nödvändigt det också men räcker inte vid det här laget. Så när jag häromdagen lyssnade till en intervju med 2021 års nobelpristagare i kemi, David MacMillan, han som skänkte sina prispengar till en fond som hjälper barn till högre studier och han var tydlig med att lösningen på klimatproblemen finns inom kemin kändes det ändå hoppfullt. Det blir tufft som fan men mänskligheten kommer att överleva, på det enda eller andra sättet.

Jag tycker att det här var så fint skrivet:

För oss i familjen stod det klart att mammas upplevelse var att hon levt ett långt, spännande och meningsfullt liv. Hon kände att hon hade gjort sitt och att hon var färdig. Hon var förberedd och lugn inför döden.

Det handlar om Birgitta Dahl och hon blev ju också nästan 90 år men mycket viktigare än ålder känns just det där att hon levt väl. Herregud, det spelar väl ingen roll om du blir över 100 om det mesta varit skit, för det är skillnad på att leva och att överleva.

Det verkar gå en väldigt skarp gräns mellan människor som liksom jag är födda sent 1950-tal och de som inträtt i den sublunara världen tidigare vad gäller hur digitaliserad man är. När datorer och internet blev tillgängligt för den breda allmänheten 1994 var jag på bollen direkt och dessutom en av de allra första i Sverige med mobiltelefon, eftersom jag älskar ny teknik och i synnerhet sådan som handlar om kommunikation.

Det där med mobilen är för övrigt en kul historia i sig, jag besökte en utställning på Älvsjömässan med koppling till den snabba utveckling som just då pågick och fick syn på en tävling, man skulle gissa antalet mobiltelefoner i en jättestor cylinder (jag tror att jag kan ha berättat det här i bloggen för länge sedan). För mig som är extremt duktigt på volymbedömning och dessutom matematiskt begåvad var det inte så svårt men så klart blev jag ändå lite glad och förvånad när jag fick ett samtal från en butik som meddelade att jag vunnit en mobiltelefon och sedan gick jag omkring och var skitcool – förmodligen för första och enda gången i mitt liv. Ni skulle ha sett det, apparaten var med dagens mått jättelik, med en antenn och man hade inte så stor nytta av den eftersom nästan inga andra hade en motsvarande. Ja, herregud.

I min värld sköter man alltså allt digitalt, så även folkbokföring. Men där stötte jag på patrull nu när jag skulle skriva om mig i Sverige, fastighetsägaren har inte lagt in alla uppgifter och därför fungerar inte Skatteverkets tjänst som tänkt, den klagar när du försöker uppge lägenhetsnummer och så tvingas man fylla i bara till exempel ”nb” eller ”1 tr”. Och det behövde ju inte vara något problem, tänker ni nu? Men si det blev det, för jag är en sån där säkerhetsmänniska, jag har alla hängslen och alla livremmar man bara kan skaffa; ingen kan skriva mig på en adress där jag inte finns och om någon försöker registrera sig på min så får jag direkt ett meddelande om det.

Och det fick jag. Jag fick det en gång. Jag fick det en gång till. Och jag har fått det många gånger sedan den 11 november. Förklaringen, som jag direkt såg, är förstås att grannar har råkat ut för samma sak som jag när de folkbokfört om sig på nätet och då uppfattar systemet att vi alla tillhör samma hushåll.

Men så upptäckte jag att vissa grannar faktiskt stod med lägenhetsnummer på ratsit och upplysning.se. Och jag insåg även här vad det berodde på men ringde i alla fall Skatteverket och frågade: Jodå!, de som har lyckats är de som är riktigt old fashioned och har skickat in flyttanmälan på papper, med gammeldags snigelpost. Wow! Där ser man! Så nu är det undertecknad här som har beställt blankett och ska lägga ett brev på lådan för första gången på….tja, vad kan det handla om? Tio år? Hahaha!!! Oldies but goodies!

