Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Och apropå förra inlägget kan vi ju fortsätta med dumskallen i Damaskus som vägrade ta Tysklands utrikesminister i hand vid det besök hon och hennes franske kollega avlade i staden. Är det den här göken syrier i Sverige ”firar”? Man skrattar ju.

Minns ni den kvinnliga tolken som gjorde samma sak och vägrade ta en manlig chef i hand vid en anställningsintervju? Arbetsgivaren avbröt intervjun men Arbetsdomstolen ansåg att kvinnan diskriminerats och utdömde ersättning, något som väckte rättmätig vrede hos inte bara andra jurister utan mer allmänt. Och det var ju en rimlig reaktion ty självklart ska man inte kunna vägra att följa svenska normer om man vill leva i Sverige; passar inte galoscherna är det bara att sticka. Domen är ett exempel på just den typ av extremkorkad naivitet som  förstört Sverige och förvandlat landet till någon slags muslimsk lydstat.

Begåvningshandikappade synpunkter på hur män och kvinnor kan (eller snarast inte kan) interagera med varandra finns inom flera religioner, till exempel även judendomen. Betyder det att svenska, judiska män springer omkring i samhället och beter sig som om de levde i mörkertider? Naturligtvis inte, eftersom den som har något i huvudet inser att världen snurrar framåt och utvecklas till mer civiliserade former av mänsklig samvaro samt att anpassning inte bara är en nyckel till framgång utan också ren och skär artighet. Det handlar om intelligens helt enkelt.

Då kan vi kanske enas om det som stod klart från första stund – Syrien kommer inte att ”utvecklas” efter maktövertagandet utan bli bara ännu en muslimsk diktatur med en kvinnosyn från helvetet. Släpp inte in representanter från den här pinsamma nationen, håll dem utanför alla sociala sammanhang.

Bom, bom, bom – inom en timme samma lördagskväll. Grattis Sverige, ni importerade Mellanöstern – och blev Mellanöstern. Hur ska ni göra nu då, pappskallar? Hur ska ni bli ett civiliserat land igen? Gapskratt!

Tog paus från skrivandet och ringde N (som tyckte att jag skulle bege mig ut i kylan och hem till henne men nej tack, hatar att pälsa på mig så mycket som behövs nu i Stockholm). Och hur det kom sig vet jag inte men allting kommer sig ju när vi två går i gång och därför:

Var i världen är man smartast och vackrast?

Okej, spelar det någon roll? Vad fan spelar roll över huvud taget? Men vi var överens:

USA.

Det är ju inte konstigt alls att det finns mer av det mesta i USA, det är ett stort land med stor spännvidd. Nej, det fascinerande är att så hög andel av befolkningen är smart och vacker, jag har aldrig träffat så många smarta och vackra människor som i USA (östkusten) och det är väl därför jag haft så svårt att ta in att de amerikaner som finns på nätbridgen tvärtom verkar mer eller mindre efterblivna hela bunten. Blandade jag ihop egenskaper? Handlade det om annat? Nä, jag är duktig på att tänka rakt och klart och virrar inte till det med irrelevanta faktorer, att många amerikaner, i princip alla jag mötte, är öppna och inbjudande betyder alltså inte att de också nödvändigtvis är begåvade, sånt handlar mer om social kodex. I USA, man kan gilla stilen eller inte, är det lite….suspekt att inte vara öppen och när galna illdåd inträffar står det ofta i tidningarna att ”han var en enstöring” och så vidare – om någon stormat in i ett klassrum och mejat ner en massa elever är det viktigaste inte att han (har det alls funnits en kvinnlig skolskytt?) haft tillgång till vapen och ammunition utan i stället att han ”verkat lite udda och ensam”.

Men nu skulle det här handla om skönhet och begåvning och jag sa till N att för mig är det inte konstigt alls att det finns en masse i USA. USA har alltid varit ett invandrarland och eftersom invandring som inte är välfärdsturism består av de smartaste, snabbaste, allmänt duktigaste och i regel yngsta vuxna från olika länder har ju äktenskaps- och barnalstringslystna haft ett jättesmörgåsbord att välja från, ingen har behövt hålla till godo med grabben från grannbyn där inte och så har genpoolen fått ett allt klarare vatten med tiden och generationerna som gått.

