Tack för fina födelsedagshälsningar och presenter (de flesta fick jag i förväg eftersom vi reste bort).
Och tack till dig som är med mig här – middagen var precis så god som vi kunde vänta oss och musiken så vacker.
Nu ska vi sova så att vi är utvilade till hemresan.
Sverige var länge ett av världens tryggaste och mest välfungerande länder. Som ni vet finns inget av det kvar, Sverige är numera Europas farligaste land att vistas i och ligger föga smickrande i absolut topp avseende skjutningar på öppen gata, bombdåd, knivskärningar, våldtäkter och annan kriminalitet, både grov och mer vardaglig.
Hur kunde det bli så här? Svaret är lika enkelt som pinsamt – det beror på att svenskarna är skrattretande korkade och långsamma. När svenskarna ställs inför ett problem måste de utreda saken i en halv evighet och därefter drar ett oräkneligt antal debatter i gång, där svensken säger hur den tycker att saker och ting borde vara, hur det borde fungera (och att den fromma förhoppningen inte har ett skvatt med verkligheten att göra bekommer inte svensken).
Och det var ju en utmärkt metodik i det Sverige som en gång fanns. När befolkningen bestod av laglydiga medborgare som gick till jobbet och betalade skatt och som det mest busiga möjligen knullade med grannen i ett snår på midsommarnatten var det tvärtom väldigt bra att man noga övervägde beslut som sedan i sin tur kunde överklagas; den tunga, svenska byråkratin malde långsamt men var oftast rättvis och Sverige tuffade på med mellanmjölk och en allt högre levnadsstandard. Till den alltmer blommande välfärden bidrog inte minst de människor som med jämna mellanrum kom från andra länder – italienarna som hämtades i det sönderbombade Europa när andra världskriget var över och blev billig arbetskraft i alla fabriker som gick på högvarv (eftersom Sverige givit fri lejd åt nazisterna och därför slapp bli ockuperade, så att man som enda europeiska land hade produktionen rullande när allt skulle byggas upp på nytt), grekerna, finländarna, sydamerikaner…och så på 1990-talet flyktingarna från Balkan. Alla dessa nya invånare i Sverige hade två saker gemensamt – en välfungerande hjärna och en vilja att jobba hårt för att lyckas i det nya landet.
Sen kom MENA och som grupp (med iranier som ett lysande undantag, iranier är fantastiskt begåvade och duktiga, där de jobbar inom avancerade yrken i hela Sverige) betraktade har de något helt annat gemensamt – en mycket dåligt fungerande hjärna och (därför) ingen ambition och förmåga alls. Men svenskarna fattade inte, de trodde på fullt allvar att de här gökarna skulle anpassa sig de också och bli ”en resurs”. Jag och andra tjatade i år om motsatsen! Vi som sett patrasket på nära och andra håll i världen visste och vet hur de fungerar, hur de aldrig klarar något själva utan skriker på andra att stoppa mat och medicin i käften på dem och hur de, förmodligen någonstans i dimman medvetna om sin underlägsenhet och därför hatiska, angriper människor och samhällen som lyckats. Ni har faktiskt hört det i evigheter om ni bara avkodat budskapet rätt, fastän det i svensk media alltid förvrängs till att ”palestinier” är de utsatta och elaka Israel de som ”anfaller” medan det i verkligheten förhåller sig på rakt motsatt vis, ni har läst om konflikten i Mellanöstern som en del yra höns tror att man ska kunna lösa men som alltid kommer att finnas där och som omfattar betydligt fler länder än Israels närmsta grannar. Detta är MENA.
Om det var roligt att få rätt? Naturligtvis inte, det finns inget annat än tragik i hur Sverige gick under. För Sverige har gått under, landet kommer inte att lyckas vända den här skutan, riket kantrar och svajar, nedtyngt av MENA och deras vanliga lata och kriminella levnadsstil – som en båt på Medelhavet med ”flyktingar” (a k a lycksökare med en IQ på som bäst runt 70).
