På något sätt kan det kännas som ett skämt att varje gång som jag bor hos min son i några nätter uppträder någon form av problem i bostaden. Och det var samma visa i går kväll.
Jag ska åka tillbaka måndag kväll är det tänkt, med nattåg. Och det där gillar jag egentligen inte, jag tycker alltid att det är lite kärvt att somna på tåget och får i regel gå omkring trött en hel dag. Men man kan åtminstone försöka göra det bästa möjliga av det och en sån sak är att vara ordentligt trött så jag planerade för att kliva upp väldigt tidigt lördag, söndag och måndag och därmed också gå och lägga mig lika tidigt.
Men:
Dunk, dunk, dunk, dunk och mera dunk. Någon som inte har vanligt folkvett i skallen och saknar förmågan att ta hänsyn och acceptera det faktum att hen bor i ett flerfamiljshus där det är lyhört som satan hade bestämt sig för att spela musik för alla andra. Jag vaknade förstås och man kan tänka att klockan nio en lördagskväll, är det så sent? Men det handlar ju alltså inte om det. Det är en vanlig missuppfattning att man får låta så att det stör andra om det inte sker under de timmar då nattro ska råda men inget kan vara mer fel, det som bedöms vid till exempel en uppsägning eller en skriftlig varning är även hur allvarlig störningen varit, oavsett tid på dygnet.
Så det var ju bara att acceptera att det blivit som det nästan alltid blir i brf Dillen 2 i Solna – är det inte galningar som kastar saker i golvet (eller vad fan de pysslar med) så talar människor så högt att det hörs i hela lägenheten, låter sina barn stå och vråla på gården klockan fem på morgonen eller ägnar sig åt annan ljusskygg verksamhet som skapar otrivsel och/eller fara för grannar. Jag insåg direkt att det var kört, klev upp, gjorde kaffe och satte mig att skriva. (Men tro mig, jag gillar öga för öga och tand för tand och jag har några smaskiga idéer kring vad det skulle kunna handla om just den här vistelsen.)
Många gånger har jag tänkt samma sak – att den här brf:en, Dillen 2 i Huvudsta i Solna, skulle bli så mycket bättre om de la ut förvaltningen på ett företag. I dag fungerar det inte, den enda kontaktmöjlighet boende har i en situation då de behöver hjälp, till exempel vid störningar, är en mejladress till styrelsen. Och det skulle väl kunna vara okej om någon i denna styrelse var satt att kolla inkorgen med jämna mellanrum, dygnet runt och sedan agera men så sker inte, tvärtom svarar föreningen ofta inte alls på meddelanden (eventuellt återkommer jag till det i ett senare blogginlägg, för det handlar verkligen om ett beteende så skitigt och oförskämt att det förtjänar en egen, längre, text).
Tja, så där stod jag i köket och laddade kaffebryggaren när jag kände hur det drog från hallen. Det är nämligen så att brf Dillen 2 ligger högt och nära vatten, det bildas lätt en luftkorridor mellan husen och om porten av någon anledning då inte är stängd märks det direkt. Hör ni som läser den djupa suck jag drog? Bra!
Mycket riktigt stod porthelvetet öppet, något geni hade lagt en sten mellan dörren och karmen. Men på glasrutan satt också en lapp: ”Det går inte att öppna porten men man kan ta sig in genom källaren”. Föreningen har nämligen ett system där man blippar en bricka och går det sönder är det kört. Korkat så att det förslår förstås, det borde ju kunna vara möjligt att också öppna med nyckel eller kod.
Okej, men om det nu går att ta sig in genom källaren – varför inte låta porten vara låst? Det är ju inte som att Sverige är någon Bullerby längre, om ni förstår vad jag menar, utan tvärtom Europas mest kriminellt belastade land. Och visst, djuren som skjuter och spränger, de hindras naturligtvis inte av en liten port, de slänger in en handgranat och så är saken biff men det finns grader även i helvetet och det räcker så bra med att någon sjuk jävel tar sig in för att det ska kännas extremt jävla otryggt med en öppen port. Bit i er skiten för det är så det är.
Så jag tog bort stenen. Porten gick igen och låste sig. Och jag gick upp till min kaffebryggare.
Men så tänkte jag att jag skulle gå ner igen, för att se om blippen kanske var lagad? Sonen hade premiär i sin teaterförening med tillhörande fest och skulle komma hem sent, det var väl bra om jag kunde berätta för honom hur det förhöll sig. Sagt och gjort, jag låser lägenheten och går ner igen – porten står öppen igen. Utanför porten står två reliker från 1970-talet och röker (wow!, hur fräscht, här har vi kanske förklaringen till cigarettstanken som av och till förpestar boendet!?). Jag frågar om det är de som ställt upp porten och så är det – de är dessutom gäster till en person som sitter i styrelsen. Som alltså sitter i styrelsen och här är det på sin plats att länka föreningens egna ordningsregler (notera gärna bestämmelserna om just portar och om rökning….).
Ja, herregud.
Det är väl klart att det måste vara möjligt att ringa ett journummer i sådana här situationer, det borde vara en självklar rättighet för de boende och är det också i de flesta flerfamiljshus. En person som väljer att spela musik för andra ska få påhälsning av en störningsjour, det handlar inte minst om att skaffa sig en dokumentation om det visar sig att personen inte rättar sig och måste sägas upp. Boende ska inte behöva känna oro och otrygghet därför att ett låssystem slutat fungera och personer utan hjärna ställer upp en port, i det läget ska man kunna ringa ett journummer till någon som kommer och åtgärdar felet omgående. I just min sons port bor det ganska många barnfamiljer. Hur blev det för dem? Skulle de ta sig med barnvagnar nerför en brant källartrappa och sedan vidare genom långa gångar? Hissen går visserligen gissningsvis ned i källaren så de hade nog kunnat ta sig upp med den men det ska ju inte behöva gå till så här! Aldrig ska det behöva vara så – det ska ta mig fan finnas ett nummer att ringa, i helg som i söcken och varje tid på dygnet.
Om det inte vore så jävla korkat skulle man ju mest skratta åt den här föreningen. Men det är allvar. Och det jag kan göra är i alla fall att sprida kunskapen om hur den fungerar. Eller snarast inte fungerar. Där har jag också ännu ett inlägg planerat. Vad det handlar om kommer ni att märka – men ni kommer att skaka på huvudet när ni läser, det kan jag nästan lova.