Packade upp ännu fler böcker, det här har fått vänta i brist på tid. Pust! Varför har jag sparat alla – och då snackar vi ändå bara om de jag behållit i Sverige och som tidigare legat i flyttkartonger hos sonen. Det är böcker från alla olika utbildningar, allt från programmering, matematik, juridik och journalistik (tur att jag inte hann köpa kurslitteratur på läkarlinjen också!), det handlar om enorma mängder. Lägg därtill all skönlitteratur, all övrig facklitteratur samt sådant jag köpt på utställningar till exempel, med bilder av konstnären i fråga. Jag har tvingats fylla en hel vägg med bokhyllor här i denna lilla lägenhet och då är det ändå tveksamt om det kommer visa sig räcka, kanske måste jag slänga en del i vilket läge jag kommer att få svår ångest eftersom min bestämda åsikt är att en förlorad bok är kulturell förödelse.
Men det var kul när jag också hittade en massa gamla fotografier, hela album med minnen av inte bara mamma och pappa utan också av farmor, farfar och mormor samt en rad människor som jag inte ens vet vilka de är, antagligen mormors mamma och så vidare och jag var ju helt fascinerad, nu vill jag hitta en bra tjänst som kan omvandla alla bilderna till digitalt format. Jag visade sonen som kom över på en bit mat och frågade:
– Vet du vem det här är?
Han gissade på min mamma, alltså sin egen mormor men det var min mormor, som vi begravde i februari samma år som han själv föddes. Jag minns den där kalla dagen vid kistan, hur jag var väldigt ledsen eftersom jag stått min mormor nära, hon hade tagit hand om mig ofta när jag var liten och hur den svarta kjolen stramade över magen trots att jag vidgat den i midjan med hjälp av ett resårband; nu skulle mitt barn aldrig få lära känna henne, äta hennes havregrynsgröt som hon kokade varje morgon, smaka hennes vällagade husmanskost och hennes pressgurka, så himmelskt god, höra hennes förmaningar om att man inte ska äta sött – ”Ta en frukt i stället!” – eller klappret av hennes höga klackar där hon stormade fram i dräkt och klassisk handväska innehållande parfymerad näsduk. Jag kunde som vanligt inte gråta, jag tittade bara ned i den frusna marken och bet ihop. Men som ni märker har jag aldrig slutat tänka på henne. Min mormor.
Sonen sa:
– Vad lika de var, hon och mormor!
Jag blev lite förvånad, var de verkligen det? Det mest påfallande hos min mormor var hennes stora näsa med den där böjen nedåt, det ser inte så farligt ut på fotot eftersom det är taget framifrån men i profil var den enorm. Men sedan såg jag, de höga kindbenen, ögonen och javisst, okej då, lite näsan också….de var faktiskt lika. Vad märkligt, jag har aldrig tänkt på det.
Till slut hittade jag ytterligare ett album – ”Lillans Bok” – och då var det inte lika roligt längre. Hjälp! Här var jag själv.
Det här är en bok med förtrycka fält där föräldrarna kunnat fylla i fakta om barnets utveckling samt klistra in bilder och i övrigt berätta om särskilda händelser. Man kan läsa det jag redan vet, att jag var helt normalt utvecklad motoriskt men också det som är så typiskt mig på något sätt, att jag hoppade över utvecklingssteg. Jag ”magålar” men kryper inte utan reser mig i stället direkt och går, förmodligen har jag övat i smyg och hållit mig i stillhet tills jag känt att jag behärskar konsten till fullo, det är sådan jag alltid varit och är som vuxen också. Jag har ”mycket och svart hår vid födseln” och bredvid denna hyperintressanta upplysning har förmodligen mamma klistrat in en hiskelig bild på mig, där hon satt upp denna kalufs i en tofs på huvudet, jag ser inte frisk ut. Första turen med barnvagnen, första leendet, första tårarna, första skrattet…och jag avskyr tydligen att bli matad, jag ska äta själv, ”helst med sked”. Och så, med rödpenna, det mina föräldrar återkom till genom alla år och chocken riktigt lyser igenom:
I dag började Carina prata och detta helt rent och i hela meningar. Det är onekligen tidigt, hon har ju precis fyllt ett år bara. Vi är lite tagna.
Längre trodde jag inte på det här, jag skrattade alltid när de tog upp det och sa att de förstås hade blandat ihop årtalen på något sätt, att en ettåring från ingenting skulle sätta ihop en hel mening med subjekt, predikat och objekt och dessutom uttala allt klanderfritt är helt enkelt inte rimligt, det är något som normalt inträffar mellan tre och fyra års ålder. Då svarade de surt att det hade de minsann inte alls gjort, det pågick tydligen ett VM i fotboll där Sverige glänste när det här hände och de hade haft mig liggande bredvid sig i soffan medan de såg en match eftersom jag var magsjuk. Och då, från ingenstans:
– Pappa, kan jag få ett glas vatten?
Ni vet hur det är, när det sprutat ur båda ändar är man törstig.
Hur som helst – för övrigt var jag alltså helt normal och i syslöjd och teckning utvecklades jag aldrig, ni skulle kunna hota mig med elektriska stolen och jag skulle ändå inte få ur mig en streckgubbe; vi har helt enkelt olika talanger och det vi inte kan beundrar vi medan det vi behärskar bäst ses som självklart. Hur fantastiskt tycker jag inte att det är när jag ser någon teckna ett porträtt?! Ett vitt papper fylls med blyerts, först är det bara några streck men dessa streck bildar snart en käklinje, ett öra, ett öga…det går med vindens fart och människan det handlar om träder som trolleri fram. Eller hur vissa kan tråckla ihop en fin klänning av nästan vad som helst! Men orden och de enheter de bildar är tvärtom självklara för mig, jag bollar med dem som jag har lust, trycker ihop den verbala modelleran till en klump och formar den sedan till exakt det som passar i sammanhanget.
I morgon ska jag vara mer disciplinerad och tömma rester av bokkartongerna. När jag suttit här och skrivit har jag gjort ett överslag i huvudet (genom att utnyttja en annan speciell talang jag har, nämligen att kunna bedöma närmast exakt hur mycket som ryms i en viss volym och hur denna volym utnyttjas bäst). Jag kommer att klara det tror jag, särskilt om jag packar böcker liggande ovanpå stående.