Den här lägenheten jag hyrt står mig upp i halsen! Från den första dagen har det varit problem och då handlar det här ändå om ett helt nybyggt hus där allt i stället borde ha varit tiptop. Men låt mig bjuda på en liten exposé:
När jag flyttar in i mitten av november är badrummet iskallt. Det är inte konstigt i mina ögon, det är nämligen oproportionerligt stort i förhållande till den övriga lägenheten, även när man tar i beaktande att det är tänkt att fungera för en rullstolsburen person och eftersom bostaden dessutom har högt i tak blir ju luftvolymen som ska värmas avsevärd – att det enda, lilla elementet inte förslår när det som bäst och på sin höjd är ljummet är självklart. Resten av bostaden är inte direkt jättevarm den heller men badrummet en direkt mardröm och att klä av sig och duscha i det är en upplevelse värdig vilken vinterbadare som helst.
Hjälp tillkallas och sådan anländer i form av en ”husvärd”. Hjälp mäter temperaturen i det stora rummet och konstaterar att den är acceptabel men att badrummet är alldeles för kallt varefter Hjälp tittar sig runt och säger att ”badrummet är ju väldigt stort”, ett i sanning riktigt konstaterande som inte tjänar till något eftersom det knappast höjer temperaturen. Sedan får Hjälp syn på handdukstorken: ”Du skulle kanske kunna köra den där!”. Jag säger inget för om jag öppnar käften kommer jag att vara riktigt elak (och tro mig, jag är extremt duktig på att vara just det med små ord), det här yttrandet är så korkat att det borde rendera ett pris. Hjälp tror alltså att jag skulle betala för uppvärmning när det ingår i hyran (handdukstorken går nämligen på vanlig hushållsel och drar dessutom massor)? Men Hjälp gör ändå något med elementet och det blir bättre.
Efter några veckor har så många klagat på att de fryser att bostadsföretaget sjösätter en större aktion – man demonterar alla termostater ”eftersom vi tror att de slår ifrån när folk duschar”. Varför termostaterna på elementen utanför badrummet skulle påverkas framgår inte och vem som helst som kan tänka (till exempel jag) tror naturligtvis inte ett skvatt på det här eftersom det är fullkomligt ologiskt och jag försöker säga det också: Nej, så är det inte, mitt element var lika kallt oavsett om jag duschat eller ej. Budskapet går inte hem men jag begär att de hos mig ska ersätta termostaterna med ventiler som går att skruva av respektive på, vilket de gör. För mig funkar det därefter så pass bra att jag är nöjd.
En dag, jag har bott i några veckor, går jag ut på balkongen för att vika ihop emballage sonen ställt där och som nu ska bort. En man och en kvinna kommer gående nedanför och ropar, de säger att de bor i ett hus mitt emot mig:
– Vi vill bara berätta för dig att du syns genom ditt badrumsfönster.
– Va?
– Man ser rakt in genom ditt badrumsfönster – då förstår du.
Ja, jag förstår, jag har nämligen den fula ovanan att vara naken när jag duschar. Vad är det här?! Inifrån ser fönstret ut att ha en ogenomskinlig yta men utifrån är det tydligen glasklart, so to speak. Jag känner en djup tacksamhet mot paret som tog sig tiden och besväret att upplysa mig om det här och en lika stor ilska mot det tjockhuvud som satt in fel glas i fönstret.
Hjälp tillkallas och Hjälp anländer i form av förvaltare. Jag har redan kommit på att man skulle kunna hänga upp det duschdraperi som följde med lägenheten och som jag ändå aldrig använder framför fönstret fram till dess att problemet kan åtgärdas. Hjälp fixar det och efter ett tag kommer ett företag och klistrar på en fönsterfilm. Efter ett tag – alltså.
Så står jag en kväll och diskar när jag upptäcker att ytskiktet på arbetsbänken bredvid diskbänken har börjat bukta sig. Uppenbart har vatten tagit sig in.
Hjälp tillkallas. Hjälp anländer till bostaden, tittar på bänken och säger:
– Här är en skada.
No kidding?!
Men bänken är ”beställningsvara” och nu har vi kommit så långt att julen står för dörren, det kommer inte att bli någon ny skiva innan helgerna är över och ”husvärden” får i uppdrag att lägga mer silikon i fogen mellan disk- och arbetsbänk, så att skadan inte förvärras.
– Eh….du tror inte att du har genomskinligt silikon i stället för vitt? Det där blir ju inte så vackert!
– Har bara vitt.
– Okej, till och med jag som inte är ”husvärd” har genomskinligt silikon.
– Då kunde du väl ha lagt på det själv!
Än en gång kniper jag ihop, kanske beror det han säger på att han helt enkelt är dum och då hjälper det ju inte att jag blir arg. Men jag borde ha sagt:
– Ja, eller så sköter du ditt jobb på ett professionellt sätt och försöker inte lasta över det på kunden. Vad tror du om det?
Sedan kletar jag själv genomskinligt silikon över det vita han redan lagt. Eftersom jag inte har rätt verktyg blir det en stor, knagglig lagning men det är ändå mindre fult än vitt.
