Det verkar gå en väldigt skarp gräns mellan människor som liksom jag är födda sent 1950-tal och de som inträtt i den sublunara världen tidigare vad gäller hur digitaliserad man är. När datorer och internet blev tillgängligt för den breda allmänheten 1994 var jag på bollen direkt och dessutom en av de allra första i Sverige med mobiltelefon, eftersom jag älskar ny teknik och i synnerhet sådan som handlar om kommunikation.
Det där med mobilen är för övrigt en kul historia i sig, jag besökte en utställning på Älvsjömässan med koppling till den snabba utveckling som just då pågick och fick syn på en tävling, man skulle gissa antalet mobiltelefoner i en jättestor cylinder (jag tror att jag kan ha berättat det här i bloggen för länge sedan). För mig som är extremt duktigt på volymbedömning och dessutom matematiskt begåvad var det inte så svårt men så klart blev jag ändå lite glad och förvånad när jag fick ett samtal från en butik som meddelade att jag vunnit en mobiltelefon och sedan gick jag omkring och var skitcool – förmodligen för första och enda gången i mitt liv. Ni skulle ha sett det, apparaten var med dagens mått jättelik, med en antenn och man hade inte så stor nytta av den eftersom nästan inga andra hade en motsvarande. Ja, herregud.
I min värld sköter man alltså allt digitalt, så även folkbokföring. Men där stötte jag på patrull nu när jag skulle skriva om mig i Sverige, fastighetsägaren har inte lagt in alla uppgifter och därför fungerar inte Skatteverkets tjänst som tänkt, den klagar när du försöker uppge lägenhetsnummer och så tvingas man fylla i bara till exempel ”nb” eller ”1 tr”. Och det behövde ju inte vara något problem, tänker ni nu? Men si det blev det, för jag är en sån där säkerhetsmänniska, jag har alla hängslen och alla livremmar man bara kan skaffa; ingen kan skriva mig på en adress där jag inte finns och om någon försöker registrera sig på min så får jag direkt ett meddelande om det.
Och det fick jag. Jag fick det en gång. Jag fick det en gång till. Och jag har fått det många gånger sedan den 11 november. Förklaringen, som jag direkt såg, är förstås att grannar har råkat ut för samma sak som jag när de folkbokfört om sig på nätet och då uppfattar systemet att vi alla tillhör samma hushåll.
Men så upptäckte jag att vissa grannar faktiskt stod med lägenhetsnummer på ratsit och upplysning.se. Och jag insåg även här vad det berodde på men ringde i alla fall Skatteverket och frågade: Jodå!, de som har lyckats är de som är riktigt old fashioned och har skickat in flyttanmälan på papper, med gammeldags snigelpost. Wow! Där ser man! Så nu är det undertecknad här som har beställt blankett och ska lägga ett brev på lådan för första gången på….tja, vad kan det handla om? Tio år? Hahaha!!! Oldies but goodies!
Allt det här blev ett ganska kul exempel på hur olika människor som ändå tillhör samma åldersspann kan vara inom avgörande områden. Huset där jag hyrt en lägenhet är ett så kallat seniorboende, du måste vara över 60 år för att komma i fråga och jag kan redan, efter bara några veckor, säga att vissa av mina grannar och jag är som natt och dag. Jag har fortfarande fullt upp med att skriva, även om verksamheten är baserad i Danmark och behöver koncentrera mig på det, vilket ibland blir svårt när andra förefaller gå all in på praktiska sysslor som låter mycket. Där är jag förresten ganska förvånad! Det här huset är nybyggt och möter därför rimligen (får vi hoppas i alla fall) nuvarande normer vad avser tjocklek på bjälklag och så vidare, vilket brukar betyda att lyhördhet och därmed störningar blir mindre. Jag vet inte, vi får se vad som händer, att ha en lägenhet i Sverige är lite av ett experiment och det är också därför jag aldrig skulle köpa en bostad här utan hyr, så att jag bara kan säga upp den om jag inte trivs. Men lite undrande blir jag faktiskt, av att det låter så pass mycket som det gör. Det är trist; det hade jag inte förväntat mig!
Hur som helst har jag fått upp adventsljusstakar i fönstren. Jag tycker att det är en fin och vacker tradition, även om jag inte har några anknytningar till kristendom och nu står de här och glimmar så vackert i den mörka novemberkvällen. Måste komma ihåg att köpa reservlampor, det brukar alltid behövas under de där veckorna.
