Så där som det blir när man surfar runt hamnade jag av en slump i en intervju där Titti Schultz pratade med Amelia Adamo om hennes sorg efter sambon Lucio som gick bort i februari i år. Och de talade om ensamhet och om tårar. Om vad man helst vill att omgivningen ska göra och inte. Hur man hanterar vardagen.
Och så sa Amelia, fritt citerat:
– Vad vet andra om min sorg?!
Det var så på kornet, så bra. För ingen jävel vet något om hur en människa som mist en nära egentligen mår; hon kan ha lätt till gråt, som Amelia själv, eller hon kan som jag vara fullständigt utan tårar men lika trasig ändå. Inte på en enda begravning har jag gråtit och kanske har en del reagerat? Det rör mig i så fall inte i ryggen, bara jag vet vad jag känner.
Sorgen är som livet självt, den förändras med tiden. Ibland är den stark och slår till i magen så att man nästan tappar andan och bara vill lägga sig ned, vid andra tillfällen susar den i bakgrunden som en stilla påminnelse om det som var. Den kan också vara en källa till glädje och kanske kan det låta konstigt för de som aldrig upplevt stor sorg men så är det faktiskt, saknaden vandrar hand i hand med lyckan i att vara vid liv och kunna känna, den förstärker alla känslor. När jag går omkring i mitt Köpenhamn är det ofta med Anders vid min sida och jag talar med honom fastän tyst, berättar vad som hänt sedan han for upp till himlen, visar honom huset som jag bor i, förklarar hur jag tänker mig framtiden. Om jag är galen? Om jag blivit knäpp av att han fick den där förbannade sjukdomen som ansamlade plack i hans hjärna och måste lämna in i förtid? Ta det lugnt, jag är fullkomligt vid mina sinnens fulla bruk, jag vet exakt vad jag håller på med och vad som är verklighet och inte. Att just jag gör så här är bara naturligt eftersom berättandet alltid varit en del av mitt liv:
- Alla mina superslitna böcker från barndomen, först lästa för mig av mina föräldrar och av framför allt min farfar men snart nog godnattgodis för egen maskin
- De gulnade bladen där jag skrivit mina första små historier
- Den verkligt stora litteratursamlingen som jag startade när jag började sommarjobba och gå på den årliga bokrean
- Alla artiklar som blivit till genom åren, i mitt yrke (ja, jag vet att jag inte länkat särskilt många men jag har gjort så mycket feature och då ska det liksom få vara anonymt)
- Spökhistorierna! Där får ni själva lista ut vad jag menar.
- Och så projekten som aldrig tycks bli klara.
Jag har skrivit det många gånger men jag tycker att det tål att upprepas: Man ska inte fastna i en sorg som går i stå men det är bara härligt när den följer en på vägen som en kär vän man både kan skratta med, skälla på och allmänt ha vid sin sida. För mig är Anders till stora delar faktiskt lika verklig som om han funnits kvar i sin fysiska kropp, han finns ju i min hjärna (som i alla fall hittills fått förbli frisk). Jag bara kallar på honom, så rider han på vågorna och från stjärnorna ned till grottan där vi som lever fortfarande trampar omkring – han är min starman in the sky.
Och titta nu här på denna stora artist! Jag gillade och gillar honom för att han var så härligt androgyn, Bowie var Bowie helt enkelt och inget annat, inga förklaringar eller könsetiketter krävdes och själv hade han aldrig kommit på idén att ge några.