Allt det här blev ett ganska kul exempel på hur olika människor som ändå tillhör samma åldersspann kan vara inom avgörande områden. Huset där jag hyrt en lägenhet är ett så kallat seniorboende, du måste vara över 60 år för att komma i fråga och jag kan redan, efter bara några veckor, säga att vissa av mina grannar och jag är som natt och dag. Jag har fortfarande fullt upp med att skriva, även om verksamheten är baserad i Danmark och behöver koncentrera mig på det, vilket ibland blir svårt när andra förefaller gå all in på praktiska sysslor som låter mycket. Där är jag förresten ganska förvånad! Det här huset är nybyggt och möter därför rimligen (får vi hoppas i alla fall) nuvarande normer vad avser tjocklek på bjälklag och så vidare, vilket brukar betyda att lyhördhet och därmed störningar blir mindre. Jag vet inte, vi får se vad som händer, att ha en lägenhet i Sverige är lite av ett experiment och det är också därför jag aldrig skulle köpa en bostad här utan hyr, så att jag bara kan säga upp den om jag inte trivs. Men lite undrande blir jag faktiskt, av att det låter så pass mycket som det gör. Det är trist; det hade jag inte förväntat mig!

Hur som helst har jag fått upp adventsljusstakar i fönstren. Jag tycker att det är en fin och vacker tradition, även om jag inte har några anknytningar till kristendom och nu står de här och glimmar så vackert i den mörka novemberkvällen. Måste komma ihåg att köpa reservlampor, det brukar alltid behövas under de där veckorna.

Högt i tak är ju bra, både i diskussioner och i lägenheter. Men det är också livsfarligt! Vi minns Fru Vett & Etikett aka Magdalena Ribbing som skulle göra i ordning för en lunch i sitt hem och föll så illa att hon avled och själv vinglade jag till där jag stod på min lilla trappstege för att få tag i det jag tvingats ställa på översta hyllan i ett skåp. Det gick bra, jag har god balans och lyckades parera så att jag landade på fötterna men tusan vet vad som hänt om jag ramlat? Usch.

Min uppfinnargen har redan gått i gång, det här borde man kunna fixa genom skåp som kan sänkas och höjas med en fjärrkontroll? Tyvärr är nuvarande skåp synnerligen väggfasta (och dessutom fabriksnya) men en kvinna kan drömma och det gör jag nu – hur skulle det här lösas praktiskt samtidigt som det fick vara vackert? De översta hyllorna förs ut utanför de längre ned och sänks sedan? Eller? För det är ju jättebra med så mycket skåputrymme men det ska inte vara farligt?

Hur som helst låg jag sedan och funderade över om jag gjort något bra eller något dåligt nu när jag skaffat den här lägenheten i Sverige. Hur mycket kommer jag att utnyttja den? Men jag tyckte till slut att det inte fanns så mycket av ett val, som jag vet att jag skrev i bloggen var det en sak att låna sonens soffa någon gång, en helt annan att ockupera den veckovis, vissa gånger.

Vi får se och jag är i alla fall närmast klar med installationer av vitt skilda slag – tvättmaskinen går just nu i badrummet, diskmaskinen surrar i köket och själv softar jag i soffan. Med massor av meter till taket.

På något sätt kan det kännas som ett skämt att varje gång som jag bor hos min son i några nätter uppträder någon form av problem i bostaden. Och det var samma visa i går kväll.

Jag ska åka tillbaka måndag kväll är det tänkt, med nattåg. Och det där gillar jag egentligen inte, jag tycker alltid att det är lite kärvt att somna på tåget och får i regel gå omkring trött en hel dag. Men man kan åtminstone försöka göra det bästa möjliga av det och en sån sak är att vara ordentligt trött så jag planerade för att kliva upp väldigt tidigt lördag, söndag och måndag och därmed också gå och lägga mig lika tidigt.

