Journalist, uppfinnare och kattfrälst

Jag är så trött att jag kan spy på att de här lågbegåvade ungarna, i regel framavlade av MENA-importer, kallas ”barn”. Sluta kalla dem barn. Kalla dem vid deras rätta namn – primitiva djur helt i avsaknad av varje mänsklig egenskap.

Följande egenskaper utmärker en människa: en begåvning högre än andra djur, empatisk förmåga, konsekvenstänk, förståelse för att samarbete är ett förstahandsalternativ, eftersom det gagnar alla som deltar i det och något man överger bara om konflikter blivit olösliga.

Bland annat.

Det känns extremt alarmerande att polisen som intervjuas har ”svårt att få in i huvudet” att det är så här det blir när man importerar lågbegåvat MENA-patrask, det borde inte komma som en överraskning?

Kan någon betala en studieresa för den här mannen, så att han på plats kan se det självförvållade kaos som råder i de flesta länder i Mellanöstern och Afrika, de regioner de svenska importdjuren till stor del kommit från sedan millennieskiftet.

Fler poliser som förstår verkligheten vore trevligt.

Jag skulle vilja påstå att jag just gått igenom en typisk måndag, en dag då saker går fel. Och nu tror ni kanske att jag inte gillar måndagar? Men där tar ni i så fall miste, jag tvärtom älskar när vardagen drar i gång och brukar normalt få mycket gjort just då.

Men problemet med måndagar är att andra inte är helt alerta efter helgen och ibland kommer det att påverka mig negativt. Så fick jag till exempel ett ryck söndag kväll när jag lyssnat till ett reportage i mitt älskade P1 om hur dyrt kaffet kommer att bli framöver, jag insåg att här krävdes ett rådigt sinne och detta omedelbart för man kan ju vara hur mycket hamster som helst – med vevradio (som också hjälpligt kan ladda mobilen och datorn), skafferiet fullt av torrvaror, ficklampa, en nödväska som är packad…- men utan kaffe inget liv i väntan på kriget.

Sagt och gjort, jag skrev helt enkelt ”extrapris på kaffe” i sökfältet och hittade till min förvåning omedelbart att nätapoteket Meds sålde 425 g Gevalia för 47 kronor styck, med fri frakt och leverans till dörren. Snabb som en kobra la jag tio paket i varukorgen, fyllde i mina uppgifter och la mig sedan att sova, förväntansfull som ett barn på julafton och otroligt nöjd med mig själv för här skulle minsann fikat vara tryggat för ett bra tag framåt, jag skulle till och med kunna bli en hjälte som erbjöd andra, mindre förutseende personer med abstinenshuvudvärk, en kopp:

– Ta påtår också!

Leveransen skulle anlända ”någon gång mellan 16 och 22.30” vilket var helt okej, jag satt ändå och skrev hela dagen och ganska exakt fem över fyra plingade det till i mobilen, det var Budbee som skrev att de var i närheten, bara ”två stopp borta”. När den lilla bilen som man kunde följa på en karta svängde in på min gata ställde jag datorn i soffan och mig själv vid porttelefonens mottagare i hallen, jag hade bett Budbee att ringa på dörren så att jag kunde kontrollera varorna och mycket riktigt tjöt det också till strax därefter varpå jag tryckte på knappen för att öppna porten. Inget hände men efter någon minut ringde mobilen:

– Gjlkajljkflkjeoruojlkdsaf!

– Vad sa du? Öppnades inte porten eller?

– Jjjlkadjföjlkjar!

– Jag hör inte vad du säger men jag öppnar igen.

TYSTNAD.

Efter några minuter gav jag upp med en djup suck, jag fick tydligen gå ned? Men då stod paketet utanför ytterdörren. Uppenbart var budet inte läskunnigt (anställer de apor?), jag svor några ramsor, slet in kartongen i hallen och hämtade en kniv för att öppna den.

Kaffe överallt. Tre förpackningar var skadade.

Ringde Meds med en gång, kundtjänsten hade öppet i ytterligare några minuter:

– Det var tråkigt att höra.