Jag brukar ofta kalla svenskarna ”dumma” och på ett sätt har jag rätt, man är ju faktiskt ”dum” om man, medvetet eller ej, ljuger för sig själv eftersom verkligheten förr eller senare kommer i kapp och då blivit mycket jobbigare att ta itu med än den varit om man agerat direkt. Kanske är jag också influerad av min mormor, som alltid talade om svenskarna som ”dumma”? Kanske är det en fråga om temperament, där min otålighet med just långsamma människor är ett av mina mer utmärkande drag? Men jag vet att det inte är riktigt så där enkelt, den långsamme eleven i klassrummet, som tar tid på sig för att bli klar, behöver inte vara ointelligent alls och kan mycket väl vara den som i det långa loppet drar det längsta strået. Ett exempel: Jag spelar ju mycket bridge på nätet och en av de fasta partners som jag har skrev en gång, i privat meddelande: ”Du är ju duktig som fan och snabb, men ibland skulle du faktiskt vinna på att låta det ta några sekunder extra. Du hade fått hem ett stick till om du bara tänkt ett varv till och gjort så här….” och så följde en liten förklaring. Fan! Han hade ju rätt!
Men oavsett det där måste svenskarna lära om nu och överge sin senfärdighet. Hela världen snurrar snabbare, med internet och fler resvägar (den svenska befolkningsförändringen är till stora delar ett resultat av detta). Människor tar emot och delar information inom loppet av några sekunder, på gott och ont och då måste myndigheter och politiker kunna matcha detta, man måste själva fatta beslut otroligt mycket snabbare än man i dag gör och den gamla gången vid till exempel förändringar i lagstiftning håller inte längre. Mot detta ställs förstås rättssäkerhet och demokratiska värden, det är en svår balansgång men den hade kunnat vara mindre vinglig om svenska politiker tagit de enorma problem MENA-invandringen orsakat Sverige på allvar och i tid. Nu måste man i stället välja mellan demokratins överlevnad och dess innersta värden, till exempel genom snabbspår för att kunna återta medborgarskap, utvisa på nya grunder (som att någon tillåtits söka asyl i Sverige i strid med Dublinförordningen) och tillåta preventiv förvaring av personer som misstänks kunna begå allvarliga brott. Det är en allt annat än bra situation – men nödvändig. Absolut nödvändig ty i ett land där grovt kriminella är de som dikterar villkoren (och hotar och dödar de som inte ställer upp på samma villkor) är ingen fri. Det landet saknar allt vad demokrati heter. Det landet är en diktatur.
Det landet är Sverige av i dag.
I dag när vi gick omkring hittade vi den ultimata restaurangen till morgondagens middag. Det är ju för att jag fyller år då som vi reste hit men på måndag åker vi hem igen, det här blir en fin avslutning på några fantastiska dagar och personalen var också så vänlig när vi ville beställa en minitårta till kaffet efter maten, de erbjöd sig att baka precis enligt mina önskemål så nu väntar en gudomlig liten skapelse i choklad på oss efter den trerätters lyxmåltid som blir ett välkommet avbrott i vår gatuståndsmat.
Men det är tur att man har pigga ben! Bara någon enstaka gång har vi hoppat på en spårvagn, för övrigt har vi använt oss av apostlahästarna och han kallade mig ”brisk”.
– Hvorfor taler du engelsk?
– Jeg synes det er så sjovt et ord!
Tja, vem vet hur långa mina telomerer är? Jag har berättat många gånger här i bloggen hur jag älskar att promenera genom städer där jag befinner mig och bor och förr i tiden var det ju Stockholm. Herregud som jag gick – från Söder, över Västerbron, till Fridhemsplan, vidare mot Odenplan och ändå upp på Valhallavägen – och jag njöt varje sekund, alla årstider; det var underbart skönt och underbart vackert med särskilt Västerbron som en absolut favorit. Men numera är Stockholm alldeles för farligt att röra sig i. Det beror på den galna importen av MENA-djur som inte på laglig väg klarar att skaffa sig det de trodde att de skulle få i Sverige och därför försöker bli rika genom att handla med narkotika på olika nivåer, varvid de skjuter hej vilt omkring sig och fullkomligt förstör all civilisation. I ett civiliserat samhälle skjuts det nämligen inte på gator och torg, människors hem sprängs inte i luften, små pojkar på cykel körs inte ihjäl av lågbegåvade apor i bil, elever knivhugger inte andra elever och vanliga människor vågar röra sig fritt ute men Sverige, där allt detta och mer därtill sker, är i dag Europas farligaste land att vistas i och det är bara i knarkkartellernas Mexico som det sprängs och bombas mer. Det visar väl vad Sverige blivit – ett u-land, en bananrepublik som andra länder inte vill ha att göra med och jag förstår faktiskt inte hur någon normal människa kan välja att bo kvar där. Det senaste jag hörde var dessutom att det inträffat en omfattande skjutning i Farsta i Stockholm, där en 65-årig kvinna skadats eller avlidit (det är i skrivande stund oklart vilket) och jag betvivlar starkt att hon är något annat än en helt oskyldig person som bara gjorde misstaget att gå utomhus i babianrepubliken Sverige. Svenskar: Märker ni inte att det blir bara värre och värre? Förstår ni inte att det är för sent för Sverige? Förstår ni inte att ni måste lämna ett land där polisen om denna händelse i Farsta säger: ”Nu ska vi hålla förhör med de gripna och så får vi se om de ska vara fortsatt frihetsberövade.”. Man tänker alltså eventuellt släppa ut dessa djur så att de kan skjuta fler? Ni är för fan inte kloka i Sverige.
