Jag har ju skrivit det förut – det enda problemet med Köpenhamn är att tiden inte riktigt räcker till. Stan är ett smörgåsbord (eller, om man nu skulle försöka översätta det till danska, ”et koldt bord”; ”det kolde bord” är ett begrepp här som också bjuder på de härliga ”smørrebrødene”) och jag tuggar i mig hela tiden.
Samtidigt som jag börjar tycka att det kan vara dags att du får tummen ur. Visserligen är jag inte typen som går och väntar på en enda människa, jag väljer och har alltid valt att leva hela tiden och ska jag vara exklusiv för någon (jag är inte helt säker på att det är så det eventuellt ska se ut för oss?) får det ta sin början först om vi verkligen träffas, men jag längtar också efter dig. När jag kommer hem efter mina kvällar i Köpenhamn (som jag gjorde för en timme sedan) och skalar av mig mina paltor, ställer mig i duschen och därefter glider ner i min pyjamas eller i min morgonrock svär jag nästan alltid en ramsa: ”Det lilla svinet! Han har mig i sitt grepp och han är inte ens här!”.
Ja, jag skrattar när jag skriver det här. Men det är också alldeles sant.
Kanske är det olösligt. För som sagt tänker jag inte bo i Stockholm igen, jag är bara där på besök ibland och även om det händer att jag stannar i mer än en vecka skulle det inte finnas någon kontinuitet mellan oss om vi byggde på det. Nej, det bästa blir om du kommer till mig här, det löser dessutom en del annat trassel som skulle kunna röra till det. Jag säger inte att du ska bo här stadigvarande, pendla gärna om du vill det, men det är här vi ska ha vår relation. Det är i Köpenhamn vi ska bli till och vara, det är i denna lilla metropol vi ska gå gata upp och ner, dricka kaffet och äta sena middagar. Och göra allt annat.
Som vanligt slänger jag in lite musik – till dig och till den som vill lyssna. Det här är förresten en kvinna som är värd respekt, som levt sitt liv som hon velat och skitit fullständigt i vad andra kan ha tyckt; hon är tjejen på sidan tre som flashade tuttarna om hon hade lust men faktiskt aldrig, trots detta, var till salu. Det finns ju så många åsikter om vad kvinnor ska och inte ska, hur vi ska klä oss och se ut och bete oss och hur många vi kan knulla utan att vi ska betraktas som fnask – inte minst är det outrett exakt hur mycket vi kan sparka män som tror att de ska ha automtisk tillgång till oss eller kunna fälla oombedda kommentarer åt helvetet till. Men då kan man dansa loss som en tok, sjunga om hur man vill ha en viss man så mycket att det gör ont men samtidigt veta hela tiden att om han inte kommer, tja, då kysser jag mig väl själv och sen går jag ut och hittar någon annan som vill vara med och leka. Eller så hittar jag flera. Eller så hittar jag ingen.
För det finns inget starkare än en kvinna som vet vad hon vill. Glöm aldrig det så ska det nog gå bra.