Alltså…jag visste att jag inte hade bloggat på ett tag, numera hinner jag oftast inte, men att det gått över en månad? Jaja, då var det väl bra att jag fick för mig att skriva nu då.
På senare tid har jag befunnit mig mer i Sverige än vad jag annars brukar göra. Och då, till slut, tyckte jag att det var dags hitta någon form av egen bostad i Stockholm, särskilt som jag kommer att göra fler jobb under hösten här också; att bo hos sin son några dagar då och då är en sak, att ockupera sitt barns soffa veckovis något helt annat. Samtidigt har jag ingen lust att lägga pengar på en bostadsrätt när, som jag uppfattar det, Sveriges ekonomi är så pass skakig och jag vill kunna göra mig av med boendekostnaden snabbt om mina behov förändras. Sagt och gjort, jag började kolla runt och så hittade jag en fin och nybyggd seniorbostad i Bergshamra i Solna.
Och just till Bergshamra flyttade min familj när jag var sju år gammal. Det här har jag berättat tidigare i bloggen men vi kom i alla fall från en tvåa i Årsta som blivit för liten när familjen växte och exakt hur det hängde ihop vet jag faktiskt inte men min pappa fick genom sitt jobb hjälp till något större, kanske köpte de åt honom? Det jag minns är att vi var och kikade på en riktig paradgrej i Gubbängen, en enorm lägenhet högst upp i ett höghus, med en bar mitt i vardagsrummet….och kanske var det just den som min mamma tyckte var löjlig för hon sa nej. Annars var det mamma som ville hålla sig kvar i söderort. Hon var uppvuxen på Södermalm och mormor bodde också i Årsta, norrort var närmast otänkbart för henne men samtidigt var det dit vi borde flytta för det här var innan Essingeleden byggdes, pappa tillbringade timmar i bilen varje dag med att resa från Solna.
Och så hamnade vi i Bergshamra. Jag minns dagen då vi flyttade in, hur stort jag tyckte att det var – det långa vardagsrummet med sitt fina parkettgolv och alkoven som blivit när den som bott där tidigare tagit bort en vägg, mitt nya sovrum, två toaletter (en i badrummet, en separat). Och så köket som märkligt nog inte var stort alls. Jättekonstigt, faktiskt, det bestod av spis, diskbänk och väggskåp på en sida och arbetsbänk, kyl och frys samt ett skafferi och ytterligare ett väggskåp mitt emot, hur man hade tänkt här är en gåta. Huset vi flyttat till var en lång limpa med en port i varje ände, trappuppgångarna, fyra stycken, låg inne i huset och alla lägenheter var likadana, två femmor på varje våningsplan, den ena spegelvänd jämfört med den andra. Det var alltså som upplagt för större hushåll, förmodligen med barn….och så skulle man laga mat i en trång gång och äta i vardagsrummet (för det var så det var tänkt)?! Rubbat, mina föräldrar hittade en annan lösning.
I denna lägenhet växte jag sedan upp och mina föräldrar bodde kvar där till sin död. Gården mellan husen var proppfull med ungar som samlades när våren kommit och några månader senare när sommarlovet nästan var slut för att spela ”Burken” och allmänt fara omkring som torra skinn och halvt slå ihjäl sig i gungor och på klätterställningar. Har ni sett Sällskapsresan, den första filmen? Bra, då vet ni hur det såg ut när alla föräldrar samtidigt kom ut på balkongerna och ropade att ”maten var klar”. Vi sprang upp, kastade i oss middagen och så snabbt ner igen. Det gällde att utnyttja tiden maximalt, somrarna var alla barnen bortresta eftersom vi hade föräldrar ”med resurser”.
Just det där med resurserna….jag har aldrig lyckats klura ut exakt varför men huset var rena inkubatorn. Det var idel professorer vid KTH, läkare, lärare, journalister, forskare, företagare och om jag nämnde namnet på några av personerna eller företagen skulle ni känna igen dem direkt. Hur i hela fridens namn blev det så? Visst, det var ju ett fint område med gott om natur i närheten men heller inga lyxkvarter, man kunde ju tänka att med så höga löner och inkomster borde man ha satsat på något ännu bättre? Förmodligen handlade det för många dels om att man inte ville bo i villa men heller inte i innerstan, dels om att stora lärosäten låg hyggligt nära; Frescati var på gång som nytt universitet med Teknis och Skogis inpå knuten och då blev Bergshamra och Mörby intressant.Det uppstod ett reservat, ett drivhus för framgång och framtidens akademikergeneration.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess; i den allra första, egna lägenheten, tillsammans med den allra första, stora kärleken och långt ute i Märsta, bodde en finsk familj med grava sociala problem rakt under. Sprungen ur min skyddade verkstad fick jag visserligen en slags social chock (va?, finns det såna här människor?) men det spelade inte så stor roll, jag avslutade förhållandet eftersom det inte funkade, vi var så olika och ringde pappa som hade försänkningar i bostadsbranschen och lovade mig att ”försöka hitta något snabbt”. Det gjorde han också och så hamnade jag i en etta i Råsunda i Solna. Nästan hemma, ju! Problemet var bara att en natt när jag låg och sov ringde det på dörren. Det vill man ju inte gärna ska hända och ännu mindre vill man att det ska stå en gammal gubbe som man inte har en aning om vem det är utanför. Herregud, jag var inte så gammal, jag ringde polisen:
– Kan du komma ner och öppna åt oss?
– Aldrig i livet! Gubben står ju utanför dörren!
– Bor du mot gatan?
– Ja.
– Då kan du kasta ned nyckeln så går vi in.
Fast det behövde jag aldrig göra, tidningsbudet kom samtidigt som polisen och sedan talade Fabror Blå allvar med påringaren. Häpp, det visade sig handla om en alkoholiserad man som bodde högst upp i huset och tyckte att jag var ”så jävla snygg och söt”. Tja, det var jag ju faktiskt (tro mig, det har gått över….) men jag var också helt ointresserad av att inte få vara ostörd och när han fortsatte att plinga på fanns det inte mycket att välja på, visserligen hade fanskapet kallats till förhör nere på polisstationen efter några fler nattliga räder mot min stackars etta men det kan ju ta år att bli av med folk – jag flyttade hem till mamma och pappa under några månader innan jag köpte en bostadsrätt. Och där var det lugnt.
Ny kärlek och ny bostadsrätt – i Vällingby. Radhus i Kälvesta. Separation. Lägenheter i innerstan, radhus nära Nynäshamn, villa i Småland, först egen och sedan tillsammans med Anders….och så Köpenhamn. Jag har flyttat och jag har älskat det, jag trivs med nya miljöer och nu ska jag snart göra det igen.
Till Bergshamra i Solna. Snart. Snacka om att cirklar sluts.