Fan, jag hatar när bloggen blir gnällig; som ett gammalt gångjärn som behöver smörjas. Jag skriver ju här för att vädra mina tankar om allt möjligt så när jag blir sur och förbannad märks det men lyssna på detta:
När bloggen är helt nedlusad med invektiv och ilskna utropstecken gör det mig ännu mer irriterad; den ser så ful och tråkig ut att jag faktiskt vänder i dörren vissa gånger då jag loggat in – vem vill vara här då? Kvicktänkt av mig, inte sant? Jag ska lätta på ventilen och gör det men alltihop slutar med att jag själv åker på en rejäl blåsning, rakt i nyllet.
Är det här vad de kallar självdestruktivitet? Att ramla i sina egna fällor? När skiten träffar fläkten?
Dessutom speglar det inte vem jag är, jag har visserligen ett hett humör men ilskan blåser snabbt över. I det verkliga livet markerar jag ordentligt eller skriker till, beroende på hur väl jag känner min motpart och fem minuter senare är jag glad och positiv igen. Men bloggen? Står där och stinker om jag inte raderar inlägg. Vilket jag visserligen gör ibland men inte av de här orsakerna.
Köpte plockgodis när jag var som mest uppe i varv, något jag väl inte gjort på ett år. Först funkade det, jag fick väl någon slags sockerchock antar jag, eftersom jag nästan aldrig äter sötsaker. Men efter ett tag upplevde jag bara en otroligt äcklig känsla i munnen, när placken la sig som cement på tänderna och magen sa ifrån den också:
– Ge mig mat och inte sura nappar!
Så jag tog en ordentlig svängom med den elektriska tandborsten och hackade sedan ett rödkålshuvud stort som en basketboll, hällde marinad över och ställde in hela härligheten i kylen. Bästa som finns, bara att ta av när lusten faller på, som det är eller med till exempel lax.
Känns det bättre? Tror jag ska köra ett varv till med tandkräm och tandtråd, faktiskt. Bläe.