– Ja, verkligen. När kan ni hämta skiten?

– Du vill inte behålla de paket som är hela?

– Nej, det blir bara trassligt, nu köper jag någon annanstans i stället.

– Okej, då beställer jag en retur. Du kan ställa paketet utanför dörren.

– Men herregud, glöm det. Jag behöver ju självklart en kopia av retursedeln, så att jag kan bevisa att ni fått tillbaka varorna, annars kan jag åka på ett betalningskrav. Jag förutsätter att ni skickar med en sådan, via budföretaget.

– Va?

– Vadå ”va”?

– Alltså…vi hämtar ju paketet med hjälp av det här företaget.

– Ja, det hoppas jag, inte minst för er skull eftersom jag inte kommer att betala för en skadad leverans. Men det är ju inte det jag säger, jag frågar dig vem som ger mig ett kvitto på att jag återlämnat varorna.

– Eh…alltså du kan ju se i spårningsappen att de hämtat varorna?

Jag kan inte hjälpa det, jag börjar skratta, det här är så fruktansvärt dumt.

– Förlåt att jag skrattar men du tror alltså på fullt allvar att det faktum att ett budföretag i en app skriver att de hämtat en retur utgör ett bevis på att ni fått tillbaka det jag annars blir betalningsskyldig för? Det är klart att man kunde tänka sig en beviskedja i en domstol där det till slut godtas men det är vanskligt och dessutom, skulle jag stå där och vänta på att appen uppdateras då innan jag ger budet paketet? Förstår du vad jag säger? Det är ni och jag som är avtalsparter här, inte jag och budföretaget, det är där den här juridiska klämman uppstår. Utan ett bevis skulle ju ni kunna hävda att ni till exempel fått tillbaka bara en del av varorna.

Nej, han förstår inte. Han är inte i närheten av att förstå och blir bara mer och mer förvirrad ju fler förklaringsvändor jag kör, den här lilla ”kontakt-med-kund”-mallen som de gav honom på den en dag långa ”introduktionsutbildningen” fungerar inte. Till slut tycker jag nästan synd om honom (mest för att han verkar så genuint stendum):

– Gör nu så här att du talar med någon chef och så mejlar ni mig i morgon om hur ni vill ge mig det här beviset. Missa inte det bara, för utan det kommer jag inte att vare sig överlämna paketet eller betala fakturan.

Vi lägger på, jag är helt matt av irritation men ringer ändå företaget som sköter Meds fakturering (ännu en ”medaktör”…) och har turen att hamna hos en person som faktiskt förstår dilemmat. Fakturan sätts på paus.

Efter en stund ringer jag också sonen och berättar hela den snurriga historien.

– Så i morgon ska Airmee komma och hämta. Ska bli intressant att få uppleva ännu ett mentalt magplask.

– Sa du Airmee?

– Japp, tyckte också att det hade varit enklare om de åtminstone använt samma företag för retur som för leverans.

– Grattis. Jag använde Airmee en gång – men aldrig mer. De sköt upp leveransen dag efter dag, först efter fyra dagar fick jag verkligen paketet. Jag tvingades sitta hemma och vänta i nästan en vecka!

Mediterade en stund för att kunna hantera baksidorna av det digitala samhället. Så mycket har blivit så otroligt mycket smidigare, när vi kan sätta in och ta ut pengar genom vår dator eller mobil, betala eller få betalt online, deklarera med ett enkelt knapptryck…you name it. Men annat har i stället totalhavererat, till exempel en så enkel sak som att på ett företag få tag i en ansvarig person som har i alla fall grundläggande kunskaper och en normal begåvning. Det billiga kaffet blev dyrt – för mig som fick lägga massor av tid på telefonsamtal (och det är säkert inte slut än) och för miljön, när budbilarna får köra fram och tillbaka som skottspolar.

God natt jord.

Slutligen fått nog av tokdåren, någonstans i närheten av min lägenhet, som i princip dagligen måste spika och hamra – eller vad fan människan pysslar med – och satt ihop ett nätt litet program på temat ”kan du så kan jag” som kommer att spelas upp vid behov. Med lite tur får jag uppleva ett psykbryt av episka proportioner och kanske till och med att hen flyttar?