Och varför är de av er som har något i huvudet kvar??? Det är obegripligt.
Nej, det fick bli Köpenhamn och som ni ju till och med fått se på bild här i bloggen, om ni nu inte upplevt det själva, är staden mycket vacker och dessutom på ett helt annat sätt än Stockholm också en metropol. I Köpenhamn är man i Europa, Stockholm är en storstad men långt från den internationella pulsen – jag är mycket nöjd med mitt byte och faktiskt tacksam att Sverige, som jag ändå aldrig känt någon direkt samhörighet med, spårade ur så att flytten blev av.
Om ungefär 23 timmar men för 66 år sedan såg jag dagens ljus på Sabbtasbergs BB i Stocholm och det har vi bestämt oss för att fira. Det blir god mat, som sagt men sedan hem till hotellet eftersom tåget går ganska tidigt. Jag är nöjd och glad med de här dagarna i Europas vackraste huvudstad och reser hem med fina minnen i bagaget.
Det är inte alla som får vakna i Prag, som jag just gjort. Inte alla som får känna doften av nybryggt kaffe på det lilla hotellet där vi bor och springa ned till frukosten med kurrande mage. Inte alla.
Jag älskar Prag, det är Europas vackraste och bästa stad om man frågar mig. Visst är Paris fantastiskt och London…och Hamburg…och Rom är ju så vackert…absolut – men inget slår Prag. Inget slår staden där klockan slår; där det astronomiska uret uppträder med döden i huvudrollen och man hittar ölhus med den mest fantastiska, ljusa lager. Här föddes Kafka och här är det olidligt lätt att vara.
Att återerövra Prag, att resa hit igen, har varit något av det svåraste för mig sedan Anders död. För det var ju här han och jag travade omkring på gatorna, sedan jag övertalat honom att följa med mig till hjärtat av Europa, det var här vi, kissnödiga så att det skrek om det eftersom vi deltagit i en ”ölvandring”, stod och hoppade i väntan på spårvagnen upp till Zizkov och sedan sprang in på hotellet, den ena till en toalett i foajén, den andra upp på rummet. Jag har aldrig varit så glad att jag tränat min bäckenbotten genom hela livet, kan jag säga och Anders skrattade och sa att det där måste nog ha varit hans personliga rekord i sprängfylld blåsa. Och på Karlsbron ställde jag upp Anders bredvid figurerna som pryder den, tog bild efter bild efter bild medan han klagade och gnällde och sa att han inte ville vara ”som en turist” och jag skrattande svarade att det var just därför jag gjorde det här, just för att det är så man förväntas bete sig och få saker är så komiska som när folk försöker falla in i det de tror att andra tycker är normalt.
– Du har väl aldrig brytt dig ett skvatt om normalt?
Sa Anders. Nä, så klart inte men bilderna som blev är i dag skatter för mig. Om han bara hade fått leva! Varför fick inte han leva vidare? Jag lever ju, jag finns, varför skulle just han behöva försvinna?! Svaret är fruktansvärt i all sin enkelhet men fullständigt ofattbart; det är bara så här grymt livet kan vara.
