Ni har väl hört det, för det har ju tragglats i medierna hela dagen – människor är lyckliga på måndagar.
Många kanske tror att måndagar skulle platsa som fullständigt hopplösa men jag tycker att det är ganska självklart att det är tvärtom; har man en bra privatrelation är man nyknullad och full av energi efter helgen men om man i stället lider i svår social isolering blir ju måndagen rena återupplivningen (förutsatt att man har ett jobb eller en skola att gå till, alltså).
Själv älskar jag måndagar och det har jag alltid gjort, förmodligen därför att jag inte är speciellt bra på att festa och mysa och gullegulla och….allt man nu förutsätts ägna sig åt så fort fredagen går mot sitt slut. Alla män som haft det tveksamma nöjet att vara tillsammans med mig kan vittna om hur avig och trist jag är, jag får klåda över hela kroppen av att bara sitta i en soffa och pussas, titta på löjliga tv-program som anses ”roliga” eller nåt och ”äta gott”. Jag vill ligga raklång och läsa eller spela poker, bridge eller något annat på en dator, med avbrott för långa turer på motionscykeln (och då är jag lika oåtkomlig för kontakt eftersom jag har musik i lurar). Jag är hemsk men sen kommer söndagskvällen; jag lever upp, Behöver det ens påpekas att mina män har längtat ännu mer efter måndagen?
Men i dag är det måndag och jag är ledsen – för jag fick höra att Martin Kragh är sjuk igen. Det är för fan inte okej! Här lever hemska våldsverkare vidare, skjutglada galningar mördar på löpande band men förblir vid liv, rattfulla kör ihjäl oskyldiga men överlever själva – och så ska en så här hemsk sjukdom drabba en välutbildad, intelligent och seriös man som bara vill leva med sin familj och fortsätta sin forskning.
Det är ingen ordning.