Själv är jag snarast ett resultat av europeisk diaspora, där mina förfäder irrat omkring i denna vackra världsdel men långsamt ändå rört sig västerut. Har de varit på jakt efter det perfekta, knapplösa knullet, när det var dags att föröka sig? Är det därför de flyttat så ofta? Och finns det en flyttgen, som de överfört till mig? Jag undrar ju, jag drivs själv ständigt av en önskan att bo i nya länder och på nya platser, det vet ni som är trogna bloggläsare. Jag sa till N:

– Det kanske kan jämföras med situationen i USA?

Hon svarade:

– Har du sett dig i en spegel?

Jorå, det har hänt och tyvärr alldeles nyss. Gör inte samma misstag som jag, hasa helst inte ut i badrummet för en tandborstning när ni suttit och skrivit till långt in på småtimmarna (och avslutat det hela med en fullständigt förvirrad bloggpost) därför att flytet infann sig men om ni ändå känner behovet så undvik nogsamt den där reflekterande rektangeln på väggen ovanför handfatet.

God natt/God morgon.

Åh, snart är det dags och jag kommer att befinna mig i mitt älskade Danmark igen! Men jag måste ju ta mig dit, också.

Och då, minsann, kollade jag FlixBus, jag har åkt med dem tidigare när jag inte hittat bra tågtider men senast höll det på att sluta så illa att jag ville kontakta kundtjänst nu innan jag eventuellt bokade. För tro mig, det är ingen höjdare att ha ett planerat möte i Köpenhamn vid en bestämd tid och först bli nekad att kliva ombord på bussen, av en chaufför som talar mycket knagglig svenska och knappt någon engelska heller:

– Kan du visa ditt pass?

– Mitt pass?!

– Ja, utan pass får du inte resa med bussen.

– Men snälla du, det råder passfrihet inom Norden, för oss som är medborgare där. Jag har inte mitt pass med mig, det behövs inte. Men du kan få se mitt körkort.

– Det räcker inte.

– Menar du att jag måste ringa svensk polis så att de får tala om för dig vad som gäller?

Ja, jag har redigerat chaufförens svenska, det skulle se så elakt och löjligt ut annars.

Först efter lång tid fattade han att jag hade rätt och han fel och det där vill jag förstås inte vara med om igen, därför försökte jag i dag chatta med FlixBus. Först tvingades jag fylla i för- och efternamn samt mejladress och bara det var ju märkligt, det här var väl en chatt? Men jag gjorde det och beskrev mitt problem, bland annat bad jag att de skulle skicka ett mejl med uppgiften att man inte behöver pass för att som svensk resa från Sverige till Danmark, så att jag kunde visa upp det vid behov  och efter en lång stund plingade det till och jag hade ett ”svar”:

Hallå! Tack för att du når ut. Det här är Melva från Flix. Det är ett nöje att hjälpa dig i dag.

Jag började skratta där jag satt, det var så uppenbart att jag hade fått en robot på halsen. Men man vet ju aldrig vad som kan hända och sen plingade det till igen:

”Melva”:

För att jag ska kunna kontrollera, kan jag få bokningsnumret, passagerarens namn och den e-postadress som användes vid bokningen?

Jag:

Har du inte läst vad jag skrev? Jag har ingen bokning ännu, det är för att eventuellt kunna boka som jag vill diskutera med er.

”Melva”:

Får jag veta den exakta platsen för din avgångs- och ankomstdestination eftersom jag måste kolla här i slutändan dokumenten som du exakt behöver för att kunna ta turen.

Jag:

Det behövs inte, jag ska åka från Stockholm till Köpenhamn, det enda jag vill är att ni skriver ett mejl eller dylikt som jag kan visa upp för chauffören, så att det framgår tydligt vad som gäller – nämligen passfrihet inom Norden.

”Melva”:

Jag vill bara veta den exakta platsen för din önskade resa för att jag ska kunna kolla in på vår webbplats de saker du behöver eftersom du berättar för mig att våra chaufförer ber om ditt pass.

Jag:

Jag ger upp!

Ja, herregud. Det får bli tåg och det är ju förstås alltid förstahandsalternativet, det är inte direkt bekvämt att sitta på en buss i så många timmar. Problemet är bara att Sveriges tågtrafik fungerar så fruktansvärt dåligt, man vet knappt om man kommer fram. Minsta snöflinga eller minusgrad verkar ju fullständigt ödelägga all spårbunden trafik i Sverige där man heller aldrig lär sig av misstagen och återinför en statligt ägd järnväg som har ansvaret för allt – tågen, spåren och underhållet.

