Mer eller mindre tvingad att tillbringa några dagar i det Sverige jag sedan så länge lämnat bakom mig känslomässigt (jag upplever inte längre någon anknytning till det jag tycker är en nation som borde skämmas och längtar bara efter den dag då jag ska få mitt danska medborgarskap) ser jag filmen Hallonbåtsflyktingen. Och jag vet att många tyckt att den är skit men jag skrattar – för jag vet vid det här laget precis hur det är att hata det egna landet och längta bort från det.
Varför blev det Danmark? Varför är det där jag så ofta går omkring, varför är det i Köpenhamn hjärtat bor? En slump, som så ofta i livet och man får vara glad om de tillfälligheter som kommer i ens väg är av det positiva slaget. I tisdags, till exempel, omkom en man i en bussolycka vid Brommaplan i Stockholm. Det blev någon rubrik som jag hastigt läste och sedan inte tänkte mer på, sånt händer ju tyvärr, men redan dagen därpå visade det sig att det var Fredrik Löfgren, känd från bland annat Genikampen i tv men också civilingenjör, utbildad vid Linköpings universitet där han efter examen forskade och framför allt en person som engagerade sig mycket för att hjälpa högbegåvade barn som inte får tillräcklig stimulans i skolan, som förolyckats. Det finns olika vittnesuppgifter men det hela verkar vara en så otroligt onödig död, där en rad olyckliga omständigheter samverkade på ett synnerligen tragiskt sätt. Så kan det gå – du springer efter en buss och sedan är livet slut.
Och här vill jag passa på att ge det riktigt smutsiga fingret åt de nollor som sitter på internetkloaken och fabulerar om hur Fredrik Löfgren skulle ha varit ”autistisk” och ”en incel utan social kompetens”. Tillåter ni att jag säger som det är? Att man får för sig detta beror på att man själv relativt Fredrik Löfgren är dum i huvudet och helt enkelt inte förstår den som är högt begåvad. Och den man inte förstår ger man alltid en rad diagnoser, jag har själv fått en hel del genom åren som förstås haft lika mycket med verkligheten att göra som de som nu tilldelas Fredrik Löfgren. Ja, herregud, ibland vet enfalden ingen gräns. Dessutom kunde det ju vara klädsamt om man fokuserade på tragiken i det som hänt.
Eller så börjar livet det den där dagen när du helt plötsligt känner att du är….hemma? Du vet inte varför, du kan absolut inte förklara det, men gatorna känns som….dina? Språket? Å, herregud! Men du har jobbat lite på det med hjälp av Google Translate och eftersom du har lätt för det där går det ganska snabbt, särskilt som du heller aldrig är rädd för att be om hjälp: Säg till mig varje gång jag säger fel!. Och du hittar ett litet krypin, dina svenska pengar är visserligen inte lika mycket värda här men det ordnar sig alltid, särskilt som dina danska vänner så ofta bjuder dig på middag….men inte för att du är pank utan därför att du faktiskt är nästan sämst i världen på att laga mat. Vännerna har du för övrigt hittat lite överallt:
- i en butik den allra första månaden när du rörde ihop det där mystiska, danska sättet att räkna så att alla, du själv inkluderad, till slut skrattade högt
- på ett fik när hon vände sig mot dig och frågade om hon snabbt fick låna tidningen för att kolla en sak
- och vid cykelstället och i affären och på gymmet och lite andra ställen också.
För några dagar sedan stod den svenska migrationsministern Maria Malmer Stenergard på en presskonferens och skröt om hur Sverige för första gången på mycket länge uppvisade en negativ invandring; fler än de som kommit hade lämnat landet. Jag lyfte på ögonbrynen, för det första därför att det knappast är något positivt per se och för det andra eftersom det inte sas någonting om vem eller vilka som utvandrat. Dessutom tog det bara något dygn innan det visade sig att en stor del av förklaringen till de siffror som verkade ge Stenergard orgasm på stående fot bestod i att Skatteverket städat i sina längder, alltså gjort det arbete de redan skulle ha utfört. Och, som sagt, vilka har egentligen utvandrat? Det fick man inte reda på och då var det ju inte mycket att hurra för. Om man hade lyckats hysta ut några ton kriminellt och arbetsskyggt MENA-avfall hade väl glädjeyran varit förståelig men det kom det alltså inga bevis för. Och dessutom spelar Stenergards siffror ingen som helst roll – bara jag råkar känna tillräckligt många svenskar som jobbar i andra länder utan att ha skrivit ut sig för att veta det. Kompetensflykten finns där hur mycket det än fuktas mellan benen på lilla Maria.
Och det är just de här lögnerna. Försöken att föra folket bakom ljuset. Inkompetensen. Oförmågan att säga som det är och sedan göra något åt det. Som gör att jag hatar svenska politiker och som en konsekvens av det hela landet. Sverige är ett dåligt skämt och vem som helst med en IQ över rumstemperatur blir på dåligt humör av att vistas på ett sånt ställe. Så då gör man det så lite som bara är möjligt.
Nåja, det danska medborgarskapet:
– Vi kan ju alltid gifta oss!
Sa han.
– Då blir du dansk direkt!
Men det tänker jag inte göra. Har jag lyckats undvika giftermål hittills så ska jag väl klara av det hela vägen; jag vill alltid ta hand om mig själv. Och allting är ju på gång, det tar bara tid.
– Saknar du verkligen ingenting av Sverige?
Sa en gammal, god vän som jag hade telefonkontakt med för inte så länge sedan. Nej, verkligen inte! Vad skulle jag ”sakna”? Kriminaliteten? Skjutningarna? Sprängningarna?Alla lågbegåvade importdjur som helt ödelagt Sverige? Käringar från mörk medeltid som springer omkring gömda bakom skynken och som eftersom de tillåts göra det har flyttat Sverige minst flera hundra år bakåt i tiden vad avser kvinnosyn? Skulle jag ”sakna” ett land som ses som en säkerhetsrisk i hela det övriga Norden och som är ett stående skämt i resten av världen? Det enda jag känner är djup skam över att det står ”svensk” i mitt pass, särskilt den gångna sommaren då ”svenska” MENA-djur begått mycket grova brott i staden jag älskar, Köpenhamn, har jag i princip oavbrutet haft kontakt med danska myndigheter:
När kommer jag att kunna avsäga mig mitt svenska medborgarskap???
Jo, vänta, en sak – saknar jag. Jag har letat i danska butiker och kiosker och jag vet inte om jag missar det men hittills har det inte blivit napp. Så:
Hallonbåtar hitåt!
Som det enda.