Dålig idé att reta upp mig så här mycket, måste jag säga. Jag söker inte konflikter men när de är ett faktum som inte kan undvikas går jag all in och det har hittills alltid slutat illa för mina motparter.

Alltså:

Håll till godo – och skulle jag höra ett knäpp ifrån dig efter 22.00 så kommer du dessutom att än en gång bli föremål för störningsjour men dessutom polisanmälas.

Dumfan.

Packade upp ännu fler böcker, det här har fått vänta i brist på tid. Pust! Varför har jag sparat alla – och då snackar vi ändå bara om de jag behållit i Sverige och som tidigare legat i flyttkartonger hos sonen. Det är böcker från alla olika utbildningar, allt från programmering, matematik, juridik och journalistik (tur att jag inte hann köpa kurslitteratur på läkarlinjen också!), det handlar om enorma mängder. Lägg därtill all skönlitteratur, all övrig facklitteratur samt sådant jag köpt på utställningar till exempel, med bilder av konstnären i fråga. Jag har tvingats fylla en hel vägg med bokhyllor här i denna lilla lägenhet och då är det ändå tveksamt om det kommer visa sig räcka, kanske måste jag slänga en del i vilket läge jag kommer att få svår ångest eftersom min bestämda åsikt är att en förlorad bok är kulturell förödelse.

Men det var kul när jag också hittade en massa gamla fotografier, hela album med minnen av inte bara mamma och pappa utan också av farmor, farfar och mormor samt en rad människor som jag inte ens vet vilka de är, antagligen mormors mamma och så vidare och jag var ju helt fascinerad, nu vill jag hitta en bra tjänst som kan omvandla alla bilderna till digitalt format. Jag visade sonen som kom över på en bit mat och frågade:

– Vet du vem det här är?

Han gissade på min mamma, alltså sin egen mormor men det var min mormor, som vi begravde i februari samma år som han själv föddes. Jag minns den där kalla dagen vid kistan, hur jag var väldigt ledsen eftersom jag stått min mormor nära, hon hade tagit hand om mig ofta när jag var liten och hur den svarta kjolen stramade över magen trots att jag vidgat den i midjan med hjälp av ett resårband; nu skulle mitt barn aldrig få lära känna henne, äta hennes havregrynsgröt som hon kokade varje morgon, smaka hennes vällagade husmanskost och hennes pressgurka, så himmelskt god, höra hennes förmaningar om att man inte ska äta sött – ”Ta en frukt i stället!” – eller klappret av hennes höga klackar där hon stormade fram i dräkt och klassisk handväska innehållande parfymerad näsduk. Jag kunde som vanligt inte gråta, jag tittade bara ned i den frusna marken och bet ihop. Men som ni märker har jag aldrig slutat tänka på henne. Min mormor.

Sonen sa:

– Vad lika de var, hon och mormor!

Jag blev lite förvånad, var de verkligen det? Det mest påfallande hos min mormor var hennes stora näsa med den där böjen nedåt, det ser inte så farligt ut på fotot eftersom det är taget framifrån men i profil var den enorm. Men sedan såg jag, de höga kindbenen, ögonen och javisst, okej då, lite näsan också….de var faktiskt lika. Vad märkligt, jag har aldrig tänkt på det.

Till slut hittade jag ytterligare ett album – ”Lillans Bok” – och då var det inte lika roligt längre. Hjälp! Här var jag själv.

