Du har väl sett den – den helt fantastiska, danska serien ”Familier som vores” (på svenska har man av någon anledning gjort om plural till singular i titeln, så att det övergripande och allmänna budskapet går förlorat)? Om inte, sätt dig genast ned och gör det, den finns tydligen på svenska TV4 Play nu.
Det är inte så långt borta, det här; klimatförändringarna blir värre för varje dag och hotar oss alla och även om det är svårt att sia om exakt hur vi kommer att drabbas i olika länder så kan man med säkerhet säga att ingen klarar sig undan. Och vad har vi att välja på? ”UDREJSE NEJ TAK!” blir ett meningslöst budskap när vattnet obevekligt stiger eller Golfströmmen stannar, du får bara försöka göra det minst dåliga av situationen.
Men människan som art är inte enbart självdestruktiv, hon har inte bara satt sig själv och sina barn i den här situationen utan är också så oerhört smart, stark och med en förmåga att vrida saker rätt. Många kommer att dö men andra att överleva och det vi aldrig överger är kärleken – kärleken mellan de som älskar varandra könsligt eller mellan barn och föräldrar, kärleken mellan vänner och mellan de som knutit unika band oberoende av ålder och bakgrund. Laura och Elias kan tyckas tecknade i ett romantiskt skimmer men är faktiskt typiska – de ger sig inte utan strävar ständigt, går mil efter mil efter mil mot mål som förefaller hopplösa, reser med tåg om så bara en liten skärva hopp glimtar till.
Du skulle göra samma sak för mig. Och jag skulle aldrig glömma dig. Ligesom Laura ville jeg sende besked efter besked: Jeg savner dig så meget! Hvor er du? Er du stadig i live?
Sista avsnittets sista minuer grät jag. Man ser mitt älskade Köpenhamn under vatten; människorna är borta, byggnaderna övergivna och tysta. Och sedan växlar bilden, vi flyttas många decennier bakåt och bakom detta finns förstås en tanke – om vi varit mer varsamma i tid? Om vi respekterat signalerna som naturen skickade oss, gång på gång på gång på gång….
Så hade vi fortfarande fått vandra Istedgade fram. Det här hade inte behövt hända.
Själv skulle jag kunna sitta här och göra mig bred. Jag skulle kunna pösa och berätta hur jag vägrat flyg i en fruktansvärd massa år. Hur litet mitt koldioxidavtryck är, i alla fall för att vara medborgare i den rika världen, eftersom jag inte äter kött, inte kör fossilt, inte nykonsumerar annat än i yttersta nödfall…jag skulle kunna anklaga och peka finger. Vad skulle det leda till? Inget, förstås. Det som måste ske nu, när det redan gått för långt, är att forskningen får mer pengar, minskade koldioxidutsläpp är förstås absolut nödvändigt det också men räcker inte vid det här laget. Så när jag häromdagen lyssnade till en intervju med 2021 års nobelpristagare i kemi, David MacMillan, han som skänkte sina prispengar till en fond som hjälper barn till högre studier och han var tydlig med att lösningen på klimatproblemen finns inom kemin kändes det ändå hoppfullt. Det blir tufft som fan men mänskligheten kommer att överleva, på det enda eller andra sättet.