Jag har aldrig läst en bok av Camilla Läckberg men jag har alltid gillat henne. För hon är en smart kvinna som har vågat följa sina drömmar och sånt är alltid attraktivt; i stället för att sitta hela livet och räkna eller göra bedömningar gick hon en skrivarkurs och resten är, som man brukar säga, historia.
Humor har hon också och bara det är ju ett tydligt tecken på intelligens. En mindre kvicktänkt person hade kanske bara blivit skitsur av att Leif GW Persson jämförde det hen skrivit med en novell i tidningen Min häst men inte Camilla Läckberg, hon skickade i stället en prenumeration på sagda blad till den kände kriminologen (och med tiden har de ju faktiskt börjat samarbeta i projekt). Hon var ny som författare, han var erfaren i yrket och när han fånade sig tryckte hon till honom men med en glimt i ögat.
Det är så lätt att säga sig vara feminist men när det kommer till praktik blir det märkligt tyst. Just därför blir jag både väldigt glad (men inte ett dugg förvånad) av att läsa hur Camilla Läckberg stöttar Ciara Janson nu när det är tufft med skilsmässa, bråk om var barnen ska bo och annat som vi utomstående inte kan bedöma sanningen i. Och det är inte bara en massa snack utan handfast praktik, alltså precis det man behöver när det blåser i livet; här i form av hjälp med en bra advokat och någonstans att bo där man slipper vara ensam i sin utsatthet.
Tänk vad mycket bättre världen skulle vara om det fanns fler Camillor.