Men:

Dunk, dunk, dunk, dunk och mera dunk. Någon som inte har vanligt folkvett i skallen och saknar förmågan att ta hänsyn och acceptera det faktum att hen bor i ett flerfamiljshus där det är lyhört som satan hade bestämt sig för att spela musik för alla andra. Jag vaknade förstås och man kan tänka att klockan nio en lördagskväll, är det så sent? Men det handlar ju alltså inte om det. Det är en vanlig missuppfattning att man får låta så att det stör andra om det inte sker under de timmar då nattro ska råda men inget kan vara mer fel, det som bedöms vid till exempel en uppsägning eller en skriftlig varning är även hur allvarlig störningen varit, oavsett tid på dygnet.

Så det var ju bara att acceptera att det blivit som det nästan alltid blir i brf Dillen 2 i Solna – är det inte galningar som kastar saker i golvet (eller vad fan de pysslar med) så talar människor så högt att det hörs i hela lägenheten, låter sina barn stå och vråla på gården klockan fem på morgonen eller ägnar sig åt annan ljusskygg verksamhet som skapar otrivsel och/eller fara för grannar. Jag insåg direkt att det var kört, klev upp, gjorde kaffe och satte mig att skriva. (Men tro mig, jag gillar öga för öga och tand för tand och jag har några smaskiga idéer kring vad det skulle kunna handla om just den här vistelsen.)

Många gånger har jag tänkt samma sak – att den här brf:en, Dillen 2 i Huvudsta i Solna, skulle bli så mycket bättre om de la ut förvaltningen på ett företag. I dag fungerar det inte, den enda kontaktmöjlighet boende har i en situation då de behöver hjälp, till exempel vid störningar, är en mejladress till styrelsen. Och det skulle väl kunna vara okej om någon i denna styrelse var satt att kolla inkorgen med jämna mellanrum, dygnet runt och sedan agera men så sker inte, tvärtom svarar föreningen ofta inte alls på meddelanden (eventuellt återkommer jag till det i ett senare blogginlägg, för det handlar verkligen om ett beteende så skitigt och oförskämt att det förtjänar en egen, längre, text).

Tja, så där stod jag i köket och laddade kaffebryggaren när jag kände hur det drog från hallen. Det är nämligen så att brf Dillen 2 ligger högt och nära vatten, det bildas lätt en luftkorridor mellan husen och om porten av någon anledning då inte är stängd märks det direkt. Hör ni som läser den djupa suck jag drog? Bra!

Mycket riktigt stod porthelvetet öppet, något geni hade lagt en sten mellan dörren och karmen. Men på glasrutan satt också en lapp: ”Det går inte att öppna porten men man kan ta sig in genom källaren”. Föreningen har nämligen ett system där man blippar en bricka och går det sönder är det kört. Korkat så att det förslår förstås, det borde ju kunna vara möjligt att också öppna med nyckel eller kod.

Okej, men om det nu går att ta sig in genom källaren – varför inte låta porten vara låst? Det är ju inte som att Sverige är någon Bullerby längre, om ni förstår vad jag menar, utan tvärtom Europas mest kriminellt belastade land. Och visst, djuren som skjuter och spränger, de hindras naturligtvis inte av en liten port, de slänger in en handgranat och så är saken biff men det finns grader även i helvetet och det räcker så bra med att någon sjuk jävel tar sig in för att det ska kännas extremt jävla otryggt med en öppen port. Bit i er skiten för det är så det är.

Så jag tog bort stenen. Porten gick igen och låste sig. Och jag gick upp till min kaffebryggare.

Men så tänkte jag att jag skulle gå ner igen, för att se om blippen kanske var lagad? Sonen hade premiär i sin teaterförening med tillhörande fest och skulle komma hem sent, det var väl bra om jag kunde berätta för honom hur det förhöll sig. Sagt och gjort, jag låser lägenheten och går ner igen – porten står öppen igen. Utanför porten står två reliker från 1970-talet och röker (wow!, hur fräscht, här har vi kanske förklaringen till cigarettstanken som av och till förpestar boendet!?). Jag frågar om det är de som ställt upp porten och så är det – de är dessutom gäster till en person som sitter i styrelsen. Som alltså sitter i styrelsen och här är det på sin plats att länka föreningens egna ordningsregler (notera gärna bestämmelserna om just portar och om rökning….).