Anders och jag hade olika sätt att resa, han hade visserligen också tågluffat som ung men sen blev det mest sol- och skidresor som jag förstod det. Sånt har ju jag aldrig begripit vitsen med, jag är den typiska stadsturisten som vill uppleva lokal kultur, gå på opera och teatrar och museer, hitta de bästa kaféerna och ströva omkring. ”Har du varit i Prag också?”, sa jag en dag, när vi talade om var i Europa vi rest. Det hade han inte, dit hade de inte tagit sig under tågluffen och jag sa att det var ju inte klokt, Prag är mer Europa än alla andra städer i vår världsdel, har man inte sett Prag så har man inte sett Europa, då har man inte levt – nu måste det bli en ändring! Och så tog jag lite ledigt under en kurs på journalistutbildningen och vi satte oss på tåget från Kalmar.
Och nu var det ett annat tåg. En annan man. En kortare resväg, för från Köpenhamn är det bara en kort bit till kontinenten och vi var snart framme. Men Zizko blev det inte. Ett annat hotell.
Där jag, eder undertecknade, sitter i sängen med en massa kuddar bakom ryggen och laptopen i knäet, för att blogga. Som sagt är jag hungrig som en varg, doften av nybryggt kaffe och färskt bröd har slingrat sig upp till mig, jag ska alldeles strax gå ned till frukosten. Vädret verkar lite halvmulet och prognosen talar om regn i eftermiddag med temperaturer runt strax över 20 grader. Det låter bra, hemma i Köpenhamn är det visst fortfarande snustorrt. Perfekt gå-på-stan-väder.
Och häng nu inte upp er på texten i musiken här. Det handlar inte om de exakta orden, det är som vanligt känslan som är det viktiga; Kathy kan vara Anders eller så är hon jag. Eller båda. God morgon på er.
Nu blir det fritt fram för skratt. Fritt fram att peka finger och säga:
– Ha! Där sitter hon i sitt Danmark, den lilla fjanten. Och ändå kan hon inte sluta tänka på Sverige, därför att han finns där och och hon inte kan glömma honom.
Så är det och visst är det för jävligt? Jag menar, det vore ju en sak om jag riskerade att torka ihop alldeles, om jag fick vada omkring i ensamhet och tristess utan någon att ha lite skoj med men jag kan ringa till både den ene och den andre om och när andan faller på. Ändå:
(funderande) Undrar vad han skulle ha sagt om det?
(skrattande) Nu hade han nog flinat!
Kan inte någon förklara det här för mig, kan ni inte förklara det här mysteriet som rätt som det är dykt upp, hela livet? Det är inget speciellt med en man, han är helt ordinär, kanske till och med…tråkig och man säger det till sig själv:
– Han är tråkig, ju!
Och sedan säger man (högt) att han även har töntiga intressen för att bara inte tala om vilka löjliga sidor han följer på nätet:
– Gud, så patetiskt! Har han inget liv?!
(Jodå, han har ett liv och han är på god väg att ta över mitt.)
Men då påpekar någon som känner en väl:
– Om han nu är så tråkig och intetsägande, varför vet du allt det där?
För att han inte lämnar mig någon ro. Men det svarar jag inte, jag kniper nogsamt igen käften och låtsas som om det regnar.
Om jag inte hade den här….självdistansen? Om jag inte hade förmågan att skratta och framför allt skratta åt mig själv? Då skulle jag ha varit ett vrak, vid det här laget. Då hade jag tvingats till terapi för att försöka förstå hur två människor kan passa så bra ihop och ändå leva sina liv så långt, ack så långt, från varandra, hur de kan välja bort fullt medvetna om att varje förlorad sekund är en tragedi.
Men jag kan alltså dra på munnen. Jag tänjer smilbanden och grinar glatt mot det absurda.
Tills en natt kommer då jag varit uppe och donat med en massa saker och packat inför en liten Europaresa (trevligt med Danmark är nämligen också att nästa stopp är Tyskland och vips är man nere på kontinenten), så att det börjar ljusna utanför mitt fönster och Öresund skymtar grått i gryningen? Då kommer ändå vemodet och det griper om mig så att jag nästan inte kan andas. Jag vill springa ut på den steniga stranden, dra lungorna fulla av luft, vråla över till andra sidan:
– Hör du mig?!
I stället rullar jag om några minuter ned min mörkläggningsgardin och skickar ett sms till min reskamrat om att för säkerhets skull ringa och väcka mig i god tid, så att vi inte missar tåget.
Jag är praktisk.
Jag är förnuftig.
Men hopplöst förälskad.
Varför inte fortsätta på den inslagna vägen och ta upp det här. Herregud, ”vilken typ av penis imponerar på kvinnor”???
