Att fylla år mitt i sommaren är ingen direkt höjdare. Man kanske först tänker tvärtom, varmt ute och kalasväder borde ju vara en dundergrund för trevligt firande, men när alla skingrats för vinden och är i stugor och på resor eller för den delen hemma i stan när man själv är utomlands eller på någon ö eller….tja, då spelar vädret ingen större roll, kalaset är i fara hur mycket solen än skiner. Så var det för mig när jag var liten, med födelsedag någon vecka efter skolavslutning kunde man ju se sig om efter kompisar att bjuda.
Numera, i vuxenvärlden, är det förstås lite bättre, folk är mobila på ett annat sätt och jobbar i de flesta fall några veckor efter midsommar men allas kalendrar, som från och med maj är proppfulla med grillkvällar ”med jobbet”, märkliga upptåg på Gröna Lund och ”åka-på-landet”-helger (det ska nämligen krafsas i rabatter i flera veckor innan det är dags att tränga ihop hela släkten på fyrtio kvadratmeter utan luftkonditionering), måste samordnas ned på atomär nivå. Och ändå! Trots alla dessa ansträngningar!
Så blir hela sommaren söndrig.
Det är nämligen inte bara jag som fyller, i just min bekantskapskrets har vi lyckasts samla idel sommarbarn. Det börjar med N.N. på självaste nationaldagen, sedan kommer jag den elfte och runt midsommar är det rena snurren, födelesedagarna avlöser varandra. Förresten…är inte det lite konstigt? I min skeva föreställningsvärld är det på midsommar folk knullar som besatta och dessutom lagom på lyset, så att det blir barn i mars? Det är ju naturens sätt att skräddarsy en optimal situation för avkomman, solen frisätter ämnen i vår hjärna som gör oss störtkåta och i mars sedan har den värsta kylan försvunnit; det nyfödda barnet kan vistas ute och sparka i gång sitt immunförsvar innan en ny höst kommer. I alla fall i Norden borde det funka så? Men oh no, mina vänners föräldrar (och mina egna) verkar alltså tvärtom ha vältrat runt i sänghalmen under hösten vilket, om man frågar mig, verkar mycket mer rimligt. Klart man kryper ned när det enda som händer är att det regnar nonstop!
Juni, juli och åtminstone hälften av augusti tillbringar jag alltså med att resa till olika födelsedagsfiranden. Ibland måste jag till och med kasta mig i väg till mitt eget, när all annan planering gått åt helvete och goda vänner får stå värd och även om det ju är väldigt trevligt och praktiskt på sitt sätt – andra handlar och lagar maten, bakar tårtan och brygger kaffet medan jag bara sitter där och cashar in gratulationerna – så känns det också lite…udda?
För att sammanfatta:
Efter en vecka i Köpenhamn var det bara att sätta sig på tåget igen och nu stundar sonens födelsedag samt lite annat ståhej. Ni ser – trots att jag verkligen borde ha vetat bättre blev jag själv med barn i mörkaste oktober!
Monsieur följde mig i alla fall till stationen och var också snäll nog att köpa kaffe åt oss så att jag kunde hålla ordning på mitt bagage. Sorgligt, ju! Visst älskar jag min son och visst längtar jag alltid efter honom men att lämna Köpenhamn gräver alltid ett hål i mitt hjärta.