Ja, herregud.

Det är väl klart att det måste vara möjligt att ringa ett journummer i sådana här situationer, det borde vara en självklar rättighet för de boende och är det också i de flesta flerfamiljshus. En person som väljer att spela musik för andra ska få påhälsning av en störningsjour, det handlar inte minst om att skaffa sig en dokumentation om det visar sig att personen inte rättar sig och måste sägas upp. Boende ska inte behöva känna oro och otrygghet därför att ett låssystem slutat fungera och personer utan hjärna ställer upp en port, i det läget ska man kunna ringa ett journummer till någon som kommer och åtgärdar felet omgående. I just min sons port bor det ganska många barnfamiljer. Hur blev det för dem? Skulle de ta sig med barnvagnar nerför en brant källartrappa och sedan vidare genom långa gångar? Hissen går visserligen gissningsvis ned i källaren så de hade nog kunnat ta sig upp med den men det ska ju inte behöva gå till så här! Aldrig ska det behöva vara så – det ska ta mig fan finnas ett nummer att ringa, i helg som i söcken och varje tid på dygnet.

Om det inte vore så jävla korkat skulle man ju mest skratta åt den här föreningen. Men det är allvar. Och det jag kan göra är i alla fall att sprida kunskapen om hur den fungerar. Eller snarast inte fungerar. Där har jag också ännu ett inlägg planerat. Vad det handlar om kommer ni att märka – men ni kommer att skaka på huvudet när ni läser, det kan jag nästan lova.

Varenda höst är det dags – när säsongens första förkylning fullkomligt sänker dig. Du känner dig lite frusen under kvällen och sätter på elementet men det blir bara fisljummet, stönande tvingas du kliva upp ur den sköna soffan och leta rätt på luftningsnyckeln. Men sådär!….då så….och nu blir det varmt och gott, du drar filten om dig och lyssnar på opera i hörlurar. När allt kommer omkring? Det är fint med oktober också.

Tills du vaknar morgonen därpå och halsen är ett sår. Kaffet som du alltid annars längtar efter känns helt ointressant (varför är det så…eller är det bara jag?….är det något i kaffe som funkar bara för friska….?) och du brygger starkt te med ingefära men vill absolut inte ha en smörgås. Fy för den lede! Ja, just det; just lederna verkar ha rasat ihop totalt och känns stela och märkliga, nacken är också besynnerlig och som den äkta hypokondriker du är radar fruktansvärda symptom upp sig tills du blir rent ut sagt förbannad på dig själv och svär högt:

– Din lilla fjant! Du är förkyld helt enkelt, gå och lägg dig och var lite tacksam i stället, för att du inte har värre problem.

Så här är jag, tillfälligt inkapaciterad och varför inte passa på att blogga lite då, det verkar ju aldrig bli av annars, numera. Mina av virus antastade fingrar rör sig som små, sönderstekta korvar över tangentbordet där de som det enda sticker fram utanför täcket jag virat runt kroppen och jag kan alltså inte garantera någon vidare kvalitet på texten här men något ska jag väl få ur mig.

Till exempel att den svenska kriminaliteten kommit till just min lilla del av Köpenhamn. Jag var inte hemma själv och jag bor heller inte precis i närheten men närmare grannar hade vaknat av det de beskrev som ”et brag så højt, at jeg var ved at falde ud af sengen”. Det var de svenska ”barnen” som på nytt gjorde oss den äran, den här gången genom att kasta handgranater mot Israels ambassad minsann och jag behöver kanske inte särskilt påpeka hur man ser på svenskar och ”svenskar” i Danmark? Mig har de accepterat vilket väl delvis beror på att jag är den som hatar Sverige mest av alla, det finns liksom inget negativt man kan säga som inte jag säger på ett minst tre gånger värre sätt, till exempel det jag försökt förmedla i en halv evighet och som rycker bara närmare och närmare – Danmark kommer att tvingas stänga gränsen mot Sverige och frågan blir hur det ska hanteras i EU. Med att Sverige utesluts? Med att Danmark lämnar? Förmodligen med att Danmark (och andra länder) får göra undantag därför att Sverige inte längre kan betraktas som en säker nation att ha som granne. För Sverige är ju inte det. Jag har förstått att de svenskar som bor kvar tycker att den beskrivningen är överdriven men det får man tillskriva det som kallas tillvänjning, de ser inte sitt land utifrån och det man tvingas uppleva varje dag blir odramatiskt hur fruktansvärt det än är. Det var så fångarna i koncentrationslägren överlevde med förståndet i behåll; det är så alla människor som hamnar i omänskliga situationer fungerar psykiskt.

