I en episod av Sex and the city säger Carrie att efter tio år i stan brukar man få kalla sig newyorker men att ett tränat öga alltid kan urskilja de som föddes där. Och så klipper bilden till en ung tjej som ska fira sin bar mitzvah:
– I want it all, I want it now and I want you to get it for me!
Haha – och även om Stockholm är en så otroligt mycket mindre stad är samma grundmekanism tillämplig också här. Vi som slog upp ögonen för första gången på Sabb (som jag) eller SöS, vi som hade Sergels torg och för den delen hela innerstan som lekplats när vi skulle bli vuxna och vi som blev kallade nollåttor när vi semestrade på Gotland, Öland eller någon annanstans i Sverige….vi kanske är lite odrägliga ändå? Det kommer med miljön förstås, där de som inte klarar den går under men resten blir lite lagom hårdhudade och snabbkäftade. Och du måste ha sving i steget och hjärnan, det finns så många som tävlar; springer eller tänker du långsamt så kommer du sist.
Inte alla av oss vill kännas vid det där – vi söker förfining genom att utbilda oss och tala så vårdat och med så många fina ord. Men när det kniper tränger vi oss före i kön om möjligheten bara ges, gärna med en snygg ursäkt, förstås; vi är ju inte plumpa gubevars, vi bara såg chansen. Vi bara utnyttjade luckan när den uppstod, den teoretiska luckan lika väl som den rent fysiska och jag glömmer aldrig första gången Anders och jag reste upp till Stockholm med bilen. I stillhet tänkte jag att jag borde erbjuda mig att köra den sista biten, jag kunde skylla på något, vad som helst…..det vore väl bra? Men sen lät jag bli i alla fall och det höll på att sluta illa även om ingen olycka var nära, folk runt om oss tutade och körde om på insidan och jag vet inte allt….Anders blev stressad förstås och till slut bad han själv att jag skulle ta över ratten. Så då gjorde jag det:
– Men herregud! Se upp!
– Va?
– Kolla bilen där, han bromsar….alltså…!!!!
– Tro mig, jag har koll.
– Du kan inte byta fil så där. Det är för många bakom och de är för nära!
– Klart jag kan. Annars kommer vi aldrig fram. Man kan liksom inte hålla på och släppa fram andra hela tiden, det funkar inte så här.
– Gode gud….vi kommer att krocka.
Men naturligtvis krockade vi inte. Och vi kom fram i tid till en sak vi bokat.
Snabba svängar. Hastiga filbyten. En smatterkäft om situationen kräver det:
– Det ska du skita i!
Och det går just att urskilja oss från de som flyttat in. Vet ni hur? Bara en infödd stockholmare kan svaret för det är lite paradoxalt:
Vi viker alltid undan i tid, i trängseln. Det är inte vi som släpper dörren rakt i nyllet på den som kommer efter. Vi har vett att ställa oss till höger i rulltrappan om vi inte vill gå i den, så att det hela flyter bra och vi hjälper faktiskt varandra mycket mer än vi inte gör det eftersom vi föddes in i förståelsen av att motsatsen skulle slå tillbaka mot oss själva. Ändå uppfattas vi som snorkiga av många men det beror förmodligen bara på att man inte är van vid vår stil och på att vi inte gillar dösnack på samma sätt man verkar göra ute i resten av landet, så att man tycker att vi är ”korta i tonen”.
Det är utbölingarna som bär sig åt, snäser och knuffas och pratar högt i mobilen så att man kan få migrän för mindre. Varför? Jag måste skratta för det är så uppenbart – man vill smälta in och försöker vara tuff men missar helt att man tvärtom markerar sig själv som nyinflyttad och att den äkta stockholmaren flinar i smyg.
Ändå ska man aldrig utmana oss. Vi är vänliga till en början och så länge det bara går – men inte mer. Det är inte alls länge sedan jag hamnade i just en sån situation, den pågår för övrigt förtfarande och ni kanske anar vad det handlar om:
– Jag säger det en gång men inte igen, jag har rätten på min sida här och är ni smarta så backar ni nu så att jag slipper ta till en del rätt otrevliga åtgärder.
Man backade inte. Jag agerar. Det har redan slutat illa.
Men inte för mig, förstås. För vi vet också precis vilka strider vi ska välja, vilka vi kan vinna. Vi vittrar svaghet och underläge som blodhundar. Det är såna vi är, på gott och på ont, formade av sten och betong – kaxiga men faktiskt i grunden lika snälla som just blodhundar. Lätt uttråkade. Lite småelaka när det inte går fort nog (men bara då). Vi gillar att trycka till om det visar sig finnas ett behov av det, då kan det kännas som en grej i sig.
Så jag drar på munnen när jag någon gång kommer att lyssna på Magnus Uggla och den här är ju på pricken vad jag bloggar om i dag:
”Flytta på dig! Jag ska fram här!”
Största skrattet! Så på kornet!