Det här är en bok med förtrycka fält där föräldrarna kunnat fylla i fakta om barnets utveckling samt klistra in bilder och i övrigt berätta om särskilda händelser. Man kan läsa det jag redan vet, att jag var helt normalt utvecklad motoriskt men också det som är så typiskt mig på något sätt, att jag hoppade över utvecklingssteg. Jag ”magålar” men kryper inte utan reser mig i stället direkt och går, förmodligen har jag övat i smyg och hållit mig i stillhet tills jag känt att jag behärskar konsten till fullo, det är sådan jag alltid varit och är som vuxen också. Jag har ”mycket och svart hår vid födseln” och bredvid denna hyperintressanta upplysning har förmodligen mamma klistrat in en hiskelig bild på mig, där hon satt upp denna kalufs i en tofs på huvudet, jag ser inte frisk ut. Första turen med barnvagnen, första leendet, första tårarna, första skrattet…och jag avskyr tydligen att bli matad, jag ska äta själv, ”helst med sked”. Och så, med rödpenna, det mina föräldrar återkom till genom alla år och chocken riktigt lyser igenom:

I dag började Carina prata och detta helt rent och i hela meningar. Det är onekligen tidigt, hon har ju precis fyllt ett år bara. Vi är lite tagna.

Längre trodde jag inte på det här, jag skrattade alltid när de tog upp det och sa att de förstås hade blandat ihop årtalen på något sätt, att en ettåring från ingenting skulle sätta ihop en hel mening med subjekt, predikat och objekt och dessutom uttala allt klanderfritt är helt enkelt inte rimligt, det är något som normalt inträffar mellan tre och fyra års ålder. Då svarade de surt att det hade de minsann inte alls gjort, det pågick tydligen ett VM i fotboll där Sverige glänste när det här hände och de hade haft mig liggande bredvid sig i soffan medan de såg en match eftersom jag var magsjuk. Och då, från ingenstans:

– Pappa, kan jag få ett glas vatten?

Ni vet hur det är, när det sprutat ur båda ändar är man törstig.

Hur som helst – för övrigt var jag alltså helt normal och i syslöjd och teckning utvecklades jag aldrig, ni skulle kunna hota mig med elektriska stolen och jag skulle ändå inte få ur mig en streckgubbe; vi har helt enkelt olika talanger och det vi inte kan beundrar vi medan det vi behärskar bäst ses som självklart. Hur fantastiskt tycker jag inte att det är när jag ser någon teckna ett porträtt?! Ett vitt papper fylls med blyerts, först är det bara några streck men dessa streck bildar snart en käklinje, ett öra, ett öga…det går med vindens fart och människan det handlar om träder som trolleri fram. Eller hur vissa kan tråckla ihop en fin klänning av nästan vad som helst! Men orden och de enheter de bildar är tvärtom självklara för mig, jag bollar med dem som jag har lust, trycker ihop den verbala modelleran till en klump och formar den sedan till exakt det som passar i sammanhanget.

I morgon ska jag vara mer disciplinerad och tömma rester av bokkartongerna. När jag suttit här och skrivit har jag gjort ett överslag i huvudet (genom att utnyttja en annan speciell talang jag har, nämligen att kunna bedöma närmast exakt hur mycket som ryms i en viss volym och hur denna volym utnyttjas bäst). Jag kommer att klara det tror jag, särskilt om jag packar böcker liggande ovanpå stående.

En viktig princip i en rättsstat är att man ska anses oskyldig till dess att man är dömd och därför heller inte namnges. Det respekterar jag i de allra flesta fall men inte alltid, så sent som i går hängde jag ut den man som nu är häktad för det brutala knivmordet på ICA Maxi i tisdags kväll, där en anställd kvinna anfölls helt oprovocerat och skadades så illa att hennes liv inte gick att rädda. Anledningen är enkel – den här mannen är redan identifierad via flera övervakningskameror och greps i samband med dådet, den tekniska bevisningen är sådan att rättegången är en ren formsak och denna vidriga person, detta djur, ska vara känd av så många som möjligt, han ska aldrig kunna hitta en plats av vila på, han ska jagas bort var han än visar sig i en framtid då han eventuellt släppts fri. Han ska vara fritt villebråd.

Och vad beträffar de som redan är dömda anser jag att medier borde ha som princip att skriva ut namnet i stället för som nu tvärtom. Det som brukar kallas allmänheten har rätt att få veta.

