Först:
Hört talas om ironi, ni som skrev och undrade hur jag kunde tro att ägarna till en ögonklinik skulle fundera över mina framtida besök innan de undertecknade säljavtalet? Det kallas självdistans; att driva med sig själv.
Nog tjafsat om detta.
Fortfarande blir jag ibland så oerhört förbannad och arg på den sjukdom som drabbade min sambo Anders. Efter många år av diffusa men accelererande problem fick han till slut diagnosen multipel systematrofi, MSA, som är en aggressiv och dödlig neurodegenerativ sjukdom och avled sedan inom den förväntade tiden, mellan fem och åtta år. Han fick inte ens fylla 61! Och jag hatar det som hände i hans kropp.
Det är ju så här fruktansvärt orättvis det är och jag läste faktiskt just i dag om Glenn Hysén, det före detta fotbollsproffset, som bestämt sig för att pensionera sig några år i förtid och sedan leva fullt ut eftersom livet kan ta slut så snabbt och oväntat och och innan dess bjuda på sjukdom och lidande. En klok man! Jag har gjort samma sak själv, jag skjuter numera aldrig upp något och även om jag alltid levt så att jag följt mitt hjärtas röst och aldrig brytt mig om konventioner eller vad andra kan ha tyckt (vilket jag blir bara mer och mer stolt över för varje år som går, eftersom det är väldigt klokt) är jag om möjligt ännu mer ovillkorlig i min integritet numera. Döden skrämmer mig inte, jag tror ju inte och därför är den för mig bara icke-liv; den beror på att de kemiska reaktioner som konstituerar oss upphör och därmed finns vi helt enkelt bara inte mer. Men vägen dit? Den gör mig rädd, ibland. Det kan finnas så mycken förnedring och smärta i att dö och jag har sett det på nära håll med både min mamma och med Anders (min pappa fick det precis som han hela livet sa att han ville – han dog knall och fall av en massiv hjärtinfarkt och hann förmodligen inte ens bli förvånad). Själv skulle jag vilja ha kvar min mentala förmåga och även om vi inte har demens i släkten utan alla tvärtom har varit smärtsamt medvetna om sin situation när det varit dags så vet man aldrig.
När det här kommer över mig sätter jag i gång med en massa fystester. Jag slänger mig upp på träningscykeln och trampar som en galning, så att hjärtat slår och pumpar som tokigt där i mitt bröst. Jag ställer mig på ett ben och blundar – kan jag hålla balansen? Jo, det kan jag, länge dessutom och jag kan gå i rask takt på stan och jag kan tala och svälja och räkna och tänka och spela bridge, jag är lika hetsig som vanligt och tröttnar när det går för långsamt, jag hör och jag ser….det verkar vara som det ska? Sist men inte minst rapar jag ramsan som så många som sett filmen Still Alice gör: ”John Black, 42 Washington Street, Hoboken” – japp, den sitter fortfarande!
Och sen stannar jag. Jag kliver av cykeln, jag tänker:
Var tacksam i stället för att du tillhör dem som sluppit hittills. Du blir 66 om bara några veckor, det är år som Anders säkert hade gett väldigt mycket för att få ha. Du får kärlek om du vill och du har aptit som en tjugoåring, både på livet och på god mat och dryck. Träna på, det är bra, det ska man men för övrigt – håll käften och var lite tacksam.