Ändå kan inget grumla glädjen jag känner inför att slippa Sverige ett bra tag. Och jag fattar inte själv vad jag håller på med? Varför ta på sig de här uppdragen när jag vet så väl att det kanske är kul i en vecka i Stockholm, sedan längtar jag bara bort. Varför binda upp sig så mycket att jag till och med måste skaffa en bostad i Stockholm? Dårpippi, det är vad det är. Jag blir bara förbannad och irriterad på allt och alla (nåja, de flesta); jag trivs inte i Sverige, det är om man frågar mig vid det här laget ett skitland befolkat till största delen idioter. Tidningarna är fulla av stav- och grammatikfel, sjukvården ett dåligt skämt och skjutningar och sprängningar tillhör vardagen. Vem fan vill bo på ett sånt ställe? Inte jag, knappast någon normal person heller. Och den här lägenheten som jag hyrt? Trivs inte! Alternativet är då att köpa ett hus i Sverige men då ska ju det skötas även om jag inte befinner mig i landet.

Nä, fy fan!

Till slut kan jag bara konstatera att så mycket är bättre än förr, trots allt. Eftersom jag alltid gör flera saker samtidigt slängde jag på den gamla, svenska tv-serien Svenska hjärtan där jag satt och skrev i min lilla stockholmslya och hajade helt plötsligt till – hade jag verkligen sett rätt? Jo, det hade jag och det är ju närmast otroligt att man alltså visade könet på en liten, naken flicka som kliver ur ett badkar! Aldrig att det hade hänt numera (om man undantar hjärndöda ”influencers”). Aldrig.

Fan, jag hatar när bloggen blir gnällig; som ett gammalt gångjärn som behöver smörjas. Jag skriver ju här för att vädra mina tankar om allt möjligt så när jag blir sur och förbannad märks det men lyssna på detta:

När bloggen är helt nedlusad med invektiv och ilskna utropstecken gör det mig ännu mer irriterad; den ser så ful och tråkig ut att jag faktiskt vänder i dörren vissa gånger då jag loggat in – vem vill vara här då? Kvicktänkt av mig, inte sant? Jag ska lätta på ventilen och gör det men alltihop slutar med att jag själv åker på en rejäl blåsning, rakt i nyllet.

Är det här vad de kallar självdestruktivitet? Att ramla i sina egna fällor? När skiten träffar fläkten?

Dessutom speglar det inte vem jag är, jag har visserligen ett hett humör men ilskan blåser snabbt över. I det verkliga livet markerar jag ordentligt eller skriker till, beroende på hur väl jag känner min motpart och fem minuter senare är jag glad och positiv igen. Men bloggen? Står där och stinker om jag inte raderar inlägg. Vilket jag visserligen gör ibland men inte av de här orsakerna.

Köpte plockgodis när jag var som mest uppe i varv, något jag väl inte gjort på ett år. Först funkade det, jag fick väl någon slags sockerchock antar jag, eftersom jag nästan aldrig äter sötsaker. Men efter ett tag upplevde jag bara en otroligt äcklig känsla i munnen, när placken la sig som cement på tänderna och magen sa ifrån den också:

– Ge mig mat och inte sura nappar!

Så jag tog en ordentlig svängom med den elektriska tandborsten och hackade sedan ett rödkålshuvud stort som en basketboll, hällde marinad över och ställde in hela härligheten i kylen. Bästa som finns, bara att ta av när lusten faller på, som det är eller med till exempel lax.

Känns det bättre? Tror jag ska köra ett varv till med tandkräm och tandtråd, faktiskt. Bläe.

Jag börjar tro att jag prickade alldeles rätt när jag skrev Kanske dement eller nåt, det är helt klart någon i huset där jag just flyttat in som inte har alla hästar hemma.

Det har hittills aldrig skett på tider som inte är okej men samtidigt, vem börjar spika i väggarna (det låter så) varje morgon, halvannan månad efter inflyttning? Varför gör man inte klart det man ska i stället? Herregud, ingen tycker att det är märkligt om sånt här hörs någon gång men varje morgon som sagt och ja, jag upplever att det handlar om samma lägenhet någonstans i närheten av min. Ännu märkligare blir det av att det hela pågår i som mest tio minuter, sedan är det tyst resten av dygnet.