När jul och nyår och trettonhelg och en massa andra dagar också kommit och gått och ingen bänk anas vid horisonten tar jag en förnyad kontakt med bostadsbolaget som i sin tur hör av sig till de som ska reparera bänken. Det visar sig att man ”inte hittar någon arbetsorder” och allting måste börja om från noll. Jag säger att nu vill jag veta exakt när det här arbetet kommer att utföras, jag börjar tröttna och tänker använda mig av de medel som finns för att tvinga fram det, vid behov. Bostadsbolaget vidarebefordrar efter ett tag ett mejl de själva fått – ”senast vecka sex” – och jag skriver tillbaka: Okej, jag köper det då för att försöka vara konstruktiv trots allt. Meddela mig bara exakt när ni kommer så att jag kan ta emot hantverkarna.
Jag får inget svar och planerar alltså in aktiviteter för dagen därpå. Dagen därpå står hantverkare oanmälda utanför dörren (det är inte första gången under min korta tid i huset heller…) och vill utföra arbetet. Det fungerar inte för mig och de får gå därifrån; nu börjar jag bli rejält förbannad:
Jag skrev ju till er just för att det inte skulle behöva bli så här! Och jag kräver inte flera veckors varsel, bara någon dags förvarning!
Några dagar senare skriver chefen för köksföretaget, som ska byta bänken, ett sms och frågar om fredagen passar. Det gör den så klart eftersom jag nu kan planera utifrån det.
Så var vi då framme vid dagens datum….
Måndag och tisdag den här veckan har bostadsbolaget varit på besök, i måndags för en tremånadersbesiktning efter inflyttning i de nybyggda husen och i går för att (och jag citerar men har korrigerat språket):
På uppdrag av Signalisten och JSB kommer RV Isolering att besöka samtliga lägenheter på Björnstigen 22 A-B för att justera in elementen i husen. Vi gör en injustering för att säkerställa en jämn inomhustemperatur och ökad komfort i lägenheterna.
Morsning. Till mig kom de tidig förmiddag och när jag kom hem vid sexsnåret på kvällen var badrummet iskallt, iskallt på samma sätt som när jag flyttade in i november; vi är alltså efter tre månader tillbaka på ”Gå”. Ringde jouren som meddelade att de inte åker ut med mindre än att tre personer hört av sig om samma fel men att de skulle skicka ”ett meddelande” till Signalisten, alltså hyresvärden. Jag kommer förstås att höra av mig själv också – och den här gången kommer mitt budskap att vara enkelt:
Fixa det här under dagen eller jag vänder mig omedelbart till Hyresnämnden med en begäran om hyresnedsättning. Att ha knappa 18 grader i ett badrum är nämligen ett tillräckligt allvarligt fel för att men i nyttjanderätten ska anses föreligga; det går ju nämligen inte att vara avklädd och duscha och det är ett fel som ska åtgärdas som akut. Ni kommer ju heller aldrig tillrätta med det här, det bara fortsätter och fortsätter ju och den åtgärd ni nu utfört har alltså försämrat klimatet i bostaden. Det är onekligen starkt jobbat och man frågar sig ju om de som sköter det här åt er är idioter.
Utöver de här praktiska felen och bristerna är bostaden allmänt otrivsam. Vad tycks om en förvirrad käring som under ett av hantverkarbesöken syftande till att ”få ordning på elementen och värmen” travade in i min lägenhet med stövlarna på och som sedan, när hon förmodligen insåg att hon gått fel, bara vände på klacken utan att ens be om ursäkt? Trevligt, inte sant? Eller en lika galen granne som månader efter inflytt fortsatt att borra, spika och hamra på i princip daglig basis – så att jag till slut tvingades säga till den så kallade hyresadministratören, som har hand om störningsärenden, att ”antingen får ni stopp på det här eller så måste jag ta det vidare, det här är inte en normal situation som alla får tåla”? Tokdåren som i lördags ringde på dörren men inte stod kvar när jag, sjuk och jävlig, gått upp för att öppna? Vad ska man säga om en sån?
Jag tycker att allt detta är en så ledsam historia. Visst, jag förväntade mig inte en nivå motsvarande den i en hypervälskött bostadsrättsförening (ja, det finns föreningar som funkar skitdåligt också…), där man agerar direkt på fel och brister, Signalisten är Solna kommuns allmännyttiga bostadsstiftelse och en stor organisation där besluten, som alltid när många är inblandade, ibland kan försenas av kommunikation som går snett eller helt uteblir. Och lägenheterna är ju fina! Jag minns fortfarande hur positivt överraskad jag blev när jag första gången öppnade porten och möttes av rymden i trapphuset och sedan den lika väl tilltagna takhöjden i lägenheten, där de vackra (och låsbara!) fönstren sträckte sig längs nästan hela väggen….utanför balkongen med sin inglasning och i köket den vackert vita skåputrustningen med självstängande dörrar och luckor. Min son sa spontant:
– Vilken fin lägenhet!
Och så är det verkligen.
Men just det här att felen och problemen bara fortsätter håller på att driva mig till vansinne. Det finns ju ingen glädje och trivsel kvar till slut, när dagarna som borde få löpa bekymmersfritt och fyllas med viktiga saker i stället huggs sönder av samtal till hyresvärden och hantverkarbesök som ändå inte hjälper. Det spelar ju ingen roll att vi har en fin innergård med återvinning och möjligheter att odla, en tvättstuga med all tänkbar utrustning och till och med en samlingslokal när så mycket annat är så fel.
Jag har skrivit klart det här nu och klockan åtta öppnar Signalisten sin växel. Då ska jag ringa direkt och så får jag hoppas att de kan komma och åtgärda kylan i badrummet redan under förmiddagen.
Vilken skit. Och fan vad trött jag är på det!