Åh, snart är det dags och jag kommer att befinna mig i mitt älskade Danmark igen! Men jag måste ju ta mig dit, också.
Och då, minsann, kollade jag FlixBus, jag har åkt med dem tidigare när jag inte hittat bra tågtider men senast höll det på att sluta så illa att jag ville kontakta kundtjänst nu innan jag eventuellt bokade. För tro mig, det är ingen höjdare att ha ett planerat möte i Köpenhamn vid en bestämd tid och först bli nekad att kliva ombord på bussen, av en chaufför som talar mycket knagglig svenska och knappt någon engelska heller:
– Kan du visa ditt pass?
– Mitt pass?!
– Ja, utan pass får du inte resa med bussen.
– Men snälla du, det råder passfrihet inom Norden, för oss som är medborgare där. Jag har inte mitt pass med mig, det behövs inte. Men du kan få se mitt körkort.
– Det räcker inte.
– Menar du att jag måste ringa svensk polis så att de får tala om för dig vad som gäller?
Ja, jag har redigerat chaufförens svenska, det skulle se så elakt och löjligt ut annars.
Först efter lång tid fattade han att jag hade rätt och han fel och det där vill jag förstås inte vara med om igen, därför försökte jag i dag chatta med FlixBus. Först tvingades jag fylla i för- och efternamn samt mejladress och bara det var ju märkligt, det här var väl en chatt? Men jag gjorde det och beskrev mitt problem, bland annat bad jag att de skulle skicka ett mejl med uppgiften att man inte behöver pass för att som svensk resa från Sverige till Danmark, så att jag kunde visa upp det vid behov och efter en lång stund plingade det till och jag hade ett ”svar”:
Hallå! Tack för att du når ut. Det här är Melva från Flix. Det är ett nöje att hjälpa dig i dag.
Jag började skratta där jag satt, det var så uppenbart att jag hade fått en robot på halsen. Men man vet ju aldrig vad som kan hända och sen plingade det till igen:
”Melva”:
För att jag ska kunna kontrollera, kan jag få bokningsnumret, passagerarens namn och den e-postadress som användes vid bokningen?
Jag:
Har du inte läst vad jag skrev? Jag har ingen bokning ännu, det är för att eventuellt kunna boka som jag vill diskutera med er.
”Melva”:
Får jag veta den exakta platsen för din avgångs- och ankomstdestination eftersom jag måste kolla här i slutändan dokumenten som du exakt behöver för att kunna ta turen.
Jag:
Det behövs inte, jag ska åka från Stockholm till Köpenhamn, det enda jag vill är att ni skriver ett mejl eller dylikt som jag kan visa upp för chauffören, så att det framgår tydligt vad som gäller – nämligen passfrihet inom Norden.
”Melva”:
Jag vill bara veta den exakta platsen för din önskade resa för att jag ska kunna kolla in på vår webbplats de saker du behöver eftersom du berättar för mig att våra chaufförer ber om ditt pass.
Jag:
Jag ger upp!
Ja, herregud. Det får bli tåg och det är ju förstås alltid förstahandsalternativet, det är inte direkt bekvämt att sitta på en buss i så många timmar. Problemet är bara att Sveriges tågtrafik fungerar så fruktansvärt dåligt, man vet knappt om man kommer fram. Minsta snöflinga eller minusgrad verkar ju fullständigt ödelägga all spårbunden trafik i Sverige där man heller aldrig lär sig av misstagen och återinför en statligt ägd järnväg som har ansvaret för allt – tågen, spåren och underhållet.
Ändå kan inget grumla glädjen jag känner inför att slippa Sverige ett bra tag. Och jag fattar inte själv vad jag håller på med? Varför ta på sig de här uppdragen när jag vet så väl att det kanske är kul i en vecka i Stockholm, sedan längtar jag bara bort. Varför binda upp sig så mycket att jag till och med måste skaffa en bostad i Stockholm? Dårpippi, det är vad det är. Jag blir bara förbannad och irriterad på allt och alla (nåja, de flesta); jag trivs inte i Sverige, det är om man frågar mig vid det här laget ett skitland befolkat till största delen idioter. Tidningarna är fulla av stav- och grammatikfel, sjukvården ett dåligt skämt och skjutningar och sprängningar tillhör vardagen. Vem fan vill bo på ett sånt ställe? Inte jag, knappast någon normal person heller. Och den här lägenheten som jag hyrt? Trivs inte! Alternativet är då att köpa ett hus i Sverige men då ska ju det skötas även om jag inte befinner mig i landet.
Nä, fy fan!
Till slut kan jag bara konstatera att så mycket är bättre än förr, trots allt. Eftersom jag alltid gör flera saker samtidigt slängde jag på den gamla, svenska tv-serien Svenska hjärtan där jag satt och skrev i min lilla stockholmslya och hajade helt plötsligt till – hade jag verkligen sett rätt? Jo, det hade jag och det är ju närmast otroligt att man alltså visade könet på en liten, naken flicka som kliver ur ett badkar! Aldrig att det hade hänt numera (om man undantar hjärndöda ”influencers”). Aldrig.