Jag avbröt ju mina läkarstudier och jag har ingen som helst annan utbildning inom området mänsklig hälsa eller ohälsa heller. Men det jag har gjort är att som journalist skriva mycket om medicin eftersom det intresserar mig och när en artikel inom ett specialområde till slut publiceras ligger det i regel betydligt mer kunskapsinhämtning bakom än vad som faktiskt kommer till uttryck i texten, journalisten lär sig väldigt mycket på vägen, hela tiden. Dessutom har jag levt rätt länge vid det här laget och även om jag uppskattar att vara ensam och pula med mitt så är jag också allmänt nyfiken på människor (helst på avstånd då), vilket gjort mig till en god bedömare av andra. Med det sagt är min upplevelse klar – någon som bor nära min nya lägenhet mår inte bra, på det ena eller det andra sättet. Det här är inte ett friskt beteende.

Nu vet jag som sagt inte vem det handlar om, jag har lite för mycket omkring mig för att hinna springa och lyssna vid dörrar, men jag har tagit en första, trevande kontakt med hyresvärden. Och kanske var det väldigt bra? I torsdags, nämligen, besökte företaget som byggt huset alla lägenheter för en tillfällig justering av elementen. Det är ju ofta lite knixigt i hus där allt är nytt och en del boende har haft det kallt medan andra i stället upplevt det som för varmt (själv hade jag en temperatur på bara runt 18 grader i badrummet men jag är ju rätt bestämd av mig så det åtgärdades snabbt) och nu ville man testa en sak så att alla förhoppningsvis får en varm och skön jul.

Killen från byggföretaget kom och trodde först att han skulle behöva byta en större del men då sa jag att det nog skulle funka att bara ta bort termostaten och sätta på en anordning som kan skruvas på och av, det var så man hade gjort i mitt badrum, nämligen. Det visade sig stämma och han sprang ned till sin bil för att hämta några saker. Jag lät ytterdörren stå olåst och så kom han tillbaka men bara någon minut senare öppnades dörren igen och en äldre kvinna kom in i hallen. Först trodde jag att hon hade något med reparationen att göra så jag blev arg när hon bara stövlade in med skor på och sa ifrån: ”Du får gärna ta av dig skorna!”. Men då vände hon helt plötsligt på klacken och gick ut igen.

Jag stod som ett frågetecken men skrattade och då berättade killen som var på besök att han just hade varit i kvinnans lägenhet och att hon tydligen bor två trappor rakt ovanför mig, i en exakt kopia av min lägenhet. Vad kallar man sånt? Så klart kan vem som helst vara stressad och begå misstag men att ta fel på två våningsplan? Om hon gick nedåt hade hon ju just lämnat sin egen lägenhet, om hon gick upp missar man liksom inte att man bara hunnit en trappa. Om hon tog hissen upp? Nej, varför skulle hon ha tryckt på fel knapp? Dessutom försökte hon inte öppna med nyckel, hon bara tryckte ned handtaget. Och till sist – nej, hon var absolut inte full eller drogpåverkad på något sätt. Inte alls.

Ni fattar vilket ord jag söker, antar jag? En demenssjukdom där ett vanligt symptom är desorientering.

Det här är otäckt, inte för att kvinnan klev in i min lägenhet, det var ju bara synd om henne (och jag fick äntligen tummen ur och svabbade hallgolvet efter hennes stöveltramp, det hade jag ändå tänkt göra i veckor!) utan därför att att här kanske jag har min lilla snickare. Förvirring i rummet ackompanjeras ofta av förvirring i tiden, vilket är förklaringen till att den sjuke upprepar saker och inte kan hålla isär olika dagar och tillfällen. Man minns inte vad man åt till middag dagen innan och man kanske heller inte minns att man faktiskt slog in den där spiken redan för två veckor sedan? Det blir lite som i filmen där en man vaknar upp till samma dag – dag efter dag efter dag. Hemskt, ju!

