Jag börjar tro att jag prickade alldeles rätt när jag skrev Kanske dement eller nåt, det är helt klart någon i huset där jag just flyttat in som inte har alla hästar hemma.
Det har hittills aldrig skett på tider som inte är okej men samtidigt, vem börjar spika i väggarna (det låter så) varje morgon, halvannan månad efter inflyttning? Varför gör man inte klart det man ska i stället? Herregud, ingen tycker att det är märkligt om sånt här hörs någon gång men varje morgon som sagt och ja, jag upplever att det handlar om samma lägenhet någonstans i närheten av min. Ännu märkligare blir det av att det hela pågår i som mest tio minuter, sedan är det tyst resten av dygnet.
Jag avbröt ju mina läkarstudier och jag har ingen som helst annan utbildning inom området mänsklig hälsa eller ohälsa heller. Men det jag har gjort är att som journalist skriva mycket om medicin eftersom det intresserar mig och när en artikel inom ett specialområde till slut publiceras ligger det i regel betydligt mer kunskapsinhämtning bakom än vad som faktiskt kommer till uttryck i texten, journalisten lär sig väldigt mycket på vägen, hela tiden. Dessutom har jag levt rätt länge vid det här laget och även om jag uppskattar att vara ensam och pula med mitt så är jag också allmänt nyfiken på människor (helst på avstånd då), vilket gjort mig till en god bedömare av andra. Med det sagt är min upplevelse klar – någon som bor nära min nya lägenhet mår inte bra, på det ena eller det andra sättet. Det här är inte ett friskt beteende.
Nu vet jag som sagt inte vem det handlar om, jag har lite för mycket omkring mig för att hinna springa och lyssna vid dörrar, men jag har tagit en första, trevande kontakt med hyresvärden. Och kanske var det väldigt bra? I torsdags, nämligen, besökte företaget som byggt huset alla lägenheter för en tillfällig justering av elementen. Det är ju ofta lite knixigt i hus där allt är nytt och en del boende har haft det kallt medan andra i stället upplevt det som för varmt (själv hade jag en temperatur på bara runt 18 grader i badrummet men jag är ju rätt bestämd av mig så det åtgärdades snabbt) och nu ville man testa en sak så att alla förhoppningsvis får en varm och skön jul.
Killen från byggföretaget kom och trodde först att han skulle behöva byta en större del men då sa jag att det nog skulle funka att bara ta bort termostaten och sätta på en anordning som kan skruvas på och av, det var så man hade gjort i mitt badrum, nämligen. Det visade sig stämma och han sprang ned till sin bil för att hämta några saker. Jag lät ytterdörren stå olåst och så kom han tillbaka men bara någon minut senare öppnades dörren igen och en äldre kvinna kom in i hallen. Först trodde jag att hon hade något med reparationen att göra så jag blev arg när hon bara stövlade in med skor på och sa ifrån: ”Du får gärna ta av dig skorna!”. Men då vände hon helt plötsligt på klacken och gick ut igen.
Jag stod som ett frågetecken men skrattade och då berättade killen som var på besök att han just hade varit i kvinnans lägenhet och att hon tydligen bor två trappor rakt ovanför mig, i en exakt kopia av min lägenhet. Vad kallar man sånt? Så klart kan vem som helst vara stressad och begå misstag men att ta fel på två våningsplan? Om hon gick nedåt hade hon ju just lämnat sin egen lägenhet, om hon gick upp missar man liksom inte att man bara hunnit en trappa. Om hon tog hissen upp? Nej, varför skulle hon ha tryckt på fel knapp? Dessutom försökte hon inte öppna med nyckel, hon bara tryckte ned handtaget. Och till sist – nej, hon var absolut inte full eller drogpåverkad på något sätt. Inte alls.
Ni fattar vilket ord jag söker, antar jag? En demenssjukdom där ett vanligt symptom är desorientering.
Det här är otäckt, inte för att kvinnan klev in i min lägenhet, det var ju bara synd om henne (och jag fick äntligen tummen ur och svabbade hallgolvet efter hennes stöveltramp, det hade jag ändå tänkt göra i veckor!) utan därför att att här kanske jag har min lilla snickare. Förvirring i rummet ackompanjeras ofta av förvirring i tiden, vilket är förklaringen till att den sjuke upprepar saker och inte kan hålla isär olika dagar och tillfällen. Man minns inte vad man åt till middag dagen innan och man kanske heller inte minns att man faktiskt slog in den där spiken redan för två veckor sedan? Det blir lite som i filmen där en man vaknar upp till samma dag – dag efter dag efter dag. Hemskt, ju!
Inte minst jag har sett på nära håll hur en neurodegenerativ sjukdom bryter ned en människa; det är fasansfullt. Och visst, ingen sjukdom är vacker, ingen död är behaglig, men eftersom vi människor skiljer ut oss från övriga djur just genom vår hjärna känns demens och andra patologiska tillstånd där lite som förlusten av den mänsliga identiteten. Det är….förnedrande. Har ni sett filmen ”Still Alice”? (Om inte, gör det så snart ni kan.) Spåkprofessorn och forskaren Alice drabbas av hereditär Alzheimer mitt i livet och blir snabbt sämre, vid ett tillfälle säger hon:
– Jag önskar att jag hade cancer, då hade jag inte behövt skämmas så. När det gäller cancer tar människor på sig rosa band och skänker pengar. Man behöver inte känna sig så socialt…jag kommer inte på vad det heter!
Och jag tror att jag i alla fall hyggligt kan sätta mig in i det hon säger. Att tappa stoltheten, att inte längre få vara människa.
Själv har jag inga demensproblem, jag håller fortfarande runt tvåhundra lösenord i huvudet, minns precis vad jag sa eller åt för flera veckor sedan och går inte in i fel lägenhet. Olika familjer och olika individer har olika anlag, jag kommer att bli sjuk i och dö av något annat skulle jag tro, vi har aldrig haft demenssjukdom i släkten. Jag är glad för det även om det ju faktiskt betyder att jag kommer att vara smärtsamt medveten om mitt kroppsliga förfall.
Hur som helst – att hyra den här lägenheten är ett av mitt livs största misstag. Men misstag kan man rätta till, om man har kraft och pengar och min son, som måste vara världens snällaste, har redan lovat att ställa upp. Han förstår att jag trodde att det här skulle bli kalasbra men slutade med ”Hjälp!” och kommer att hjälpa mig med en ny flytt. Och när allt kommer omkring? Jag har fått gammal skit utrensad, kastat kläder som blivit liggande sedan anno dazumal och köpt nya fina möbler – det är bara att hyra flyttbil ju. Nu blir det villa även i Sverige, i alla fall och lagom till våren kommer jag att kunna spatsera omkring i min egen trädgård om allt löper enligt plan.
God Jul på er!