Varenda höst är det dags – när säsongens första förkylning fullkomligt sänker dig. Du känner dig lite frusen under kvällen och sätter på elementet men det blir bara fisljummet, stönande tvingas du kliva upp ur den sköna soffan och leta rätt på luftningsnyckeln. Men sådär!….då så….och nu blir det varmt och gott, du drar filten om dig och lyssnar på opera i hörlurar. När allt kommer omkring? Det är fint med oktober också.
Tills du vaknar morgonen därpå och halsen är ett sår. Kaffet som du alltid annars längtar efter känns helt ointressant (varför är det så…eller är det bara jag?….är det något i kaffe som funkar bara för friska….?) och du brygger starkt te med ingefära men vill absolut inte ha en smörgås. Fy för den lede! Ja, just det; just lederna verkar ha rasat ihop totalt och känns stela och märkliga, nacken är också besynnerlig och som den äkta hypokondriker du är radar fruktansvärda symptom upp sig tills du blir rent ut sagt förbannad på dig själv och svär högt:
– Din lilla fjant! Du är förkyld helt enkelt, gå och lägg dig och var lite tacksam i stället, för att du inte har värre problem.
Så här är jag, tillfälligt inkapaciterad och varför inte passa på att blogga lite då, det verkar ju aldrig bli av annars, numera. Mina av virus antastade fingrar rör sig som små, sönderstekta korvar över tangentbordet där de som det enda sticker fram utanför täcket jag virat runt kroppen och jag kan alltså inte garantera någon vidare kvalitet på texten här men något ska jag väl få ur mig.
Till exempel att den svenska kriminaliteten kommit till just min lilla del av Köpenhamn. Jag var inte hemma själv och jag bor heller inte precis i närheten men närmare grannar hade vaknat av det de beskrev som ”et brag så højt, at jeg var ved at falde ud af sengen”. Det var de svenska ”barnen” som på nytt gjorde oss den äran, den här gången genom att kasta handgranater mot Israels ambassad minsann och jag behöver kanske inte särskilt påpeka hur man ser på svenskar och ”svenskar” i Danmark? Mig har de accepterat vilket väl delvis beror på att jag är den som hatar Sverige mest av alla, det finns liksom inget negativt man kan säga som inte jag säger på ett minst tre gånger värre sätt, till exempel det jag försökt förmedla i en halv evighet och som rycker bara närmare och närmare – Danmark kommer att tvingas stänga gränsen mot Sverige och frågan blir hur det ska hanteras i EU. Med att Sverige utesluts? Med att Danmark lämnar? Förmodligen med att Danmark (och andra länder) får göra undantag därför att Sverige inte längre kan betraktas som en säker nation att ha som granne. För Sverige är ju inte det. Jag har förstått att de svenskar som bor kvar tycker att den beskrivningen är överdriven men det får man tillskriva det som kallas tillvänjning, de ser inte sitt land utifrån och det man tvingas uppleva varje dag blir odramatiskt hur fruktansvärt det än är. Det var så fångarna i koncentrationslägren överlevde med förståndet i behåll; det är så alla människor som hamnar i omänskliga situationer fungerar psykiskt.
Så man undrar ju varför jag tvärtemot allt vad förnuft heter tagit på mig några jobb i Stockholm, under hösten.
– Du er skør, bliv her i stedet.
– Jeg ser det som en tur i zoologisk have. Spændende og lidt farlige dyr, der bevæger sig rundt om dig og pludrer på et eller andet mærkeligt sprog.
Haha! Varför inte? Och jag tar mig ju liksom bara fram för att sedan sitta tillsammans med några av de få normala individer som finns kvar i Sverige. Det går an. Så vill jag ju gärna träffa sonen också, han har förresten också skaffat nytt jobb och blir kvar i Sverige ett tag till. Jag gillar det inte! Jag vill att han ska komma och jobba i Köpenhamn, allt är klart bara han skriver under men så klart ska man leva sitt eget liv, inte sin gamla morsas. Vi får se.
Nu dags att brygga nytt te. Aptiten har kommit tillbaka och lyckligtvis innehöll frysen fullkornsfrallor och kylen ost och gurka. Om det fungerar som det brukar kommer jag att vara nära frisk i morgon, det är sällan mina förkylningar biter sig fast i mer än några dagar, jag verkar ha ett bra immunförsvar. Men jag tar dem på allvar, särskilt så här på äldre dar. Det är väl ganska vanligt att man själv går omkring och tror att man som senior kan bete sig som en 40- eller 50-åring men inget kan vara mer fel, kroppen har helt enkelt inte samma förmåga längre och man får ta det lite försiktigt. En person som en gång i tiden stod mig nära och är i min egen ålder gjorde inte det, han gick till jobbet fastän krasslig och snorig. Det slutade på sjukhus med syrgas i mask och antibiotika intravenöst men trots detta har man fortfarande inte helt fått bort all vätska ur lungorna utan tvingas behandla på ett för patienten mycket smärtsamt sätt och ge morfin.
Så jag bloggar liggande med te i massor och halstabletter i påse. Hörlurarna är mina bästa vänner och ska strax få förmedla underbara La bohème! Och vi har ju flera föreställningar inbokade på Köpenhamnsoperan framöver, vilket känns så kul. Operan i Stocholm är ju i ett gräsligt skick om än fortfarande vacker, jag väljer numera alltid Köpenhamn för bästa upplevelse och akustik.
God natt med er.