Men den verksamhet den så kallade Dumpen ägnar sig åt ger jag inte mycket för. De är extremt aggressiva när de försöker provocera fram ett brott och hänger sedan ut med namn och bild utan att någon rättslig prövning skett. Det säger sig också självt att människor som blir upprörda och bestämmer sig för att på egen hand utmäta ett straff kan ge sig på fel person och dessutom har det framkommit inte bara att påstått skyldiga fått ”erbjudanden” om att köpa sig fria från uthängning utan också att det de betalat i alla fall delvis gått rakt ned i den privata fickan hos de som hotat dem.

Om jag på något sätt vill skydda de som förgriper sig på barn? Naturligtvis inte, tvärtom och det är just därför de ska hanteras av samhällets maskineri, så att människor som uppfattat Dumpen oseriösa metoder inte börjar förringa brotten. Straffen måste höjas men utredningarna ska göras av polis och rättsskipningen ske i traditionella domstolar – allt annat är extramt farligt och oseriöst.

Läs och lyssna gärna på Aftonbladets utmärkta granskning av Dumpens ljusskygga verksamhet.

Djuret har erkänt hur han högg ihjäl en kvinna anställd på ICA Maxi och den tekniska bevisningen lämnar inget att fundera över. Därför skriver jag ut hans namn här i rubriken, han kommer att bli dömd, det är bara en formsak.

Men jag önskar att man brände upp honom. Det skulle göra mig glad.

Jag förutsätter att ni läst om hur en anställd kvinna i tisdags kväll knivmördades under sitt arbetspass på ICA. Och jag säger så här:

Det är dags att Sverige inför dödsstraff för invandrade personer som begår den här typen av riktigt grova brott i princip dagligen. Inte därför att det har någon avskräckande effekt, sådan saknas nämligen, utan helt enkelt just därför att förövaren är ett djur som aldrig skulle ha tillåtits sätta sin fot i Sverige och som vi därför inte heller ska hjälpa på något sätt. Sverige ska inte lägga en krona på någon ”rehabilitering” av invandrad smuts, vare sig det sedan handlar om fängelse eller psykvård, vi ska bara se till att avliva skräpet så att det inte längre finns. Ungefär som när man slänger sopor.

I en normal, civiliserad västdemokrati har man inte dödsstraff. Men Sverige är inte ett sådant land längre, det är en bananrepublik full av importapor som inte klarar de krav högteknologiska länder ställer och som därför börjar ägna sig åt grov kriminalitet, alternativt, som i det här fallet, utvecklar psykiska problem. Detta är inte märkligt, låg begåvning är alltid en riskfaktor för att hemfalla till brott eller social störning och att en så stor del av de som tillåtits komma in i Sverige de senaste decennierna karakteriseras av just den egenskapen tar helt enkelt bara ut sin rätt. Så sent som nu på morgonen läste jag till exempel om det som förstås varje normalbegåvad person vetat hela tiden, att det är importungarna som förstör den svenska skolan, precis som deras föräldrar ödelägger samhället.

Så har det inte alltid varit, tvärtom var invandrarbarn mycket duktiga i skolan och blev en fantastisk resurs i det svenska samhället på den tiden invandringen inte hade sitt ursprung i det så kallade MENA-området. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om det här, den som vill får väl leta i bloggen, men det är alltså inte invandring i sig som är problemet, tvärtom, det handlar om att man släppt in drägg från områden i världen där förmågan är låg, rimligen beroende på dåliga gener. Sveriges stora misstag från ungefär millennieskiftet och framåt är att man inte förmått ta till sig att människor är olika i olika länder, ett exempel är alla de iranier som kommit till Sverige och som klarat och klarar sig utmärkt. Förklaringen är enkel, invandrade iranier har ofta en hög utbildning och en bildningstradition som de fört vidare till sina barn. Precis tvärtom är det med de som invandrat från till exempel Somalia.