Så man undrar ju varför jag tvärtemot allt vad förnuft heter tagit på mig några jobb i Stockholm, under hösten.

– Du er skør, bliv her i stedet.

– Jeg ser det som en tur i zoologisk have. Spændende og lidt farlige dyr, der bevæger sig rundt om dig og pludrer på et eller andet mærkeligt sprog.

Haha! Varför inte? Och jag tar mig ju liksom bara fram för att sedan sitta tillsammans med några av de få normala individer som finns kvar i Sverige. Det går an. Så vill jag ju gärna träffa sonen också, han har förresten också skaffat nytt jobb och blir kvar i Sverige ett tag till. Jag gillar det inte! Jag vill att han ska komma och jobba i Köpenhamn, allt är klart bara han skriver under men så klart ska man leva sitt eget liv, inte sin gamla morsas. Vi får se.

Nu dags att brygga nytt te. Aptiten har kommit tillbaka och lyckligtvis innehöll frysen fullkornsfrallor och kylen ost och gurka. Om det fungerar som det brukar kommer jag att vara nära frisk i morgon, det är sällan mina förkylningar biter sig fast i mer än några dagar, jag verkar ha ett bra immunförsvar. Men jag tar dem på allvar, särskilt så här på äldre dar. Det är väl ganska vanligt att man själv går omkring och tror att man som senior kan bete sig som en 40- eller 50-åring men inget kan vara mer fel, kroppen har helt enkelt inte samma förmåga längre och man får ta det lite försiktigt. En person som en gång i tiden stod mig nära och är i min egen ålder gjorde inte det, han gick till jobbet fastän krasslig och snorig. Det slutade på sjukhus med syrgas i mask och antibiotika intravenöst men trots detta har man fortfarande inte helt fått bort all vätska ur lungorna utan tvingas behandla på ett för patienten mycket smärtsamt sätt och ge morfin.

Så jag bloggar liggande med te i massor och halstabletter i påse. Hörlurarna är mina bästa vänner och ska strax få förmedla underbara La bohème! Och vi har ju flera föreställningar inbokade på Köpenhamnsoperan framöver, vilket känns så kul. Operan i Stocholm är ju i ett gräsligt skick om än fortfarande vacker, jag väljer numera alltid Köpenhamn för bästa upplevelse och akustik.

God natt med er.

Mer eller mindre tvingad att tillbringa några dagar i det Sverige jag sedan så länge lämnat bakom mig känslomässigt (jag upplever inte längre någon anknytning till det jag tycker är en nation som borde skämmas och längtar bara efter den dag då jag ska få mitt danska medborgarskap) ser jag filmen Hallonbåtsflyktingen. Och jag vet att många tyckt att den är skit men jag skrattar – för jag vet vid det här laget precis hur det är att hata det egna landet och längta bort från det.

Varför blev det Danmark? Varför är det där jag så ofta går omkring, varför är det i Köpenhamn hjärtat bor? En slump, som så ofta i livet och man får vara glad om de tillfälligheter som kommer i ens väg är av det positiva slaget. I tisdags, till exempel, omkom en man i en bussolycka vid Brommaplan i Stockholm. Det blev någon rubrik som jag hastigt läste och sedan inte tänkte mer på, sånt händer ju tyvärr, men redan dagen därpå visade det sig att det var Fredrik Löfgren, känd från bland annat Genikampen i tv men också civilingenjör, utbildad vid Linköpings universitet där han efter examen forskade och framför allt en person som engagerade sig mycket för att hjälpa högbegåvade barn som inte får tillräcklig stimulans i skolan, som förolyckats. Det finns olika vittnesuppgifter men det hela verkar vara en så otroligt onödig död, där en rad olyckliga omständigheter samverkade på ett synnerligen tragiskt sätt. Så kan det gå – du springer efter en buss och sedan är livet slut.

