Det är jättebra att Nyhetsmorgon i TV4 strax ska ta upp hur föräldrar kan ägna sig åt att ”skämta” med sina barn, till exempel genom att slå till barnet samtidigt som man filmar det hela och sedan lägger ut det på sociala medier. Det här är förstås regelrätt barnmisshandel och har alltid funnits, att vi ser det mer i dag beror på det digitala samhället där dumma mammor och pappor, som helt enkelt inte begriper vad de gör, visar upp sin oförmåga och sadism.
Jag får alltid tårar i ögonen när jag tänker på vad Astrid Lindgren en gång berättade. Om historien verkligen var sann eller inte är ointressant, den är lika sedelärande ändå och handlar om hur ett barn varit ”olydigt” och mamman, offer för sin tids normer och värderingar, säger åt barnet att gå ut och skära ett ris som hon ska daska till ungen med. Efter en stund kommer barnet hem och säger:
– Jag hittade inget ris men här har du en sten du kan kasta på mig.
Mamman föll i gråt och insåg hur otroligt dum hon varit, hon såg det hela ur barnets perspektiv och bestämde sig för att aldrig mer slå sitt barn. Och i Sverige är barnaga sedan länge förbjudet i lag så det här så kallade ”pranksen” på nätet är ofta rena brott.
Du som förälder ska stå för en trygghet som aldrig sviker och avviker du det minsta från det så kommer barnet verkligen att tro att du inte tycker om det, att du faktiskt vill barnet illa. Hur man kan missa att det förhåller sig så är ofattbart, det bygger på att man inte har förmågan till empati och kan tänka sig in i barnets utsatta situation – ditt barn klarar sig ju inte utan dig.
Ditt barn behöver känna att du varje sekund är där för att skydda och älska det, du kan aldrig krama och hålla om ditt barn tillräckligt mycket. Här finns en förvirring, det finns människor som på fullt allvar tror att du inte kan uppfostra ditt barn till att bli en hänsynsfull och varm person om du inte ”tar i med hårdhanskarna” och allt vad det heter men det är ju precis tvärtom, ett barn som får oändliga mängder kärlek kommer att ge samma sak till andra och att du ibland behöver korrigera ett beteende hos barnet med en vänskaplig kommentar är ju en annan sak. Det älskade barnet kommer att lyssna på dig – eftersom du själv alltid lyssnat på barnet och dess behov.
Jag förstår faktiskt inte hur man hamnar i situationen att man tycker att det är ”lustigt” att klappa till sitt barn och lägga ut det på nätet? Du föder fram ett barn och det enda du vill från den dagen och framåt är att ha ungen intill dig, så att du kan pussa på kinden, stryka på den, dra en hand genom den lilla kalufsen och umgås, umgås, umgås. Det första jag gjorde när vi kom hem från BB var att skaffa dels en babysele, dels en liten, gungande stol som jag tog med mig från rum till rum och satte min son i när jag behövde göra saker som inte medgav att han hängde på min mage. Han var alltid med och jag talade med honom från hans första dag – det tyckte han om, förmodligen därför att han kände igen min röst från tiden i magen.
Vi sov middag bredvid varandra.
Han hängde med ned i tvättstugan när jag laddade en maskin.
På kvällen fick han somna och sova bredvid oss i soffan, tills vi allihop kröp ner i den stora, stora sängen.
Och han skrek aldrig och var aldrig sur eller grinig.
I dag är han över 40 år men lika snäll och go mot andra som han blev från början. Ingen kan vilja andra mer väl än han samtidigt som han besitter stor personlig integritet, han är ingen man sätter sig på vilket förstås också är ett resultat av all kärlek han fick; bara den som blir älskad och lär sig att älska sig själv klarar att bjuda in andra men samtidigt sätta sina gränser. Mycket riktigt är min son också extremt omtyckt av andra.
Jag är en vanlig människa med goda egenskaper men också med fel och brister. Jag är egensinnig, det var jag tydligen från den dagen jag själv föddes om man ska tro mina föräldrar och kanske finns svaret på hur jag uppfostrade mitt barn där – jag tänker alltid själv och hänger aldrig på trender, jag påverkas inte av vad andra tänker och gör (vilket inte är samma sak som att jag inte lyssnar på andra). Jag har en ganska livlig fantasi och det är rätt använt en bra egenskap, på det sättet låg det också nära till hands att tänka sig in i hur det måste vara om man har kommit till världen alldeles nyss och någon tokig typ får för sig att lägga ned en i en ensam säng. Så klart är det ren tortyr! Du ska vara i din mamma och din pappas famn, höra hjärtslagen, bli klappad och pussad på. Hela tiden.
Se gärna inslaget i TV4 (jag kan inte länka eftersom klippet inte är upplagt än). Och ser du dumma föräldrar som till skillnad från mig och dig inte kan tänka själva och därför utsätter sina barn för de här hemska sakerna (för nej, det är inte ”roligt”, det är inte ”bagateller”) – polisanmäl och ta kontakt med socialtjänsten.