Ingen aning men en sak vet jag – man kan se ut som hon gör nu utan att någon annan ens kommit i närheten. Jag lyckades en gång själv gå rakt in i en dörr – spiknykter. Samma vecka slog jag också i benet när jag städade så att ett blåmärke stort som en knytnäve bredde ut sig på låret och tillsammans med såren i ansiktet hade säkert många tänkt: ”Mannen spöar upp henne!”. Det var fruktansvärt pinsamt och blev i sanning inte bättre av att jag hade ett besök inom vården samma vecka, jag var så stressad att jag höll på att gå sönder och vräkte ur mig alla förklaringarna. Så det var skönt när läkaren sa:
– Jag har sett misshandlade kvinnor och det brukar inte stanna vid några rispor på kinden och ett blåmärke på benet.
Mjae, jag vet inte det, jag. Jag har också sett, jag har hjälpt till där kvinnor som lever med våld i sin relation till slut hamnar och männen som slår gör det ofta på ställen som inte syns när man är påklädd. De blir duktiga på att dölja slagen och dessutom börjar det ofta i liten skala för att sedan eskalera, ofta till dess att kvinnan dör.
Så om läkaren i stället hade blivit undrande och frågat, kanske till och med velat etablera en kontakt med kurator, socialtjänst eller dylikt, hade jag tyckt att det var i grunden bra. Misstänker man att någon far illa så ska man inte backa, man ska gå på. Hör du skrik från lägenheten intill – tveka inte att ringa polisen. Har du en arbetskamrat eller en elev som inte vill delta i aktiviteter där man visar bar hud – fråga. Fråga, fråga, fråga och fråga igen.
Det kan rädda liv.