Och här vill jag passa på att ge det riktigt smutsiga fingret åt de nollor som sitter på internetkloaken och fabulerar om hur Fredrik Löfgren skulle ha varit ”autistisk” och ”en incel utan social kompetens”. Tillåter ni att jag säger som det är? Att man får för sig detta beror på att man själv relativt Fredrik Löfgren är dum i huvudet och helt enkelt inte förstår den som är högt begåvad. Och den man inte förstår ger man alltid en rad diagnoser, jag har själv fått en hel del genom åren som förstås haft lika mycket med verkligheten att göra som de som nu tilldelas Fredrik Löfgren. Ja, herregud, ibland vet enfalden ingen gräns. Dessutom kunde det ju vara klädsamt om man fokuserade på tragiken i det som hänt.

Eller så börjar livet det den där dagen när du helt plötsligt känner att du är….hemma? Du vet inte varför, du kan absolut inte förklara det, men gatorna känns som….dina? Språket? Å, herregud! Men du har jobbat lite på det med hjälp av Google Translate och eftersom du har lätt för det där går det ganska snabbt, särskilt som du heller aldrig är rädd för att be om hjälp: Säg till mig varje gång jag säger fel!. Och du hittar ett litet krypin, dina svenska pengar är visserligen inte lika mycket värda här men det ordnar sig alltid, särskilt som dina danska vänner så ofta bjuder dig på middag….men inte för att du är pank utan därför att du faktiskt är nästan sämst i världen på att laga mat. Vännerna har du för övrigt hittat lite överallt:

• i en butik den allra första månaden när du rörde ihop det där mystiska, danska sättet att räkna så att alla, du själv inkluderad, till slut skrattade högt
• på ett fik när hon vände sig mot dig och frågade om hon snabbt fick låna tidningen för att kolla en sak
• och vid cykelstället och i affären och på gymmet och lite andra ställen också.

För några dagar sedan stod den svenska migrationsministern Maria Malmer Stenergard på en presskonferens och skröt om hur Sverige för första gången på mycket länge uppvisade en negativ invandring; fler än de som kommit hade lämnat landet. Jag lyfte på ögonbrynen, för det första därför att det knappast är något positivt per se och för det andra eftersom det inte sas någonting om vem eller vilka som utvandrat. Dessutom tog det bara något dygn innan det visade sig att en stor del av förklaringen till de siffror som verkade ge Stenergard orgasm på stående fot bestod i att Skatteverket städat i sina längder, alltså gjort det arbete de redan skulle ha utfört. Och, som sagt, vilka har egentligen utvandrat? Det fick man inte reda på och då var det ju inte mycket att hurra för. Om man hade lyckats hysta ut några ton kriminellt och arbetsskyggt MENA-avfall hade väl glädjeyran varit förståelig men det kom det alltså inga bevis för. Och dessutom spelar Stenergards siffror ingen som helst roll – bara jag råkar känna tillräckligt många svenskar som jobbar i andra länder utan att ha skrivit ut sig för att veta det. Kompetensflykten finns där hur mycket det än fuktas mellan benen på lilla Maria.

Och det är just de här lögnerna. Försöken att föra folket bakom ljuset. Inkompetensen. Oförmågan att säga som det är och sedan göra något åt det. Som gör att jag hatar svenska politiker och som en konsekvens av det hela landet. Sverige är ett dåligt skämt och vem som helst med en IQ över rumstemperatur blir på dåligt humör av att vistas på ett sånt ställe. Så då gör man det så lite som bara är möjligt.

Nåja, det danska medborgarskapet:

– Vi kan ju alltid gifta oss!