Ta nu den här killen som högg i ihjäl en helt oskyldig kvinna på hennes arbete, där hon bidrog till Sverige och bränn honom på bål. Det är ju en fin, indisk tradition…

Jag ringde bostadsbolaget jag hyr av och berättade om det mystiska skrapljudet som väckte mig kvart över fyra på morgonen och som alltså inte var någon snöskottning, det kan jag konstatera eftersom det hörts fler gånger utan att någon plogbil synts till vid tillfällena medan en sådan däremot tuffat omkring här både i går och i dag och låter helt annorlunda. Killen som svarade var trevlig:

– Okej, nu har jag gjort ett ärende av det här och skickat till husvärden. Kan du filma nästa gång det händer?

– Filma? Alltså det har låtit som fan, det har inte funnits något att se, tvärtom var det som jag berättar helt öde och tomt utanför fönstren här. Du menar att jag ska spela in ljudet?

– Ja.

Nåja, men han har ju helt rätt, det är alltid bra att dokumentera störningar. Problemet är att det hände i vargtimmen och då är inte ens jag hyperalert, särskilt inte om jag just ryckts ur den djupaste sömn. Men jag har ju så himla svårt att tro att det var någon i huset som lät så här i sin lägenhet? Jag menar en sak är ju att folk släpper in försäljare som inte har någon rätt att uppehålla sig i huset och sedan springer omkring och stör boende – det är visserligen ofatttbart korkat och orsakade samtliga oss andra en kostnad när vaktbolaget fick rycka ut och avvisa fanskapet men inte jämförbart med att väcka grannar mitt i natten. Och förvirrade tanter som går in i fel lägenhet samt någon (några) som fortfarande en massa veckor efter inflytt måste spika i väggarna varje dag (okej, en viss avmattning har kunnat förmärkas…men bara en viss) är ju lite….lustigt?….men heller inte mer än det.

Så det ska bli intressant att se vad som händer. Det ska det faktiskt bli. Jag gissar fortfarande på någon egeninitierad snöskottning utanför någon port, förmodligen vår, jag gissar på någon som ville vara snäll och göra gott för andra men så blev det fel. Det är bra att de har husvärdar och som nu kan ta kontakt med dem, en sådan person kan säkert känna till vad till exempel det här handlar om. Och själv är jag ändå mest nyfiken. Gåtor som inte får sitt svar ger mig ingen ro! Då kan jag bara inte sluta spekulera och fundera.

Novus har frågat svenskarna hur trygga de upplever sig – och svaret är minst sagt nedslående. Men hur skulle svenskarna kunna uppleva trygghet? Sverige är vid det här laget ett land där främst importdjur och deras avkommor dagligen spränger, skjuter, våldtar, knivskär….och lite annat; naiva idioter till politiker och ett lika efterblivet folk bestämde sig ju för att släppa in mängder av människor som inte klarar de krav en västlig och högteknologisk demokrati ställer och då slutar det förstås illa; det slutar just med att djuriska instinkter och drifter tar över när man inte klarar skolan så att man sedan inte kan vidareutbilda sig och få ett jobb. Invandring är utmärkt när den går till som den traditionellt gjort och består av de smartaste, mest välutbildade, yngsta vuxna, starkaste och så vidare, alltihop egenskaper man måste ha för att klara sig i det nya landet. Låter man i stället människor utan talang välla in samtidigt som man åtar sig att försörja vraken så blir invandringen en varböld på samhällskroppen som växer och växer för att till slut spricka och sprida sitta illaluktande innehåll.

Var femte svensk vill ha ett vapen för att skydda sig med, visar Novus undersökning. Det förstår jag – men jag är också övertygad om att väldigt många redan har beväpnat sig, något man förstås aldrig skulle erkänna eftersom du måste ha vapenlicens i Sverige. Folk vet det som medierna har diskuterat i dag, att polisen inte har resurser nog att komma om man ringer, åtminstone inte inom rimlig tid och att det är upp till dig att försvara dig och din familj. Jag kan bara applådera det svenska folket som till slut insett vad som hänt med deras en gång så fina land och nu är beredda att ta det tillbaka, det var verkligen på tiden och eftersom de kriminella importdjuren också skjuter ihjäl varandra kan det här sluta riktigt bra.

Det snöar i Stockholm och plogbilarna åker omkring. Antar jag. Men om det är de som röjer där jag bor så bär de sig i sanning märkligt åt. För en liten stund sedan skrapade det till utav helvete – en gång. Sedan inget mer.