Nåja, den här utseendehysterin drabbar ju inte bara män utan ännu mer kvinnor, som även funderar över fittan och skärskådar tuttar, läppar, anus och fan vet allt. Fastän de som håller på så förhoppningsvis är relativt få? Jo, jag hoppas det eftersom dåligt självförtroende aldrig kan sminkas eller opereras bort och den som försöker lär nog hamna i en ond och nedåtgående spiral där man gör bara mer och mer för att duga men mår allt sämre. Resten är väl som jag själv som i ett helt liv gått omkring och känt att jag duger som jag är – fastän allt annat än perfekt.
Men alltså…har ni hört på maken att kvinnor alltså inte bara skulle gå omkring och bedöma kukar utan dessutom koppla kukutseendet till en viss personlighet?! Jag satt här och tänkte efter, kan jag själv skönja ett mönster bland de inte helt få enögda snokar jag haft nöjet att möta och faktiskt fann jag ett svar. Vill ni veta vad det är? Det är så här:
Ser inget mönster. Och anledningen är att jag inte, shame on me!, la på minnet hur den såg ut. Man kan tortera mig och jag kommer inte att kunna svara på om den var lång eller kort eller tjock eller hit eller dit eftersom den helt garanterat var normal; en helt förödande majoritet är ju det och förhåller det sig annorlunda är det ett medicinskt problem som man kan råda bot på. Precis som med kvinnor som kan ha stora blygdläppar eller små, bröst i alla varianter och former och höga kindben eller runda lår. Wow! Visst är det fantastiskt! Att vi är olika men ändå, som sagt, helt normala.
Nej, jag hade antagligen fullt upp med att uppleva mannen som kuken satt på, i stället. Hans sätt. Vad han sa. Vad av det han sa som fick mig att skratta. Hur gott kaffe han gjorde efteråt. Och om jag ville träffa honom igen. Sånt. Inga kukstudier för mig. Personstudier, bara. Ja, och så förstås vad han kunde göra med sitt kön och om det fick mig att njuta, men det har ju bara med annat än utseende att göra. Och jag har faktiskt aldrig hört någon kvinna som just träffat en man säga:
– Han har en helt fantastisk kuk! Det här kan bli nåt!
Däremot har jag hört följande jag vet inte hur många gånger:
– Han är trevlig. Och kul; vi hade kul! Så verkar han trygg och vänlig också, någon som det är värt att försöka bygga på. Och till sist hade han något att säga mig – och jag förhoppningsvis något att säga honom.
Och så ett litet leende. Lite blänk av förväntan i ögonen. Kinder som redan börjat blossa i rosa.
Koppla av killar, den duger som den är, jag lovar. Läs inte sån här skit, skratta bara åt tramset.
Det var då ett jävla tjat om män som inte får knulla! Svenska Dagbladet har en serie artiklar i ämnet just nu, de flesta är låsta men den här går i skrivande stund att läsa fritt och fokus på just manlig sexlöshet blir extra märkligt när statistik som tidningen skickar med tydligt visar att i alla åldrar utom för de riktigt unga (16-29 år) är det fler kvinnor än män som inte haft sex de senaste tolv månaderna, en skillnad som också ökar för varje levnadsår. Utgår Svenska Dagbladet alltså från att kvinnorna inte vill ha sex medan de stackars männen vill men inte får? Annars borde man väl ha vänt på problemet och diskuterat kvinnors ofrivilliga celibat?
Jag skulle helt fräckt vilja påstå att de här unkna texterna som Svenska Dagbladet spyr ur sig bottnar i precis just de fördomarna och en kanske i och för sig ganska omedveten vilja att upprätthålla manlig maktstruktur. De hämtar sitt syre i en samhällssyn vi borde ha lämnat bakom oss för många decennier sedan men som inte bara envist kletar sig fast utan tvärtom fått ny luft under vingarna i takt med att jämställdhet och emancipation blivit omodernt, de speglar idéer om hur fina flickor till och med 2023 har händerna på täcket när de inte har sex med sin ”fasta partner” och på sikt blir gravida. Att det av stapeldiagrammet i tidningen framgår att det i åldersgruppen 65-84 år är hela 58 procent av kvinnorna men bara 40 procent av männen som inte haft sex det senaste året borde nämligen ha fått vem som helst som finner det angeläget att alls diskutera frågan att reagera och omformulera problemställningen.
