Ni vet ju redan hur sanslöst sjukt det funkar i huset där jag hyrt en lägenhet och en sak är ju de här underliga jävlarna som borrar, spikar och hamrar stup i kvarten. För en normal människa är det helt ofattbart – lägenheterna är små och sprillans nya, det är hyresrätter där du absolut inte får bygga om eller ens göra de minsta ändringar utan hyresvärdens tillstånd och vi flyttade in för fyra månader sedan; ingen som är vid sina sinnens fulla bruk och laglydig har vid det här laget något behov av de här aktiviteterna. Så tänker jag.
Det praktiska har jag vid det här laget löst så att när någon av dårarna låter så låter jag tillbaka – och så får vi se vem som tröttnar först – men förklaringen till det dumma beteendet ger mig ingen ro. Men så i går kväll talade jag med en god vän:
– Det handlar om samhällsklass.
– Samhällsklass?!
– Javisst. Det är ju alltid så, ju högre utbildning du har desto mindre gillar du att utföra praktiska sysslor, sånt köper man som tjänster. Vi har andra intressen. Det är väl inte konstigt, man ägnar sig rimligen åt det man är bra på och inte motsatsen så en person som väljer en intellektuell utbildning har sitt allmänna fokus där och det färgar hela livet. Och hög utbildning är lika med högre klass.
– Du har fattat att de här lägenheterna är både små och nyproducerade? Det finns liksom inte så mycket att göra och det är en viktig del av mysteriet.
– Jovisst, men människor som kommer från en annan miljö än du och jag gillar att pyssla. De pysslar hemma. De pysslar i en trädgård – om de nu har någon. Det är blomkrukor och trasmattor och tavlor med barn som gråter och kanske någon billig, jävla lampa från Ikea som ska sättas upp på väggen och fan vet allt. Sånt gör inte vi, vi till och med föraktar det, inte sant? Tänk Bingolotto, det här är människor som kollar på Bingolotto och när de inte kollar Bingolotto så måste de ha något praktiskt att göra eftersom de inte har så många tankar i huvudet.
– Jaha?! Det var ord och inga visor!
– Jomen, det är ju därför du blir så irriterad. Du har ett helt annat fokus, du gör sånt som människor som vi gör. Eller hur? Det är bridge och det är att skriva, det är lite poker, mycket läsning….du har väl inga blommor? Eller har du det? Det du möblerar din lägenhet med är säng, soffa, bord, stolar och en massa bokhyllor; det tar någon dag och låter inte som när dumskallarna håller på, det närmaste du kommit borrande och spikande var väl när dina tavlor skulle upp.
– Och de är ju redan uppe, det var de efter några dagar.
– Ja, precis, för vi satsar alltid på kvalitet i stället för kvantitet. De vi talar om nu gör tvärtom, de köper billig skit som de sedan byter ut och det är därför de aldrig blir klara.
– Är du inte lite väl kategorisk?
– Nej, det är jag inte. Att du upplever de sociala problem i huset som du gör stavas klassskillnad, inget annat.
Jag blev tvungen att sätta mig ned och fundera, visst har jag varit inne på det här spåret, jag tror till och med att jag skrev något i bloggen om det, men inte riktigt lika hårdfört. Men ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att min vän har rätt. Det är faktiskt sant att man i den miljö jag kommer från föraktar små tavelramar med gulliga husdjur, porslinsfigurer på virkade dukar, krukväxter….ni fattar vad jag menar….. Jag tänker på mitt föräldrahem på ett sätt jag inte gjort tidigare – hade vi blommor? Jag kanske missade någon grön grej någonstans men generellt nej och bonader med plattityder eller annat krafs lyste också med sin frånvaro. Det var en annan stil.
Eller som de villaboende vänner jag har, jag minns fortfarande när en av dem köpte hus och utbrast ”Det är så perfekt! Och så är det en bergstomt, så att man slipper klippa gräset!”. För visst håller man snyggt på tomten men man vill inte lägga för mycket tid på det, tiden vill man använda till annat. Klippa gräs? Köp en robot. Bygga ny altan? Anlita en snickare, det går både fortare och blir bättre gjort eftersom vi andra, som inte har den utbildningen, inte sällan hittar tummen mitt i handen och om vi ändå försöker tar det en evig tid eftersom misstag hela tiden måste korrigeras.
Ett hus som det jag hamnat i blir ett blandat boende och det funkar inte, människor som är alltför olika ska inte befinna sig under samma tak helt enkelt. Jag tänker på den där gången då grannen ovanpå kom och ringde på dörren, jag hade nämligen tagit kontakt först med henne och sedan med värden eftersom det lät oerhört mycket från den lägenheten och även om bostadsbolaget aldrig berättar vem som klagat så trodde väl hon att det var jag – och det hade hon ju alldeles rätt i. Det var heller inga problem för mig, jag är alltid öppen och ärlig så när hon ringde på såg jag det som en bra möjlighet att tala vidare, att försöka förstå varandras behov. Men hon var så konstig! Och rätt som det var tog hon till en märklig röst och sa:
– Och så det här att du sa att du är journaliiiiist, jag är journaliiiist liksom….
– Va?
– Ja. Jag bryr mig väl inte om det.
– Alltså….nu var det ju så att jag sa det för att försöka förklara att jag blir så störd, det är jobbigt när det låter så mycket och jag ska försöka få ihop en text.
Till slut travade hon i väg men jag tänkte mycket på det där, jag förstod liksom inte varför hon hade hängt upp sig på att jag sagt att jag är journalist? Upplysningen var ju helt naturlig i sammahanget, den hade relevans. Men i går sa min vän:
– Taskigt självförtroende. Underklassens ständigt dåliga självkänsla. Vi lider inte av sånt, tvärtom får vi i oss med modersmjölken att vi duger och är bäst. Hon mindes det och hade inte kunnat släppa det därför att du och hon kommer från olika klasser. Om någon hade sagt något sådant till dig hade du ju reagerat helt annorlunda, eller hur? När relevansen för det ni diskuterade fanns där hade du sett den och och i en annan situation hade du tyckt att det var en spännande upplysning.
Gode gud, säger jag bara. Jag måste skratta trots allt tokigt som finns i det här huset, när ska jag ta till mig fakta, lyfta några miljoner från något konto och köpa mig en bostadsrätt i stan? Jag vill ju helst inte göra det, jag ser Sverige som ett land utan en bra framtid, främst på grund av den importerade MENA-kriminaliteten och är därför inte så pigg på att satsa pengar i det. Men samtidigt, om jag alls ska ha en bostad i Sverige – är det inte ändå det bästa?