Ska vi kanske slå till ändå, jag och Lovely? Som det är nu hänger allt i luften och så har det varit länge – jag reser till Köpenhamn, han reser till Stockholm men vi vaknar inte i samma säng om ingen av oss kastar sig i väg. Och när vi väl är i Köpenhamn har jag fortfarande mitt eget hus där och L lägenhet i stan, till och med då måste vi åka tåg till varandra.
Problemet är att om vi skulle leva tillsammans fick det bli i Köpenhamn men jag är inte beredd att helt lämna Sverige där min son finns. Landet Sverige skiter jag i, det är ju snarast ett dåligt skämt, men mitt barn vill jag kunna träffa regelbundet ty varför inte vara helt ärlig – ingen kärlek är större än den till de barn man fått.
Lovely själv, han vill definitivt slå till, nämligen grannen som borrar. Haha, så klart att han inte menar allvar men han höll på och fånade sig i går, när vi krupit ned och börjat bingea West Wing (nej, vi hann självfallet inte med hela men vi ska snart fortsätta):
– Så…det kunne bestemt handle om mere end kun en galning. Skal du slå mod hele flokken?
– Jeg tror det er den gamle kvinde på ovenpå.
– Det er ikke sikkert det handler om hende hver gang.
– Men sådan har det ofte været. Hvad tænker du, hvis jeg sniger mig og gemmer mig lidt…og så når hun skal ned af trappen sætter jeg min fod i hendes røv?
– Åh min Gud, du er ikke klog! Jeg vil i øvrigt tro hun nok ville tage elevatoren.
– Nå, du sagde at hun tog trapperne den gang, hun kom og ville ”diskutere” med dig.
Ja, herregud.
Störningar från grannar är det de flesta som bor i lägenhet klagar på vilket inte är konstigt, det är helt enkelt en jävligt dum idé att stapla folk i lådor ovanpå och bredvid varandra. En hyresvärd eller bostadsrättsförening kan ha ordningsregler och se till att de efterlevs men det kommer ändå inte att hjälpa när människor har sin egen syn på vad som är ett rimligt beteende och inte; vi är olika helt enkelt, några av oss ägnar dagarna åt intellektuell verksamhet medan andra är mer praktiskt lagda och (uppenbart) får en kick av att oavbrutet sätta upp tavlor (eller vad fan man nu pysslar med här i mitt hus). Jag läste en gång om en hyresgäst som höll på att bli tokig på sin granne, en yrkesverksam pianist som övade hemma. Situationen blev så infekterad att varje gång pianisten började spela drog grannen i gång ett oljud från helvetet och till slut gick det inte att lösa med mindre än att både hyresnämnd och domstol fick säga sitt men det enda intressanta var ju egentligen att såväl ingen av dem som båda hade både fel och rätt; de levde helt enkelt bara väldigt olika liv och kom till slut att hata varandra bara därför. Det som hände var så onödigt, pianisten borde ha begripit att hens beteende i längden skulle bli ohållbart och valt att bo i villa eller övat i någon lokal, grannen å sin sida borde ha reagerat tidigare och krävt det skadestånd hen till slut fick för en orimlig bostadssituation.
Själv hatar jag inte någon granne här men apropå Lovelys tokroliga idéer kan jag ju säga att jag heller inte direkt skulle sörja om de som låter trillade av pinn alldeles på egen hand. Vilket förstås och förmodligen inte skulle hjälpa det heller eftersom någon annan skulle flytta in och så var det samma visa – just därför att boende i flerfamiljshus alltid stör sig på grannar. Ni tycker att jag överdriver? Det finns ”goda grannar”? Jag överdriver inte och det finns inga goda grannar, det finns bara människor som håller god min i elakt spel och tar rätt mycket skit innan de säger ifrån därför att de hellre håller på med sina egna liv än en konflikt.
Sån är inte jag. Ett helt liv har lärt mig att om något inte funkar så lär det inte förändras med mindre än att man agerar. Det är som med pianistens granne, det är lika bra att sätta ned foten direkt (utan att trycka den i arslet på någon) och ta saken till den instans som har rätten att avgöra tvister av det här slaget. Och nu handlar ju det hela för mig förstås mest om praktiska saker, temperaturen i lägenheten först och främst, men det ska faktiskt bli intressant att se vad hyresnämnden tycker om det här återkommande borrandet och spikandet. Förmodligen, om det inte ökar i omfattning igen, inget särskilt men då har jag ju alla möjligheter att låta tillbaka vilket jag också kommer att börja med i så fall. Och så har vi den situation som nästan alltid uppstår i flerfamiljshus till slut när folk får nog av varandra.
Om Lovely kanske skulle ta och vara mer här i stället? Knappast, den här lägenheten är liten, jag ser den som ett hotellrum med möjlighet att laga mat och den blev ett alternativ enbart därför att det till slut kändes som om jag sov lite väl ofta på sonens soffa, vid mina besök i Stockholm. Och att köpa hus i Sverige? Aldrig! Med den kriminalitet Sverige uppvisar samtidigt som allt är snordyrt därför att den svenska regeringen inte ser till att förhindra kartellbildningar och monopol är det aldrig tänkbart, Sverige går fetbort. Så där står vi igen – och min och Lovelys tokiga situation bara fortsätter. En enda sak skulle lösa den och det vore att sonen flyttade till Danmark. Vilket inte kommar att hända som jag förstår det på honom.
Blä, men nu ska jag avsluta dagens övningar och spela lite poker innan jag somnar. Elak som fan är jag när jag spelar också och klår av folk deras surt förvärvade slantar, jag är duktig på spel. De allra flesta som spelar förlorar pengar; de kan förstås vinna någon gång men totalt går de back och för vissa blir det en tragedi när de inte förmår sluta. Jag tänker på det ibland, vad vet jag om hur det är för dem jag vinner över, tänk om någon eller några tillhör gruppen spelmissbrukare? Om de tar såna där dyra lån för att kunna fortsätta ge mig vinster? Det är obehagligt och jag kan bara hoppas att de i så fall tar hjälp av de verktyg spelsajterna numera är skyldiga att tillhandahålla, till exempel möjligheten att stänga av sig själv för spel en tid eller sätta gränser för hur mycket pengar man betalar in. Själv förstår jag inte varför man fortsätter om man märker att kontot hela tiden står på minus men jag antar att det är som vilket missbruk som helst. Hemskt ju.
Natti, natti.