Men faktiskt är det här helt ointressant. Att få knulla är ingen mänsklig rättighet och att inte få knulla därför heller inget som måste avhandlas över huvud taget; det är inget samhällsproblem som bör lösas. Män som misshandlar och våldtar kvinnor orsakar däremot oavbrutet stort och livslångt lidande och kostar samhället oerhörda summor varje år, det kan aldrig uppmärksammas för mycket.
Och svårare än så blir det aldrig.
Först:
Hört talas om ironi, ni som skrev och undrade hur jag kunde tro att ägarna till en ögonklinik skulle fundera över mina framtida besök innan de undertecknade säljavtalet? Det kallas självdistans; att driva med sig själv.
Nog tjafsat om detta.
Fortfarande blir jag ibland så oerhört förbannad och arg på den sjukdom som drabbade min sambo Anders. Efter många år av diffusa men accelererande problem fick han till slut diagnosen multipel systematrofi, MSA, som är en aggressiv och dödlig neurodegenerativ sjukdom och avled sedan inom den förväntade tiden, mellan fem och åtta år. Han fick inte ens fylla 61! Och jag hatar det som hände i hans kropp.
Det är ju så här fruktansvärt orättvis det är och jag läste faktiskt just i dag om Glenn Hysén, det före detta fotbollsproffset, som bestämt sig för att pensionera sig några år i förtid och sedan leva fullt ut eftersom livet kan ta slut så snabbt och oväntat och och innan dess bjuda på sjukdom och lidande. En klok man! Jag har gjort samma sak själv, jag skjuter numera aldrig upp något och även om jag alltid levt så att jag följt mitt hjärtas röst och aldrig brytt mig om konventioner eller vad andra kan ha tyckt (vilket jag blir bara mer och mer stolt över för varje år som går, eftersom det är väldigt klokt) är jag om möjligt ännu mer ovillkorlig i min integritet numera. Döden skrämmer mig inte, jag tror ju inte och därför är den för mig bara icke-liv; den beror på att de kemiska reaktioner som konstituerar oss upphör och därmed finns vi helt enkelt bara inte mer. Men vägen dit? Den gör mig rädd, ibland. Det kan finnas så mycken förnedring och smärta i att dö och jag har sett det på nära håll med både min mamma och med Anders (min pappa fick det precis som han hela livet sa att han ville – han dog knall och fall av en massiv hjärtinfarkt och hann förmodligen inte ens bli förvånad). Själv skulle jag vilja ha kvar min mentala förmåga och även om vi inte har demens i släkten utan alla tvärtom har varit smärtsamt medvetna om sin situation när det varit dags så vet man aldrig.
När det här kommer över mig sätter jag i gång med en massa fystester. Jag slänger mig upp på träningscykeln och trampar som en galning, så att hjärtat slår och pumpar som tokigt där i mitt bröst. Jag ställer mig på ett ben och blundar – kan jag hålla balansen? Jo, det kan jag, länge dessutom och jag kan gå i rask takt på stan och jag kan tala och svälja och räkna och tänka och spela bridge, jag är lika hetsig som vanligt och tröttnar när det går för långsamt, jag hör och jag ser….det verkar vara som det ska? Sist men inte minst rapar jag ramsan som så många som sett filmen Still Alice gör: ”John Black, 42 Washington Street, Hoboken” – japp, den sitter fortfarande!
Och sen stannar jag. Jag kliver av cykeln, jag tänker:
Var tacksam i stället för att du tillhör dem som sluppit hittills. Du blir 66 om bara några veckor, det är år som Anders säkert hade gett väldigt mycket för att få ha. Du får kärlek om du vill och du har aptit som en tjugoåring, både på livet och på god mat och dryck. Träna på, det är bra, det ska man men för övrigt – håll käften och var lite tacksam.
Jag har en liten morgonrutin och det är att kolla in de senaste bombdåden (svensk media använder eufemismen ”explosion”, vilket ju är skitkul eftersom det inte finns något roligare än när kejsaren springer omkring naken och viftar med snoppen) och skjutningarna i Sverige. Att det inte inträffat något sådant under det senaste dygnet är oerhört ovanligt och alltså får jag börja i princip varje dag med några rejäla skratt.
Ordningsfråga!: Det här feta arslet till justitieminister som Sverige har, är han på semester 24/7, eller? Han sköter ju uppenbarligen inte sitt jobb, så min fråga är befogad.