Inte minst jag har sett på nära håll hur en neurodegenerativ sjukdom bryter ned en människa; det är fasansfullt. Och visst, ingen sjukdom är vacker, ingen död är behaglig, men eftersom vi människor skiljer ut oss från övriga djur just genom vår hjärna känns demens och andra patologiska tillstånd där lite som förlusten av den mänsliga identiteten. Det är….förnedrande. Har ni sett filmen ”Still Alice”? (Om inte, gör det så snart ni kan.) Spåkprofessorn och forskaren Alice drabbas av hereditär Alzheimer mitt i livet och blir snabbt sämre, vid ett tillfälle säger hon:

– Jag önskar att jag hade cancer, då hade jag inte behövt skämmas så. När det gäller cancer tar människor på sig rosa band och skänker pengar. Man behöver inte känna sig så socialt…jag kommer inte på vad det heter!

Och jag tror att jag i alla fall hyggligt kan sätta mig in i det hon säger. Att tappa stoltheten, att inte längre få vara människa.

Själv har jag inga demensproblem, jag håller fortfarande runt tvåhundra lösenord i huvudet, minns precis vad jag sa eller åt för flera veckor sedan och går inte in i fel lägenhet. Olika familjer och olika individer har olika anlag, jag kommer att bli sjuk i och dö av något annat skulle jag tro, vi har aldrig haft demenssjukdom i släkten. Jag är glad för det även om det ju faktiskt betyder att jag kommer att vara smärtsamt medveten om mitt kroppsliga förfall.

Hur som helst – att hyra den här lägenheten är ett av mitt livs största misstag. Men misstag kan man rätta till, om man har kraft och pengar och min son, som måste vara världens snällaste, har redan lovat att ställa upp. Han förstår att jag trodde att det här skulle bli kalasbra men slutade med ”Hjälp!” och kommer att hjälpa mig med en ny flytt. Och när allt kommer omkring? Jag har fått gammal skit utrensad, kastat kläder som blivit liggande sedan anno dazumal och köpt nya fina möbler – det är bara att hyra flyttbil ju. Nu blir det villa även i Sverige, i alla fall och lagom till våren kommer jag att kunna spatsera omkring i min egen trädgård om allt löper enligt plan.

God Jul på er!

Jag blir mer och mer övertygad – i mitt hus i Solna bor en psykiskt sjuk person. För samtidigt som jag ligger i soffan och kollar På spåret, där Molly Hammar sjunger så fint, går en annan hammare i gång kvart över nio en söndagsmorgon.

Jag tänker så här: Du kanske borde lugna ned dig, vem du än är, innan jag blir förbannad på allvar. Jag lovar dig att du inte vill uppleva det, nämligen.

Efter en lång dag som avslutades med trevligt lussefika på stan kommer jag hem till min bostad i Sverige och hoppar nästan direkt in i duschen. Jag ska hinna dammsuga (liten lägenhet = mycket damm på kort tid), få i gång en tvättmaskin som är klar före 22.00 och helst laga mat också – det är kort sagt bråttom. Men precis när jag tvålat in mig ringer det på dörren.

Jag svär en kort ramsa – ”Vad fan nu då???!!!!???” – och virar in mig i en handduk; utanför står en ung kille som håller upp en legitimation han har hängande runt halsen:

– Ser du var jag kommer ifrån? Verisure!

Jag skiter väl för i helvete i vem han är, han ska helt enkelt inte befinna sig i huset, han har ingen anledning att göra det. Så jag drar igen dörren, låser den och ringer omedelbart den så kallade störningsjour som bostadsbolaget har. Det har många fler gjort, visar det sig, den här försäljaren har trängt sig in och ska ut. Men frågan som inställer sig blir vem som släppt in honom, vilken jävla nolla som på det sättet orsakat bostadsbolaget och som en konsekvens därav, eftersom det som drabbar en hyresvärd alltid kommer att landa på hyran i slutänden, övriga boende en dryg kostnad när vaktbolaget ryckte ut.

”Trygghetsboende” kallar fastighetsbolaget det här huset. Tja, då kanske man skulle ha infört begåvningstest som ytterligare ett krav för att få hyra eftersom inga lås i världen hjälper om boende släpper in obehöriga hur som helst.

Men självklart har Verisure sin skuld i det här, de också, vilket otroligt skitföretag de är som säger sig stå för trygghet men tvärtom skapar stor otrygghet hos äldre boende, när de utan tillstånd bryter sig in och springer runt och ringer på dörrar klockan halv åtta en luciakväll. Själv blev jag ju bara förbannad och Verisure-killen fick sig den utskällning han förtjänade men andra kanske faktiskt blev oroliga och rädda. Förresten…var det inte Jan Guillou som hade fått totalt nog av Verisure? Vänta nu….jodå, här har ni det.