Sa han.

– Då blir du dansk direkt!

Men det tänker jag inte göra. Har jag lyckats undvika giftermål hittills så ska jag väl klara av det hela vägen; jag vill alltid ta hand om mig själv. Och allting är ju på gång, det tar bara tid.

– Saknar du verkligen ingenting av Sverige?

Sa en gammal, god vän som jag hade telefonkontakt med för inte så länge sedan. Nej, verkligen inte! Vad skulle jag ”sakna”? Kriminaliteten? Skjutningarna? Sprängningarna?Alla lågbegåvade importdjur som helt ödelagt Sverige? Käringar från mörk medeltid som springer omkring gömda bakom skynken och som eftersom de tillåts göra det har flyttat Sverige minst flera hundra år bakåt i tiden vad avser kvinnosyn? Skulle jag ”sakna” ett land som ses som en säkerhetsrisk i hela det övriga Norden och som är ett stående skämt i resten av världen? Det enda jag känner är djup skam över att det står ”svensk” i mitt pass, särskilt den gångna sommaren då ”svenska” MENA-djur begått mycket grova brott i staden jag älskar, Köpenhamn, har jag i princip oavbrutet haft kontakt med danska myndigheter:

När kommer jag att kunna avsäga mig mitt svenska medborgarskap???

Jo, vänta, en sak – saknar jag. Jag har letat i danska butiker och kiosker och jag vet inte om jag missar det men hittills har det inte blivit napp. Så:

Hallonbåtar hitåt!

Som det enda.

Jag antar att ni också följer rapporteringen i danska medier, med anledning av att svenska importdjur numera reser över sundet för att mörda mot betalning. Och om ni gör det har ni sett hur man skriver och talar mycket om att Sverige inte längre är en normal västdemokrati, med de värderingar och den trygghet för medborgarna som präglar en sån, jag läste till exempel följande: ”Sverige, som vi har betraktat som ett välfärdsland jämförbart med vårt” – notera ordet ”har”. Det här är dessutom inget nytt i dansk media, man har länge påtalat att Sverige förändrats till oigenkännlighet.

Jag vet inte hur många gånger jag har beskrivit Sveriges uppgång och fall här i bloggen. Kanske finns några av de inläggen kvar men jag rensar av och till och därför ska jag sammanfatta det hela mycket kort ytterligare en gång.

• Sverige var snabbt på benen efter andra världskriget, eftersom man varit ”neutral” och därför sluppit ockuperas och bombas.
• Man hade också möjlighet att genom sina naturtillgångar tillhandahålla exakt vad det krigshärjade Europa skrek efter.
• Sammantaget gav det här Sverige ett enormt ekonomiskt försprång och efterfrågan på landets produkter var så stor att man aktivt reste ut i Europa i jakt på arbetskraft.
• På det sättet kom italienarna till Sverige och tog jobb i den svenska industrin.
• Vartefter Sverige blev bara rikare och rikare drog det också till sig fler och fler människor som sökte ett bättre liv. Invandrare från Polen, Grekland, Finland, Rumänien, baltländerna….kom och bidrog till ytterligare välstånd.
• Sverige tog emot flyktingar också – de från Sydamerika som ville bort från politiskt förtryck, iranier som önskade fortsätta ett sekulariserat liv och Balkanbor som flydde från krig. Och det var samma sak här – man anpassade sig snabbt, lärde sig svenska, utbildade sig eventuellt och gick sedan ut i det svenska samhället och hjälpte till.
•  Och Sveriges nya invånare höjde dessutom intelligensen avsevärt. Jo, för normalt är det vad invandring innebär, eftersom de som lämnar sitt land för ett nytt i regel är de smartaste och starkaste. Nu kunde Sverige börja tävla på även den intellektuella arenan, med andra stora kunskapsnationer och blev snabbt ett land känt för teknisk know-how, inte minst inom it-området.

Och sen kom MENA. Ni vet vad som hände. Ni ser det utanför ert fönster varje dag. Ni hör det i luften, när polishelikoptern än en gång stör er sömn. MENA – som så totalt har ödelagt ett fantastiskt Sverige.