Nåja. I natt hade det smällt i Gröndal i Stockholm. Att det händer sånt här överallt i landet och definitivt överallt i Stockholm beror förstås på att man låtit 2000-talets misslyckade importer sippra ut i samhället (och försett dem med lägenheter!!!), så att de finns både här och där och när så dumma djur kan påträffas i varje kvarter – då är det här effekten. (Jag ska förresten återkomma till varför jag kallar dem djur, jag har inte skrivit så mycket om det sedan jag startade om bloggen. Men djur är de. Inte människor. Och jag ska skriva om vilka, helt onödiga, fel Sverige gjorde under 2000-talet och som har lett till att landet i dag är och ute i det övriga Europa betraktas som en babianrepublik.)
Artikeln om nattens bomb i Gröndal var också rolig. Lyssna på följande, språkliga grodor (och då har jag ändå bara ögnat):
Förstår ni det oerhörda i att man alltså kan hitta så här otroligt illa skrivna artiklar i en av landets största tidningar? Förstår ni att det speglar den allmänt extremt låga kunskapsnivån hos svenskar och ”svenskar”? Det är ju djupt tragiskt!
Jag kan säga så här:
Om jag försökte leva i Sverige skulle jag förmodligen bli knäpp på grund av ren frustration inför all svensk dumhet. Jag klarar bara mycket korta vistelser i Sverige, sedan känns det som om jag kvävs mentalt och först när jag fått korsa gränsen till Danmark, där mycket få käringar är invirade i skynken och hucklen, det talade språket i det offentliga rummet är landets eget och den genomsnittliga intelligensen ligger som den ska kring 100 (och inte….vad kan det handla om….som importerna dragit ned den till?…..kanske….runt 70?) kan jag koppla av och trivas.
Man kan inte göra annat än skratta, som jag alltså gör varje morgon, men samtidigt:
Hur fan står ni ut?”
Det er snart tid til det årlige øjenlægebesøg og jeg anede absolut ikke hvem jeg kunne tage til i København. Det er jo sgu helt sindssygt at de solgte det jeg kaldte min klinik i Sverige, jeg forstår ikke hvad de tænkte på? Overvejede de overhovedet et sekund hvad der ville ske med mig?!
I guess not.
Men så havde M hørt om en læge der ”var god” og på vaklende dansk ringede jeg til klinikken – hvor jeg endte i en telefonkø. Jeg var så nervøs at jeg ikke kunne sidde stille, jeg tog et blad fra min reol og læste en halv artikel og bagefter computeren hvor jeg indtastede det forkerte kodeord så mange gange at jeg næsten blev smidt ud af mit eget system, fordi hænderne var helt våde af sved, så fingrene ikke kunne få fat.
Endelig svarede alligevel en kvinde og på det tidspunkt var jeg næsten klar til at græde. Men jeg glemte at jeg var i Danmark, hvor man ikke er så sur og gnaven som i Sverige, hvor man løser de fleste problemer både bedre og hurtigere. Hun sagde:
Hvis du er så bange for det her vil jeg sørge for at lægen ringer til dig, så du kan stille ham alle spørgsmålene direkte.
Det ville aldrig være sket i Sverige.
Så nu har jeg talt med en mand som jeg vurderer er på min egen alder. En venlig och sjov mand! For også det er en forskel på Sverige og Danmark, her tager man det der faktisk er et problem mere alvorligt men har evnen til at se komedien i resten.
– Jeg er jo meget bange for dette besøg. Tror du jeg kan sluge en lille en, før jeg kommer til dig?
– Hvis det stopper ved det kan jeg ikke se det er et problem.
– Og hvis det hele ender med at jeg skal opereres nu? Vi kan misforstå hinanden!
– Det skal nok gå i orden…
– Men hvis jeg forklarer forkert? Hvis jeg ikke siger det helt rigtigt, på dansk?!
– Så vil jeg stadig vide præcis hvad der skal gøres og hvordan!
– Ja?….
– Ja. Jeg har arbejdet som øjenlæge i mange år og du behøver faktisk ikke sige noget, hvis du ikke vil.
– Undskyld! Jeg er kontrolfreak. Er du blevet vred?
– Slet ikke! Tværtimod tror jeg det bliver interessant at møde dig!
Han tror sikkert allerede at jeg er en idiot, men nu føler jeg mig tryg ved ham og vil ikke gå til andre. Det her bliver et eventyr, må jeg sige!