Jag börjar inse att det jag hela tiden kallat ett experiment, att hyra en liten lägenhet, kommer att få stanna just där så nu, när jag snart jobbat undan det sista, ska jag sätta mig med te och mackor och lusläsa Hemnet. Jag bor ju i villa i Köpenhamn och till det finns en anledning, jag är av den bestämda åsikten att det alltid kommer att gå fel när man staplar människor, som är olika på alla de sätt människor kan vara just olika, ovanpå och bredvid varandra. Men så hittade jag det här seniorboendet och tänkte att det kunde vara värt ett försök ändå, ska man få hyra här måste man vara över 60 år och det borde utgöra någon slags garanti för en ostörd och trygg miljö. Ha! Jag hade så fel man kan ha. Eller snarast rätt på varje punkt. För det handlar ju inte bara om det som hände i kväll utan om så mycket mer, saker jag ska skriva om när andan faller på.

Men nu som sagt: Hemnet! Jag skulle tippa att det slutar med någon mindre kåk runt Norrtälje, där hittade jag några bra objekt innan jag gjorde misstaget att hyra den här lägenheten. Antingen det eller att jag säger upp kontraktet ändå och helt skippar Sverige.

Många lustiga grannar har man stött på under sitt liv men jag tror faktiskt inte att jag förrän nu har haft ett regelrätt psykfall i närheten. För jag antar att det är vad det handlar om? Varför annars startar man varje dag med att snickra och hamra en månad efter inflyttning i en mycket liten lägenhet? Det finns liksom inte ens yta nog att fortsatt sätta upp grejer efter så lång tid.

Sjuk jävel. Kanske dement eller nåt, vad vet jag. Verkar under alla omständigheter behöva avancerad vård.

Bravo.

Kvinnors kroppar är inte byggda för dagens samhälle, nämligen, de är tänkta att börja producera barn så fort första ägglossningen är ett faktum och fortsätta med det fram till menopaus, med avbrott endast för amning. Vem vill leva så? Inte du, inte jag. Vi vill utbilda oss och jobba, skaffa en egen ekonomi och påverka samhället. Kanske föda också, visst. Men inte hela tiden.

Sedan kvinnor började välja bort en karriär som fru och mamma har hormonellt betingade kvinnosjukdomar blivit mer och mer påtagliga. Bröstcancer är till exempel vanligare bland högutbildade kvinnor än bland lågutbildade men det är förstås inte de förvärvade kunskaperna som är boven i dramat, det handlar om att färre graviditeter och vid en högre ålder ökar risken att få sjukdomen. Det gör också övervikt, som kan vara en effekt av den stress som uppstår när du ska försöka bolla ihop en karriär med en familj som fortfarande inte fattat att man bör dela på det som så vackert kallas ”hemarbete” och ”omhändertagande av barn”. Samt användning av p-piller, som också ökar risken livmoderhalscancer något.

Å andra sidan minskar p-piller risken för cancer i livmodern och äggstockarna.

Tjosan.

Jag skrattade en gång när en god, kvinnlig vän kallade kvinnors kroppar för ”en cirkus”, just apropå alla hormoner som ryms i den och drar än hit, än dit och inte helt sällan åt olika håll. Tja, kanske blir vi lite av clowner?

Amanda Schulman har så rätt, forskning kring det kvinnliga hormonspelet skulle inte bara minska den stigmatisering hon skriver om utan faktiskt också förebygga många av våra vanligaste kvinnosjukdomar och därmed lidande och död samt få kvinnor att må mycket bättre psykiskt. Självklart går det att skapa hormonell balans och hälsa i den kvinna som inte lever som kvinnor gjorde förr, det handlar bara om att avsätta tillräckligt med tid och pengar till projektet och att få fler att vilja forska inom området – och vid varje tillfälle då en kvinna mår dåligt, fysiskt eller psykiskt, borde en hormonell förklaring vara den första att söka.

Några skrev att de blivit ”förvånade” av att se Amanda Schulman så välformulerad och skarp. Jaha? Det blev inte jag men faktiskt är ju det bara en bekräftelse på en sak Schulman tar upp:

En bra början kan vara att kvinnor håller ihop och kräver att man tar våra kroppar på allvar.