Självklart skriver jag om MENA som grupp, för lika självklart finns det förstås individer i detta kollektiv som är både begåvade, seriösa och framgångsrika på ett lagligt sätt. Men som grupp betraktade är MENA skit. Jag kunde ha talat om från början (och gjorde det faktiskt) hur det skulle sluta när man lät horder av detta skräp komma in i Sverige, med början kring millennieskiftet och sedan i en bara allt stridare ström för varje år som gick med någon slags makaber kulmen år 2015. Jag visste, eftersom jag bott ute i världen och bland annat där detta avfall finns alldeles i närheten, att de är obegåvade. Lata. Aggressiva. Empatilösa. Inskränkta och rigida i sina värderingar och normer hemmahörande i en forntid den civiliserade världen lämnat bakom sig för många tusen år sedan. De vill ha men klarar inte att skaffa sig det. De vill att andra ska göra jobbet åt dem och när de inte får som de vill attackerar de en uppfattad ”fiende” – som i själva verket bara är en person eller en stat som till skillnad från dem själva besitter intelligens och förmåga.

Om de inte vore som skadedjur skulle man skratta. Tvingas man vara i närheten av dem har man väldigt lätt att hålla sig för skratt.

Har svenskarna förstått det här? Jag vet faktiskt inte, kanske börjar någon form av tioöring att trilla ned? Men den etniskt renodlade och genomsnittlige svensken är ju faktiskt ganska dum själv, som jag skriver springer Sveriges framgångar och särskilt de av teoretisk natur ur alla de goda invandrare som kom före år 2000, det är de som har höjt nivån, inte de etniska svenskarna. Dessutom är ursvenskens erfarenhet av andra länder och kulturer otroligt begränsad. Sedan man började få råd har man visserligen rest – men då till sol och bad i första hand och när man också skolats in i den felaktiga föreställningen att alla människor är i grunden goda samt lika mycket värda och därför bör få samma förutsättningar är det kanske inte så konstigt att man saknar förmågan att förstå att det är precis tvärtom. Att världen tvärtom dräller av kriminellt patrask som inte blir vare sig laglydiga, intelligenta eller kunniga av ”förmåner”; du kan ge dem hur goda förutsättningar som helst och de kommer ändå att växa upp till att vara exakt som de MENA Sverige förorenats av.

Finns det något som kan rädda Sverige? Jadå, men då måste man ta i ordentligt och man måste förstå grundproblemet som jag beskriver det här. Det handlar om att utvisa så absolut många MENA som möjligt – och faktiskt saknar ju många av dem svenskt medborgarskap. Här finns heller ingen anledning att, som mesiga Sverige hittills gjort, låta sig hindras av att vissa länder ”vägrar” ta emot, sätt dem på ett flyg bara för det är inte Sveriges ansvar vad som händer när planet landat. Eller kasta dem över gränsen; jag lovar att samtliga europeiska länder kommer att hjälpas åt så att de inte fastnar på vägen.

Resten måste man låsa in, på det ena eller det andra sättet. Och minns här att en ö är en ö bara om man ser den från vattnet, det går alltså alldeles utmärkt att sätta stängslen runt de områden där MENA inte finns, för att skydda andra mot dem. En annan metod är att faktiskt utnyttja den möjlighet som nu är på plats och stavas visitationszoner. Svensk polis (som för övrigt allmänt mest är ett dåligt skämt rent organisatoriskt) verkar lite yrvakna och har inte kommit i gång med detta verktyg men tillämpas det smart kan man effektivt skära av MENAS förbindelser med resten av samhället.

Sverige är landet som begick självmord, när man släppte in MENA. Frågan blir om man vill väcka liv i liket. Eller förbli dinglande, där i snöret – alltmer förruttnat, så småningom spridande en vidrig stank till omgivningen, slutligen uppätet inifrån av äckliga småkryp som gärna festar på fegisar.

Valet är ditt, svensk.