Det var precis samma sak häromnatten, kvart över fyra vaknade jag och undrade om det var en granne som blivit galen och bestämt sig för att möblera om? Tror jag nu inte att det var, det lät som när man drar en snöskyffel över asfalt, ljudet återkom några gånger med tystnad emellan och det hela pågick i runt en tio minuter. Men så bär sig ju inte professionella snöskottare åt, de kör med sin maskin och gör klart ett helt område helt enkelt.

Fick nog nu i kväll och ringde bostadsbolagets jour – ”Är det ni som just nu plogar snö?”. Det visste kvinnan som svarade inte vilket jag kan förstå, de förmedlar ju bara klagomål och själv såg jag ingen plogbil i närheten. Återstår alltså att i tanken försöka reda ut vad som händer och jag funderar på om det kan vara en extremt dum boende som på eget bevåg med en liten spade får för sig att skotta framför till exempel porten? Det skulle stämma bra med hur jag uppfattar ljudriktningen, jag har porten snett nedanför lägenheten. Varför inte och om jag leker med tanken att det nu verkligen är så här kan fanskapet i så fall till och med tro att hen gör något bra:

– Titta vad gullig jag är som ser till att vi har det snöfritt framför vårt port!

när det i själva verket är en störning av megaformat som väcker människor. Alltså…när jag skriver det här? Så börjar jag skratta, just eftersom ingen med en IQ över fiskmås skulle bära sig åt så, den personen skulle förstå att det vore att terrorisera andra. Och ändå – jag vet att man aldrig kan överskatta folks dumhet, den är närmast oändlig. Minns ni till exempel missfostret som ringde på min dörr på självaste Luciakvällen? Jag tänkte ju först att det var någon som av slarv släppt in honom i huset, vilket i sanning var tillräckligt allvarligt bara det, men i efterhand kom jag på att han gick omkring i en T-tröja och utan en väska i handen. I vilket läge gör man så? Om man lyckats pressa sig in i ett hus där man inte hör hemma lägger man knappast sina saker i trappuppgången (och man behöver definitivt ytterkläder i december). Men om man i stället känner någon i samma hus kommer saken i ett annat läge, då kan man ha sina ytterkläder och annat hos den personen – vilket rimligen betyder att en hyresgäst inte bara varit vårdslös utan medvetet usatt sina grannar för de här trakasserierna. Tror ni att det i så fall skedde av illvilja? Naturligtvis inte, föklaringen är den här enorma dumheten.

Och nu ska jag avslutningsvis berätta en liten anekdot för er, med anknytning till ämnet snö som faller och måste bort:

Jag och en sambo bodde på sin tid i ett radhus. Och en vinter när det kom särskilt mycket snö berättade en granne hur hela längan på sin tid vaknat runt tre på natten av ett förskräckligt slammer, många nätter i rad dessutom tills någon fick nog och gick ut för att se vad som pågick. Det visade sig vara en av radhusägarna som sopade trappan upp till ytterdörren när han kom hem efter arbetet på krogen och det hade väl inte gjort något om det inte löpt ett järnräcke längs med den. Men när kvasten slog i räcket transplanterades ett tjongande och mycket högt ljud till alla hus. Folk tänker inte, helt enkelt. De saknar den förmågan.

Vi får väl se, bostadbolaget och jag gjorde upp att kommer det här märkliga (och höga!) skrapljudet igen och det inte syns någon plogbil utanför så ska de skicka ut en väktare. Sjukt, ju. Jag har bott här i två månader men redan varit i kontakt med den så kallade störningsjouren flera gånger. Så jävla sjukt.

Edit: Vet ni vad? Just nu kom det faktiskt en liten plogbil och satte i gång här utanför. Det låter som en plogbil brukar låta och inte alls som skrapljudet från helvetet tidigare i kväll och för några nätter sedan. Bra, då vet vi och vi har ett nytt störningsärende att ta hand om. Ska slå värden en signal i morgon. Fräls mig…